Kär och ännu mer galen

Jag har varit under granskning

och det finns frågetecken 

precis som hos de flesta andra

men jag klarar mig

hyfsat

jag lär mig leva med min högsensitivitet och min fobiska läggning

det är inget som kommer att försvinna

det är jag

Precis som alla andra

(eller kanske inte riktigt som alla andra)

så har jag mina egenheter

Jag har de tråkiga

de som gör mig rädd och begränsar mig

dessa slåss jag med dagligen

och till skillnad från tidigare

så vinner jag 

nästan varje dag

Sen har jag de som bara är galna

där jag inte vet om jag vinner eller förlorar 

för jag vet inte vad som är rätt eller möjligtvis fel

det är dåligt med kontroll 

när det kommer till känsloimpulser

när jag bara känner

när jag bara måste

Jag berättar inte om allt jag gör

det skulle bara göra människor oroliga

och saker skulle nog te sig mer uppenbara för mig själv

om jag uttalade dem högt

jag är inte klok

men vem fan är det när man blir helt vansinnigt kär?

Att jag kan uppfattas som ordentlig

beror endast på många års träning

i konsten att hålla tyst

Jag är ganska säker på att det krävs en viss nivå av galenskap

för att kunna leva med mig

av flera skäl

det krävs för att förstå mig

och ärligt talat

det krävs för att få mig

på riktigt

Apropå filmer jag sett om och om igen

Benny & Joon

är en av de allra finaste

Min specifika sammansättning av egenskaper

kanske matchar någon annans specifika sammansättning

helt perfekt

I would walk five hundred miles 

and I would walk five hundred more

just to be the man who walked a thousand miles

to fall down at your door

Avståndet mellan mig och Stormvinden

gör mig galen

och det 

tillsammans med den redan inneboende galenskapen

kan bli smått omöjligt att kontrollera

Fyra veckors väntan 

- nu är jag halvvägs -

men fyra veckors väntan 

ger mig idéer som skulle kunna klassas som helt idiotiska 

och eventuellt även olagliga

Så... för att undvika konsekvenser
ger jag mig själv vardagliga uppgifter i dag

Diska
Tvätta
Damma
Dammsuga
Och hänga upp hallspegeln 
så inte lilla loppan välter den över sig själv nästa vecka

Konsekvenstänk, Prinsen
visst, ordet "tänk" ingår där, men försök....

Stängda dörrar öppnade fönster

Hur mycket mer orkar jag inte 
tack vare konstformer som film och musik?

När jag var tonåring och mest bara inte passade in någonstans
så tittade jag mycket på film
väldigt mycket
samma filmer om och om igen
En av filmerna som jag älskade var "Sound of music"
det var det här med att följa sitt hjärta, sin dröm, att allt kan hända
Jag tröstades så mycket av scenen där Abbedissan säger till Maria
"When the Lord closes a door, somewhere He opens a window"

Den meningen har fortsatt trösta mig så många gånger sedan dess...
när jag hamnar i situationer jag inte förstår meningen med
när det bara känns hopplöst och obegripligt
så hjälper det att tänka
att någonstans just nu öppnas ett fönster
jag kan bara inte se det än
det kommer...

För en tid sedan slogs en dörr igen så jävla hårt
att det måste ha flugit upp ett fönster
där en Stormvind sedan kunde svepa in
det hade jag förstås ingen aning om när det small
men jag försökte tänka så redan då
att på något sätt
är det meningen
att det ska bli precis så här
utan mening blir det svårt att existera

Jag skriver lappar till mig själv i bland
när jag har för mycket i huvudet
när jag inte har någon som helst struktur
då skriver jag ner meningar som i stunden känns viktiga
lägger dem som pusselbitar framför mig
läser om och om igen för att påminna mig 
vad jag INTE behöver här i livet
vad jag FAKTISKT är värd
och jag skrev något för några veckor sedan 
när jag försökte äta frukost fast allt fick mig att må illa
en fångad tanke av tusen som flög genom mitt huvud
i desperat jakt efter någon slags mening 
i något till synes fullkomligt meningslöst och enbart smärtsamt

"Kratta gången för någon annans entré?"

Jag har fått uttrycket från Carola, vem annars :-)
Hon sa så när jag såg henne i Scandinavium för några år sedan
att hon hoppades att hon krattat fint på scenen för nästa artist
(som var Liza Minelli, no less)
Kanske behövde vissa saker hända 
för att nästa kapitel skulle bli möjligt

Jag tänker även som Lisa Ekdahl... "om jag snubblat efter vägen"

"Allt jag gjort har fört mig hit"

Det är också en tanke som tröstar
allt jag gjort har fört mig hit
ett enda steg i en annan riktning
ett enda beslut
hade kunnat förändra allting

Så många gånger jag ändå har tänkt så
att det är precis här jag vill vara just nu
och att jag aldrig kommit dit
om jag tagit ett enda steg i en annan riktning
det har varit värt det
"It was worth the pain" (Rebecka Törnqvist)
Nu är jag där igen 
här
precis där jag vill vara
dit jag aldrig kommit om jag inte snubblat efter vägen
"och fått munnen full av grus"

Och så har jag lyssnat mycket på Laura Marlings senaste album i vår
som är genialt
- så klart - 
Låten "Warrior"
med textraden:
 "You´re not the warrior I´ve been looking for"
Den träffade som en spjut i bröstet
och jag förstod att hon hade helt rätt

Jag behöver en krigare
Jag är fan värd en krigare
Någon som kan matcha mig i vilja och envishet...

Jag tror att jag har hittat en krigare 

Kär och säkerligen något galen

Stormvinden blåste in i fredags kväll

och drog söderut i förmiddags

lugnet efter stormen nu...

jag gillar det inte alls

Det är 30 mil mellan oss

och det får vi leva med

vi 

säger jag 

för det är banne mig vi :-)

Jag har senaste tiden lyssnat mycket på Jakob Karlbergs "Fan va bra"

med textraden: "om jag var sju så skulle jag ha frågat chans på dig"

En gång i livet vill jag skriva en sån där lapp med tre alternativ

Ja

Nej

Kanske

och faktiskt få ett "Ja"

40-åringar får också fråga chans

bara så ni vet

och när det känns så rätt

så väntar jag inte

livet är här 

och livet är nu

Hon kom till stationen

med kort och presenter till mig

ord som gjorde mig tårögd

undertecknat "Din"

jag hade ändå tänkt ställa frågan när vi väl var hemma hos mig

ordet "Din" gjorde mig dock modigare

men självklart var jag nervös när jag väl skrivit ner min fråga
och lämnat den till henne

Vad håller jag på med?

Tycker hon att jag är helt jävla galen?

Har hon kanske i så fall en väldigt skön poäng i det?

Hon fick min lapp

hon läste den och jag vågade titta upp och såg att hon log

och så skrev hon sitt svar.... 

Hon visade mig den från andra sidan bordet
men höll för vad hon hade skrivit

de första alternativen 

Ja

Nej

var inte ifyllda

.....

okej??
Sen visade hon vad hon hade svarat....

Jag har verkligen fångats av en stormvind

och det känns som vi kompletterar varandra

hennes energi kan försörja ett afrikanskt land

min nivå är i långa stunder knappt mätbar

båda behöver lite av det den andra har

Hon är utan tvekan den starkaste person jag mött

en överlevare som förtjänar allt gott

all lycka

och jag hoppas jag kan ge henne en del av det

hon säger att jag gör henne lycklig

och det är väldigt ömsesidigt

sedan vi träffades

har jag inte varit något annat än löjligt glad

hon utstrålar något 

som jag fångade upp i samma sekund som jag såg henne

och det gick inte att värja sig
henne vill jag ha...

Jag skulle inte 

jag vet

jag hade bestämt mig 

jag hade gjort slut med tvåsamheten

men när någon får världen att stå still

och sedan snurra i hundranitti

så är det omöjligt att stå emot

DU är omöjlig att stå emot

och jag är så enormt stolt över att få vara din

Det enda som är mer odrägligt än en förälskad dåre

är två förälskade dårar

men det får världen ta

jag är förälskad 

och jag är lycklig

och jag tänker njuta varje minut av det 

Femårsjubileum :-)

En av mina fina läsare meddelade mig att bloggen fyller fem år i maj
den nionde maj
för att vara exakt
det måste firas med ett inlägg
och jag skriver det nu 
för den nionde är Stormvinden här hos mig
och har min fulla uppmärksamhet :-)

Det var min barndomsvän som tyckte att jag skulle börja blogga
och när jag och D flyttade till Vadstena för en mångbottnad nystart
så blev bloggen ett sätt att visa hur vi hade det
hur vi byggde upp det nya
min väg tillbaka till fotfäste
lättsamt
till en början
men sen
med tiden 
blev den till något helt annat för mig
en flummig känsloventil som prövar mitt mod varje gång

Att trycka på "publicera"
är fortfarande en utmaning
och man kan fråga sig varför jag håller på med det här
jag har flera svar
det handlar om att jag älskar att skriva
det handlar mycket om att våga
och det handlar om er som läser

Jag vet att jag har inspirerat någon att också våga
jag vet att jag har gett ett visst hopp
och det svindlar lite när jag tänker på att tack vare den här simpla bloggen
har jag efter 20 år blivit kontaktad av en person
som inte hade öppnat sig för mig
om det inte vore för att jag skriver som jag gör
om jag inte hade gett av mig själv
då hade jag till exempel inte hamnat i Malmö för ett par helger sedan
och även om jag förväntade mig en fantastisk helg 
så hade jag inte vågat föreställa mig allt som den skulle ge mig
och som den fortsätter ge mig
på så många sätt

Bloggen började med flytten till Vadstena
sen flyttade jag med Charlie till Hispan
och plötsligt hade jag sökt till trafiklärare och blivit antagen
så Charlie fick flytta till D och jag begav mig till Helsingborg
Mot alla odds blev jag godkänd som lärare
och flyttade till Gyllene Heden
och började jobba i Göteborg
Sen blev det en tid i cellen på Hisingen
och nu är jag här
i lilla Dana
och i mig bankar ett blåslaget envist hjärta på

Det känns som karusellen snurrar jävligt snabbt nu
och jag som bestämt mig för att våga säga ja
jag åker med
snurrig men inte åksjuk
lite rädd i bland men med en märklig tilltro

En gång levde jag ett lugnt och tämligen händelsefattigt liv
jag vet inte vad som har hänt med mig
men jag gillar det
jag säger ja i stället för nej
och jag är skräckblandat förtjust nyfiken på 
vad den här bloggen har att berätta för mig om ytterligare fem år

Just nu är jag i en sinnesstämning som är ganska oslagbar
jag är förälskad
jag är fångad av en Stormvind
och om jag kunde så skulle jag stanna kvar 
och må som jag gör precis just nu
alltid

Amanda Jensen tolkar Carola...
det är också ganska oslagbart :-)

Tack för att ni följer med på den här konstiga resan
jag är så glad att ni tar er tid
och ni ger mig så många värmande stärkande ord
att jag helt säkert fortsätter trycka på "publicera"
och ser vad som händer :-)

Grädde, inte mellanmjölk

I går kväll gick jag och lyssnade på Sofia Karlsson
tillsammans med Göteborgs symfoniker
Jag tror det var femte gången jag såg henne
och jag brukar gå ensam
vissa saker är svåra att dela
Hon tackade för att vi kom
och sa att det är ett statement att gå ut
att gå på konsert en lördagkväll i stället för att sitta hemma och älta

Älta är verkligen meningslöst
Musik är raka motsatsen

Kvällen till ära hade hon hyrt en frack
mannen som stod i frackbutiken hade tittat frågande när hon kom in
"Ja, jag skulle vilja hyra en frack", sa hon självklart
Mannen dröjde ett tag, men sa sen:
"Ursäkta, men det har inte varit en kvinna här på fyra år!"
Efter en stunds generat plockande med knapparna i västen
sa han glatt: "Det här var också det roligaste som hänt på fyra år!"
Man fick egentligen inte fota men de kunde ju försöka hindra mig ;-)

Hon kändes ovanligt lekfull, harmonisk och lycklig den här kvällen
och det passade min sinnesstämning perfekt

Hon gav ett råd
jag älskar när mina sångfåglar ger råd
Den här gången handlade det om att inte tveka
som hon själv gör i bland
Hon spände överarmarna och sa: 
"Gå hela vägen in!
Tveka inte! Kör!
Grädde!! Inte mellanmjölk!!"

Jag tror jag log hela kvällen
utom vid absolut sista numret
efter stående ovationer från publiken
då blev det lite för känslosamt
för den här prinsen
där stod hon 
barfota
och sjöng "Moesta et Errabunda"
och jag fick svälja hårt 
och jag såg att jag inte var ensam om det
Det finns ingen bra version av den på tuben
så jag bjuder på något som jag ännu inte hört live
men som är en helt underbar kärleksförklaring
"Stanna kvar"

Långhelgen är snart slut
jag har sovit och vilat massor
och i morgon väntas regn i Göteborg
personligen väntar jag på en stormvind
som sveper in vid lunchtid
hastigt
men så väldigt varmt välkommen

Tio sekunder

I dag vaknade jag kl 13...
då hade jag sovit nästan 12 timmar...
och ändå krävdes det en stor ansträngning för att kliva upp...
Det känns helt rätt att fira arbetarnas dag 
med att göra så lite som möjligt

I kväll känns det faktiskt att jag är utvilad
jag tar mig ut och promenerar vid Nääs och känner att kroppen har energi
det är en väldigt ovan känsla
och när jag går där på stigen vid sjön
med Carola i lurarna
känner jag en ännu mer sällsynt känsla 
något som får mig att springa fast jag egentligen inte ska göra det
och utan att kolla om jag är ensam eller inte
jag bryr mig inte
jag måste hoppa
jag måste göra några Rövardotterskutt och skratta högt
för jag känner mig lycklig
l y c k l i g

Varför var det så länge sen?
Det har funnits knutar på livstråden 
lika länge som jag kan tänka tillbaka
alltid något som äter av den lilla energi jag har 
och nu?
nu...
känner jag någon slags hakuna matata-känsla
som jag inte alls är van vid
och jag vet inte hur länge den varar
men den är här just nu
just i kväll 
och jag sträcker armarna mot månskenshimlen
och känner mig befriad
fri från problem som har tyngt mig mer än jag förstått
lättad
på riktigt känner jag mig lättare

"It is those ten seconds
those ten seconds in your head
when you don’t wonder if you’re alright
you’re just hanging around with yourself – with yourself"

//Ane Brun