fredag 25 september 2015

Mitt modigaste (och längsta) inlägg hittills

Jag har tänkt skriva det här inlägget så många gånger
men det är inte lätt
det är det svåraste jag skrivit
och just därför behöver jag få det gjort
den här bloggen är i första hand en prövning av mitt mod

so here we go

Det handlar om könsidentitet
och det är komplicerat
så jag vet inte var jag hamnar 
men det känns i och för sig symptomatiskt för ämnet

Hur ofta får vi inte fylla i formulär där det endast finns två alternativ
Man
eller
Kvinna
och de flesta reflekterar kanske inte över detta
då det känns alldeles självklart att kalla sig det ena eller andra
men 
det finns även en stor grupp människor 
som inte är hemma i någon av dessa två kategorier
jag är en av dem
så länge jag kan minnas
har jag varit en av dem

När jag var liten var det många som trodde att jag var pojke
en kortklippt unge med byxor
jag hade inga problem med det
tvärtom
när jag blev lite äldre var jag fortfarande kortklippt och bar helst byxor
och jag blev fortsatt ganska ofta tagen för pojke
och det kändes helt okej
så länge ingen upplyste vederbörande om att de hade tagit fel
då blev det pinsamt
jag kunde inte riktigt sätta ord på varför
men det kändes bättre att bli tagen för pojke än flicka
det där med att vara flicka
kunde jag verkligen inte leva upp till
det andra kändes enklare

Okej
sen blev jag ännu äldre
och plötsligt kom det former som jag inte alls ville ha
som fick mig att börja må ganska dåligt
och som det brukar bli när jag inte mår bra psykiskt
så blev det tröstätning
vilket inte gjorde de där formerna mindre 
vilket inte gjorde mitt mående bättre
vilket blev till en ond spiral som jag snurrat runt i ungefär hela mitt liv

Jag har en diagnos som det inte pratas så mycket om
jag pratar sällan om den
men jag läste om den när jag var i 20-årsåldern
och kände igen mig
jag sparade artikeln
två sidor i aftonbladet
och jag tror jag har kvar den någonstans

Dysmorfofobi:

En individ som lider av dysmorfofobi (BDD) är extremt upptagen av en verklig eller föreställd fysisk defekt. Ofta är defekten inte synlig för omgivningen men upplevs som outhärdlig för den drabbade. Den drabbade har en förvrängd bild av sig själv och ser sig själv som ”ful” eller ”grotesk”. Som konsekvens av detta undviker man ofta socialt umgänge, man önskar inte bli sedd. Ibland söker man sig till plastikkirurgen för att förbättra sitt utseende, men upplever då sig oftast missnöjd med resultatet av ingreppet. Inte heller hjälper det att omgivningen försäkrar personen att ”den ser bra ut”.

Jag tror att det till viss del handlar om det jag precis har beskrivit...

ALLT har alltid känts så fel med mig
Framför allt mitt utseende
men också könsidentitet
När jag var i 20-årsåldern träffade jag likasinnade
vad gäller min läggning
jag kunde äntligen vara öppen med så mycket av den jag är 
men det fanns tankar och känslor jag ändå inte kunde dela
som jag fortfarande inte har delat
inte fullt ut
Då hade jag tankar kring könskorrigering
Jag såg dokumentärer, jag läste, jag lyssnade, jag funderade
men jag fann inte något svar
jag ville inte byta kön
inte till det enda alternativ jag kunde finna
Jag ville inte och jag vill fortfarande inte bli man
jag vill vara något annat
inte man
inte kvinna
jag hör hemma mitt emellan
i kryssrutan som oftast inte finns
mellan Man
och Kvinna

En enkel förklaring för den som vill:
http://www.hbtqkojan.se/ordlista

I samband med detta kan jag inte beskriva hur lycklig jag blir
varje gång någon av mina elever använder ordet "hen"
när vi pratar om trafikbeteende eller vad fasen som helst
mitt hjärta jublar
för dessa elever är en del av framtiden 
och det ger mig hopp

Och apropå detta
vi lever i Selfie-eran... 
den är intressant
jag älskar att hata selfies
jag har min egen relation till dem
jag publicerar ansiktsbilder på facebook och instagram
för att jag kan
i dag kan jag
för några år sedan kunde jag inte ens lämna mitt hem
av rädsla för att någon skulle titta på mig
min avsky för mitt yttre 
har gjort mig mycket begränsad
Att publicera en selfie är stort för mig
och vissa dagar måste jag bara göra det
för att slå tillbaka tankar 
om att människor vänder sig bort på gatan för att slippa se mig
att jag i dag arbetar omgiven av speglar
är ganska ofattbart 
för Prins Pia anno 2009
året då jag fick min diagnos
och äntligen började ta emot hjälp

Jag fyller snart 41
Jag vet fortfarande inte exakt var jag hör hemma
hur jag identifierar mig
och jag är inte bekväm med min kropp
jag tycker inte om att se mig själv på bild
men jag har hissat vit flagg 
jag försöker finna fred mellan alla inre konflikter
och vara människan jag vill vara
tillsammans med människor som jag vill vara med

Jag har funnit mig som mest hemma bland mina homosexuella vänner
där har jag känt mig så trygg som jag kan känna mig
i mina kärleksrelationer har jag dock känt mig förvirrad
jag har aldrig presenterat mig muntligt som kvinna
och det finns en anledning till att jag kallar mig för Prins
och inte Prinsessa
det är inte enkelt
för i allmänhet möter jag inte särskilt mycket öppenhet
de flesta har ett för mig något för snävt seende
de flesta tar för givet att jag är heterosexuell
att jag utan några som helst betänkligheter kryssar i "kvinna" i alla formulär
"Det spelar väl ingen roll"
har jag hört
alltför många gånger
och jag är trött på det
FÖR MIG SPELAR DET EN JÄVLA ROLL
men jag vet inte hur jag ska göra 
för att skapa förändring
jag har dock en stark tro på att öppenhet skapar förståelse
och den som måste börja är jag
så det här är en lång bekännelse
från en som hatade att ha kjol på skolavslutningarna
som bytte till byxor så fort det bara var möjligt
som älskade att ärva kläder från min bror
som aldrig har tyckt om färgen rosa
som dagligen har känt mig missförstådd
och utanför
och misslyckad
och fel
på alla tänkbara sätt

Är det konstigt om jag har lite svårt att tro
att någon kan älska mig som jag är?

En alldeles äkta trött och frusen bloggare mitt i natten
50% kaxig 
50% skräckslagen
100% jag

Och min önskan är att ingen tar någonting för givet
vad gäller andra människors läggning eller identitet
att öppna sinnet för att det finns mer
och att det verkligen spelar en roll
för den som inte känner sig hemma någonstans

Tack

(nu återstår bara det darrigaste "publicera"-klicket någonsin!)

onsdag 23 september 2015

Mot foderförvaringen!

Hoppsan
det var länge sedan
och det finns väl ett par anledningar
en av dem är senaste tidens bostadssökande

Sedan jag sa upp mitt hyreskontrakt
har jag gjort allt jag kan för att hitta ett nytt
det är en speciell känsla att inte veta 
om en har någonstans att bo om några veckor
men nu vet jag... vi... 
och känslan just nu
är en mix av lycka
och mental baksmälla
jag har inte vilat på ett tag
och det känner jag nu
när jag unnar mig att för en kort liten stund andas ut
Men nu
är det dags att dra igång flytten
för att sedan påbörja nytt arbete
med nya rutiner
nya kollegor
nya elever
i en stad där jag är vilse
"vila"
står inte på programmet

Efter att ha jagat privata hyresvärdar
och ägnat varje ledig minut åt att hålla koll på facebookgrupper
Blocket, Kvalster, egna mailen "tyvärr, lycka till" 
banka huvudet i väggen
känna stressen öka
så kom det äntligen ett lovande svar på vår blocketannons
i söndags tittade vi
och föll för det vi såg
och bestämde oss ganska omedelbart för den här lilla idyllen :-)












En vän har erbjudit mig en hästbox för att undvika hemlöshet
något ironiskt då att vi snart flyttar in i ett gammalt stall :-)

För 10 år sedan bodde jag på precis samma sätt
i samma del av landet
men den gången var jag ensam
det var inget negativt
jag ville ha det så
jag hade precis brutit upp en relation
och jag hade samma tur då
att hitta ett hem som kändes helt rätt
jag har minnet av tiden i mitt lilla hus på prärien varmt bevarat
men jag trodde aldrig att jag skulle bo så igen!

Nu 
kan jag knappt vänta till jag får flytta in i det 200 år gamla stallet
och börja nästa kapitel med min älskade Stormvind
det är något med henne
hon har verkligen någonting
som får min inre relationsmodell att kapitulera
och till och med förändras
min blyga tillit
har vågat sig ut ur mörkret
och känner på hur det är att stå på en stadig grund
visst är det för bra för att vara sant
men just nu är det min verklighet

De senaste 20 åren har jag inte varit särskilt ensam
jag älskar att vara ensam
det har ibland stått i konflikt med tvåsamheten
men sedan april i år
har jag älskat tvåsamheten mer
det är omtumlande
att fångas av en Stormvind
mer hemma än så här
har jag aldrig känt mig