Att försöka frysa tiden

Det räcker inte med att jag i grund och botten

är en långsamtgående varelse

ibland är jag extra seg

stillastående

och den som promenerar med mig 

får stå ut med att jag måste pausa

för att jag fått syn på något som tilltalar mig

det finns så mycket som gör mig svag

den här morgonen till exempel

jag vaknar för tidigt egentligen

är långt ifrån så utsövd som jag vill vara

men jag ska köra min kära sambo till stan

Jag vaknar och drar upp rullgardninen

och där blir jag kvar

isblommorna på fönstret

det gamla, det slitna, det frusna, det kristallklara

det nakna syrenträdet utanför

jag måste dokumentera det

jag måste ta in allithop i mina sinnen

jag vill spara, förvara, bevara

och så är det mest hela tiden med mig

En trappa ner den här morgonen

drabbas jag av ljuset från gården

det frusna fönstret i vår ytterdörr

gårdshunden som vaktar oss

och utanför fortsätter det...

det tar tid för mig att göra det som jag kanske borde...

Stormvinden vet ofta när det är på gång

innan jag ens börjar famla efter mobilen

för att jag ser något som jag vill försöka fånga

och allt annat får pausa en stund

och varje gång säger hon "I love you"

och förstärker det ofta med "jag menar det"

när jag med mina ögon ber om ursäkt för att jag bara måste

jag måste ta en bild

hon vet att jag bara måste

för mig är varje enskilt ögonblick så viktigt

och många gånger

för mig

så outsägligt obeskrivligt vackert

jag kan inte förklara det 

jag vill bara spara det

tillsammans med allt runt omkring

där jag är just nu

känslan

relationen

allt samlat i just den där isblomman på det gamla fönstret

Det har nog alltid varit så 

med mig

jag vill fånga med ord

med bild

jag vill spara, förvara, bevara

för mig blir det en förlänging av nuet

jag kan ta mig tillbaka

återuppleva

minnas vilken känsla jag var i då

och jämföra med nu

se förändring

på det bästa sättet

jag dokumenterar och försöker se resan lite utifrån

för att förstå

Jag kan inte måla

jag kan inte skapa musik

två sorger

för ett av de starkaste redskapen i betraktandet 

är just musik

I går lyssnade på jag Stina Nordenstam

"everyone else in the world

would love me by now

would love me from day one

but not you"

Jag kände hur det började krypa av obehag innanför skinnet

kunde inte riktigt stå stilla

NÄR lyssnade jag på den?
Vad är det för minnen som väcks?
Jag brukar inte ha svårt att komma ihåg

soundtrack sitter stenhårt

men jag förstod att det här var något jag inte sparat förvarat bevarat
i något välbesökt rum

och då föll även de bitarna på plats

och jag hör ett citat från samma dag i mitt huvud:
"Jag tror inte att någon sätter sig på dig"

apropå om jag är en mes eller inte

och även om det inte är sant

människor sätter sig fortfarande på mig

men jag bjuder ett visst motstånd

ibland känner jag mig till och med stark

Nordenstam påminde mig om hur många steg jag tagit

från minnet av "Everyone else in the world"

Jag vet att jag är som stråkbestruken cello

ständigt på gränsen att brista 

och jag tycker det är lika fint som jobbigt

men jag accepterar och tillåter mig vara precis som jag är

den som låter sig fångas av ögonblicken

som måste pausa allt annat för att försjunka

på obestämd tid

medan kaffet och brödskivorna i rosten kallnar

och den som lever med mig 

får nog helt enkelt stå ut