lördag 16 januari 2016

Att försöka frysa tiden

Det räcker inte med att jag i grund och botten
är en långsamtgående varelse
ibland är jag extra seg
stillastående
och den som promenerar med mig 
får stå ut med att jag måste pausa
för att jag fått syn på något som tilltalar mig
det finns så mycket som gör mig svag
den här morgonen till exempel
jag vaknar för tidigt egentligen
är långt ifrån så utsövd som jag vill vara
men jag ska köra min kära sambo till stan

Jag vaknar och drar upp rullgardninen
och där blir jag kvar
isblommorna på fönstret
det gamla, det slitna, det frusna, det kristallklara
det nakna syrenträdet utanför
jag måste dokumentera det
jag måste ta in allithop i mina sinnen
jag vill spara, förvara, bevara
och så är det mest hela tiden med mig
En trappa ner den här morgonen
drabbas jag av ljuset från gården
det frusna fönstret i vår ytterdörr
gårdshunden som vaktar oss
och utanför fortsätter det...
det tar tid för mig att göra det som jag kanske borde...













Stormvinden vet ofta när det är på gång
innan jag ens börjar famla efter mobilen
för att jag ser något som jag vill försöka fånga
och allt annat får pausa en stund
och varje gång säger hon "I love you"
och förstärker det ofta med "jag menar det"
när jag med mina ögon ber om ursäkt för att jag bara måste
jag måste ta en bild
hon vet att jag bara måste
för mig är varje enskilt ögonblick så viktigt
och många gånger
för mig
så outsägligt obeskrivligt vackert
jag kan inte förklara det 
jag vill bara spara det
tillsammans med allt runt omkring
där jag är just nu
känslan
relationen
allt samlat i just den där isblomman på det gamla fönstret

Det har nog alltid varit så 
med mig
jag vill fånga med ord
med bild
jag vill spara, förvara, bevara
för mig blir det en förlänging av nuet
jag kan ta mig tillbaka
återuppleva
minnas vilken känsla jag var i då
och jämföra med nu
se förändring
på det bästa sättet
jag dokumenterar och försöker se resan lite utifrån
för att förstå

Jag kan inte måla
jag kan inte skapa musik
två sorger
för ett av de starkaste redskapen i betraktandet 
är just musik

I går lyssnade på jag Stina Nordenstam
"everyone else in the world
would love me by now
would love me from day one
but not you"
Jag kände hur det började krypa av obehag innanför skinnet
kunde inte riktigt stå stilla
NÄR lyssnade jag på den?
Vad är det för minnen som väcks?
Jag brukar inte ha svårt att komma ihåg
soundtrack sitter stenhårt
men jag förstod att det här var något jag inte sparat förvarat bevarat
i något välbesökt rum
och då föll även de bitarna på plats
och jag hör ett citat från samma dag i mitt huvud:
"Jag tror inte att någon sätter sig på dig"
apropå om jag är en mes eller inte
och även om det inte är sant
människor sätter sig fortfarande på mig
men jag bjuder ett visst motstånd
ibland känner jag mig till och med stark
Nordenstam påminde mig om hur många steg jag tagit
från minnet av "Everyone else in the world"

Jag vet att jag är som stråkbestruken cello
ständigt på gränsen att brista 
och jag tycker det är lika fint som jobbigt
men jag accepterar och tillåter mig vara precis som jag är
den som låter sig fångas av ögonblicken
som måste pausa allt annat för att försjunka
på obestämd tid
medan kaffet och brödskivorna i rosten kallnar
och den som lever med mig 
får nog helt enkelt stå ut

söndag 10 januari 2016

Tangenttryckningar från Stallet

I dag behöver jag sätta mig ner
med min laptop i knät
och försöka få kontakt med mig själv
det är första gången sedan vi flyttade till Stallet

Här snurrar hjulen betydligt snabbare än jag är van vid

Det är stor skillnad på att vara timanställd och att jobba heltid
Det är en enorm skillnad på att arbeta som trafiklärare i en stad som jag känner
och en som jag inte känner alls
Att planera lektioner och genomföra dem när jag inte vet vad som händer om jag ber en elev svänga höger i nästa korsning, är det ens tillåtet att svänga höger i nästa kornsing, var hamnar vi, finns det någon som helst mening med att ta höger i nästa korsning när jag letar efter en liten lutning, ett ställe att parkera, vända, en enkelriktad gata, ett perfekt hörn att backa runt...

I Göteborg hade jag sällan fullbokade dagar, och när jag jobbade visste jag exakt var jag befann mig hela tiden och hur jag kunde genomföra en lektion effektivt, var vi hamnade om jag bad eleven svänga, följa skyltar osv... Jag kunde enkelt byta område för att ge precis den uppgift som eleven behövde för stunden. Jag visste var köbildningen var som värst och hur jag skulle ta mig förbi den. Jag kände till lokala fenomen. Jag behövde inte, som nu, vara på helspänn från 8-18. Det är sällan en trafiklärare kopplar av med tanke på att vi är nära döden ungefär hela tiden, men det fanns rutin att vila i. Den finns inte riktigt i en helt främmande stad. Jag längtar efter att helt kunna fokusera på utbildning, när jag blivit vän med geografin, när jag förstått hur allt hänger ihop. Nu är det många gånger lyckliga chanstagningar som tar oss tillbaka till skolan i tid...

Det är en stor omställning 
det är också stor skillnad på att gå från att ha hur mycket tid som helst 
till eftertanke vila återuppladdning
till att inte ha någon tid alls
Enda fördelen med detta är att jag inte hinner sakna mina vänner
de är längre bort än någonsin
och jag förmodar att känslorna kring detta kommer i kapp mig en dag

Jag har sagt det förrut
"jag har aldrig varit så trött"
och nu säger jag det igen
De senaste månaderna har jag varit utmattad
fysiskt
psykiskt
jag går på den kraft jag får av min sambo
denna enastående fantastiska människa som jag har lyckan att dela allting med
som ser till att jag inte fullständigt faller sönder
som ger mig motivation 
och så mycket kärlek att jag faktiskt känner mig trygg
det är en bedrift bortom ord

Det har snart gått tre månader sedan jag flyttade från Dana
jag har inte hunnit tänka tillbaka särskilt mycket
och jag har inte hunnit sakna den gamla bruksbyn
det beror kanske på att det kändes naturligt att avsluta där och då
Dana hade gjort sin plikt
och jag var helt redo att gå vidare

Vi hamnade som bekant i det 200 år gamla Stallet
det har hittills varit ganska intressant...
Gårdens brunn slutade fungera efter två dagar
under en veckas tid hade vi inget vatten alls
20 minuters promenad till närmaste toalett
dusch fanns inte alls
sedan fick vi tack och lov vatten i kranen
även om vi inte vågar dricka det
så är det skönt att kunna diska, duscha, tvätta, spola i toaletten...
sådant som en lätt tar för givet...
För en vecka sedan frös vattnet i ledningarna här
och vi var tillbaka på ruta ett igen
men den gången "bara" för ett dygn

Första veckorna gick även spisen sönder
och strax därpå slutade kyl och frys fungera
då började vi känna oss lätt uppgivna...
Men spisen gick att laga
ny kyl och frys intallerades
och nu är det mest det där med att propparna ryker ganska ofta
så vi upptäcker i bland att kylen är medvetslös
och att det då också är ganska mörkt på toaletten

Trots allt 
så har jag njutit de här senaste tre månaderna 
av att bygga upp det här boet med kvinnan jag älskar
hon som för exakt nio månader sedan stormade rakt in i mitt hjärta
hon som känns så självklar och rätt bredvid mig
hennes känslighet, empati och breda intelligens gör mig gråtfärdig av stolthet
och jag tillåter mig att vara lycklig

Efter alla minor jag trampat på
så vågar jag tro på det vi har
jag vet inte hur hon gör 
men hon lyckas
varje dag
hon får mig att känna mig lycklig
varje dag

Stallet må vara ett hus som Gud tappat bort i sina noteringar
men jag älskar att komma hem till det som är vårt
jag har inte haft mycket tid att lära känna omgivningar
jag har inte sett mycket mer av Malmö än det jag ser från bilen på dagarna
men jag är glad för att vara här
jag tror att jag utvecklas och växer för varje gång jag gör en förändring
byter stad
byter banor
jag tror det gör mig gott
och hur mycket jag än älskar Göteborg
och gläds de stunder jag är där
så tror jag att det är en bra sak att få distans

den staden är minerad
här 
har jag blanka blad
och det gör mig lugn

För ett år sedan såg livet så annorlunda ut
och vem vågar gissa hur det ser ut om ännu ett år
men det är det där med att våga ta steget
och se vad som händer
det kan slita en sönder och samman
men det kan också göra en hel
när det ser som mest omöjligt ut

År 2015
sammanfattar jag just så
och välkomnar 2016 med tillförsikt
jag vet vad det innebär att vara jag
det finns inte ett dygn då det enbart är enkelt
men jag har en vilja
jag vill vara med
och jag vill veta 
vad som händer sen