en trötthet som inte går att vila bort
Den yngre granfrun ringer mig
full av kärlek och support
och säger att om inte det som är JAG får finnas
om inte mitt känsloregister är något fint
som förtjänar att inte bara finnas
utan även respekteras
och älskas
så är världen åt helvete
Jag tror världen är åt helvete
Vi är några stycken som alltid hamnar utanför
som blir över
och vi kan nog bli obekväma för andra
inga självklara svar på frågor
vågar de ens fråga
om vad som händer i helgen
vi som inte har självklara platser och roller
barn, partner, trädgård, studsmatta...
var är vi någonstans?
Och om du frågar
kommer jag då att verka så sorgligt ensam
att du inte kan låta bli att bjuda in mig
fast du egentligen inte vill?
Oroa dig inte
jag ljuger hellre än låter dig tycka synd om mig!
Nu behöver jag inte ljuga
jag är ändå inte alldeles ensam
och det är inte synd om mig
jag är på många sätt nöjd med att vara exakt där jag är
utan en självklar plats och roll
det är sådant jag försöker undvika
men
det betyder inte att jag ständigt vill vara den som blev över
jag skulle någon dag vilja röra vid något
som inte går sönder
utan tvärtom
blir helt
För ett par kvällar sedan
fick jag en pratstund med Kajsa Grytt
en av dem som ensamheten också tycker om
en av dem som blir över
Hon stod så nära att luften hon andades ut
blev luften jag andades in
och jag var så nära att fria till henne
kanske nästa gång
men jag fick säga tack för det hon gör
den smärtsamma träffsäkerheten
modet att beskriva hur det faktiskt känns
Hon är viktig
Hon behövs
Och det är av största vikt att hon också får veta det...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar