måndag 23 februari 2015

...och vissa dagar gråter jag faktiskt inte alls.

Svävar
ramlar
tankesamlar

En märklig dag
en märklig tid
ett förbluffande snabbskiftande märkligt emotionellt väderfenomen
som inte går att stänga av

Jag är så tacksam över att det finns människor 
som vågar vill och kan 
som uttrycker och gestaltar
som får mig att inte känna mig så ensam 
när min inneboende galenskap är på väg 
att sippra ut genom alla mina filter

Dagar som dessa

hjälper det att repeata "Gunshot"
av Lykke Li
låten är fantastisk
och videon är helt jävla genial


I am siren, I am ivy
I am no one, I'm nobody


I dag är det exakt tre år sen 
som jag stod och skulle försöka presentera mig själv för min nya klass
vi som skulle bli trafiklärare
de flesta av oss blev det 
jag är en av dem
Jag vet att det är tre år sedan
för på morgonen
hade jag suttit och följt nyheterna om Prinsessan Estelles födelse
och fällt en tår över Prins Daniels känslosamma framträdande

Jag var livrädd för att gå fram och ställa mig framför alla dessa människor
som inte visste någonting om mig
jag hade väntat hela dagen och hoppats på att jag skulle glömmas bort
eller att tiden skulle ta slut
att jag på något sätt skulle slippa stå där
och avslöja mig själv 

"jomenhejsan, jag har inte mått så jävla bra de senaste åren 
men med hjälp av mediciner och Motalas underbara psykvård 
och en bunt fantastiska människor så står jag här
och ska övertyga mig själv och alla andra
om att jag är en lämplig trafiklärarkandidat
fullt kapabel att ta ansvar för mitt och andras liv"

så sa jag
inte

Man har en chans att berätta om sig själv
och man skulle kunna ta den chansen
och försöka göra sig själv lite coolare än vad man egentligen är
den chansen tog jag inte
i vanlig ordning
så tänkte jag inte
jag bara sa som det var
att jag är en obotlig känslomänniska
och att jag hade gråtit inte bara en utan två gånger den dagen
först av glädje
över den rojalistiska tillökningen
sedan av sorg
efter att ha hört en av mina klasskamrater berätta 
om hur han förlorade sitt barn

jag kan inte hålla känslorna på insidan
och jag erkände högt att det var oklart 
om jag skulle kunna bli någon trafiklärare eller inte
men det blev jag
någon slags variant
som självklart har gråtit inför en och annan elev
av gläjde
och av annat 
och tre år efter min presentation
är det fortfarande ganska oklart om jag ska vara trafiklärare eller inte
men vad jag än gör med mitt liv
så blir det med inslag av den inneboende galenskap
som jag i bland önskar att jag kunde stänga av
men som jag trots allt inte vill vara alldeles utan.





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar