måndag 19 oktober 2015

Skåne kapitel 4

Från Dana till Stallet
vi gjorde det!!











































Det har varit en mycket intensiv vecka
det är inte svårt att gissa min trötthetsnivå just nu
I dag är min fina sambo iväg några timmar
och jag har fått order om att ta paus från allt
och det gör jag
Efter lång sovmorgon och frukost 
kryper jag ner i den obäddade sängen och plockar fram min laptop
lyssnar på Anna Ternheim
öppnar bloggen
det känns bekant
tryggt
hemma




















Stallet är inte stort
men charmigt
förutom den lilla detaljen att vi inte har något vatten
det slutade fungera natten till lördag
Jag har inte fått duscha sedan jag städade badrummet i Dana i torsdags!!!
Jag som inte är människa utan dusch varje morgon!!
Vi hoppas på ett vvs-mirakel idag
det hade varit fint att kunna gå på toa
duscha
och diska
jag ska aldrig mer klaga över att jag måste diska
jag längtar efter att få diska!

Jag försöker koppla bort hygientankar
och njuta av det som vi faktiskt har...











































Det finns en del humor i att jag bor på en gård
för jag är verkligen ingen lantis
jag har för länge sedan flyttat från skogen
och förälskat mig i stadslivet
Stallet är omringat av motorvägar
och jag känner mig trygg med att höra suset 
och veta att jag inte är alldeles isolerad
att pulsen är nära
och jag vet att jag en dag bor i civilisation igen
där vattnet inte bara försvinner!

Mina föräldrar har hjälpt oss hela vägen hit
och i vanlig ordning varit rena superhjältarna
i går åkte de hem
och vi blev för första gången själva i stallet
det känns så overkligt
det har bara gått ett halvår
sedan jag fick syn på den där snyggingen på dansgolvet
och här sitter vi nu
och spelar kort i den 200 år gamla foderförvaringen
jag är så utmattad
men så väldigt lycklig över att från och med nu
inte behöva känna stressen över att vår tid är så begränsad
att ses en helg då och då
när tiden har skenat alldeles för snabbt mot avsked
att inte veta riktigt när vi ses igen
Nu när vi säger hejdå
vet vi att vi ses snart igen
hemma
vi kommer hem till varandra

Jag var färdig med sambolivet
och tre gånger har jag sagt att jag aldrig mer ska bo i skåne
sen kom du
och jag har nog aldrig kämpat så hårt 
som jag gjort de senaste månaderna
för att förverkliga en dröm

Jag är så trött i kropp och själ
Jag är verkligen jättesmutsig
men hjärtat ler :-)





















torsdag 8 oktober 2015

Sista veckan...












Sitter i sängen och blickar ut över min flyttröra
jag är så trött i kväll
det är alldeles för många känslor i omlopp nu
så många "sista"
sista lektionen med den ena eleven efter den andra
sista pannkakskalaset med personalen och vovven
i morgon är det sista uppkörningen
sista dagen på jobbet där allt känns tryggt och hemma 
sedan 
ja
vad händer sedan?

Det är så många känslor
och tusen tankar som jag inte hinner fånga eller sortera eller förstå
jag längtar till nästa kapitel
men för att kunna skriva det
måste jag avsluta ett annat
sätta punkt
och sedan på kungligt sätt vända blad

Det är inte många dagar kvar att spela på
jag har inte tid att tänka känna förstå så himla mycket
men
när jag hinner känna efter så drabbas jag av separationsångest
det finns människor jag inte vill ha på avstånd
och lilla Tintin kan jag inte ens tänka på just nu....
När jag kör över Röde Orm och ser staden lite från ovan
staden som så väldigt mycket alltid har känts som min
så känns det overkligt att jag än en gång beger mig härifrån
Jag har gjort det här så många gånger
packat lådorna
packat upp
och sedan packat dem igen

Senast jag kände att jag packade upp för att stanna
alltså hade för avsikt att stanna
var 2006
Då flyttade jag in i min fina lägenhet i Frölunda
...och ett år senare hade jag flyttat därifrån...
Sedan dess har jag bott på så många ställen där jag vetat från början
att jag inte ska stanna
den här flytten är inget undantag
jag skulle inte stanna i Dana
jag kommer inte att stanna för alltid i stallet

I dag fick jag frågan var jag känner att jag hör hemma
"Är du göteborgare, eller smålänning eller vad är du, vad känner du dig som?"
jag kunde inte ge något bra svar på det
men jag kommer alltid tillbaka till Göteborg
och det är där jag känner mig mest hemma
Jag har nog aldrig känt mig småländsk 
även om jag tillbringade mina första 17 år där
jag var aldrig hemma
Hur Malmö och stallet kommer att kännas vet jag inte
kanske kommer jag än en gång tillbaka till mitt kära Göteborg
men då har Stormvinden sagt att hon följer med :-)

Jag sålde min TV härom kvällen
innan dess hann jag se Molly Sandén på nyhetsmorgon
och sedan fastnade hennes "Phoenix" i huvudet på mig
inte min musiksmak egentligen
men den tilltalar mig
och Molly Sandén står upp på ett sätt som jag önskar att fler kunde göra
så alla respekt till henne
och "Phoenix" är en symbol jag ofta återkommer till
livet är verkligen så

Min fina sjukgymnast/livscoach/terapeut
som jag hade ett "sista" möte med i går
som inte blir det sista 
eftersom vi tack och lov bestämde oss för att hålla kontakten
hon sa att hon sett mig i alla skepnader
och att hur jobbigt det än har varit så har jag ändå rest mig upp varje gång
och hennes leende när jag berättade om hur lycklig jag är för allt jag har idag
det lyfter mig lite till
att andra människor unnar mig det här
det betyder något
det betyder väldigt mycket
och när jag hinner känna efter 
så är det en också en väldig massa lycka inuti just nu
som en Fenix i sin absoluta glans
och jag flyger inte ensam :-)


Innan jag somnar 
vill jag säga tack för all den fina respons jag fick för mitt förra inlägg
det var så stort och starkt att läsa allt ni skrev till mig
och jag kunde andas ut när responsen började rulla in
och känna att jag gör rätt som öppnar mig
för jag vill ju ge andra en chans att förstå
det går inte om jag är tyst
så jag låter väl händerna återvända till tangenterna då och då
för det kom ett par meddelanden som fick mig att förstå 
att det inte är helt utan mening












fredag 25 september 2015

Mitt modigaste (och längsta) inlägg hittills

Jag har tänkt skriva det här inlägget så många gånger
men det är inte lätt
det är det svåraste jag skrivit
och just därför behöver jag få det gjort
den här bloggen är i första hand en prövning av mitt mod

so here we go

Det handlar om könsidentitet
och det är komplicerat
så jag vet inte var jag hamnar 
men det känns i och för sig symptomatiskt för ämnet

Hur ofta får vi inte fylla i formulär där det endast finns två alternativ
Man
eller
Kvinna
och de flesta reflekterar kanske inte över detta
då det känns alldeles självklart att kalla sig det ena eller andra
men 
det finns även en stor grupp människor 
som inte är hemma i någon av dessa två kategorier
jag är en av dem
så länge jag kan minnas
har jag varit en av dem

När jag var liten var det många som trodde att jag var pojke
en kortklippt unge med byxor
jag hade inga problem med det
tvärtom
när jag blev lite äldre var jag fortfarande kortklippt och bar helst byxor
och jag blev fortsatt ganska ofta tagen för pojke
och det kändes helt okej
så länge ingen upplyste vederbörande om att de hade tagit fel
då blev det pinsamt
jag kunde inte riktigt sätta ord på varför
men det kändes bättre att bli tagen för pojke än flicka
det där med att vara flicka
kunde jag verkligen inte leva upp till
det andra kändes enklare

Okej
sen blev jag ännu äldre
och plötsligt kom det former som jag inte alls ville ha
som fick mig att börja må ganska dåligt
och som det brukar bli när jag inte mår bra psykiskt
så blev det tröstätning
vilket inte gjorde de där formerna mindre 
vilket inte gjorde mitt mående bättre
vilket blev till en ond spiral som jag snurrat runt i ungefär hela mitt liv

Jag har en diagnos som det inte pratas så mycket om
jag pratar sällan om den
men jag läste om den när jag var i 20-årsåldern
och kände igen mig
jag sparade artikeln
två sidor i aftonbladet
och jag tror jag har kvar den någonstans

Dysmorfofobi:

En individ som lider av dysmorfofobi (BDD) är extremt upptagen av en verklig eller föreställd fysisk defekt. Ofta är defekten inte synlig för omgivningen men upplevs som outhärdlig för den drabbade. Den drabbade har en förvrängd bild av sig själv och ser sig själv som ”ful” eller ”grotesk”. Som konsekvens av detta undviker man ofta socialt umgänge, man önskar inte bli sedd. Ibland söker man sig till plastikkirurgen för att förbättra sitt utseende, men upplever då sig oftast missnöjd med resultatet av ingreppet. Inte heller hjälper det att omgivningen försäkrar personen att ”den ser bra ut”.

Jag tror att det till viss del handlar om det jag precis har beskrivit...

ALLT har alltid känts så fel med mig
Framför allt mitt utseende
men också könsidentitet
När jag var i 20-årsåldern träffade jag likasinnade
vad gäller min läggning
jag kunde äntligen vara öppen med så mycket av den jag är 
men det fanns tankar och känslor jag ändå inte kunde dela
som jag fortfarande inte har delat
inte fullt ut
Då hade jag tankar kring könskorrigering
Jag såg dokumentärer, jag läste, jag lyssnade, jag funderade
men jag fann inte något svar
jag ville inte byta kön
inte till det enda alternativ jag kunde finna
Jag ville inte och jag vill fortfarande inte bli man
jag vill vara något annat
inte man
inte kvinna
jag hör hemma mitt emellan
i kryssrutan som oftast inte finns
mellan Man
och Kvinna

En enkel förklaring för den som vill:
http://www.hbtqkojan.se/ordlista

I samband med detta kan jag inte beskriva hur lycklig jag blir
varje gång någon av mina elever använder ordet "hen"
när vi pratar om trafikbeteende eller vad fasen som helst
mitt hjärta jublar
för dessa elever är en del av framtiden 
och det ger mig hopp

Och apropå detta
vi lever i Selfie-eran... 
den är intressant
jag älskar att hata selfies
jag har min egen relation till dem
jag publicerar ansiktsbilder på facebook och instagram
för att jag kan
i dag kan jag
för några år sedan kunde jag inte ens lämna mitt hem
av rädsla för att någon skulle titta på mig
min avsky för mitt yttre 
har gjort mig mycket begränsad
Att publicera en selfie är stort för mig
och vissa dagar måste jag bara göra det
för att slå tillbaka tankar 
om att människor vänder sig bort på gatan för att slippa se mig
att jag i dag arbetar omgiven av speglar
är ganska ofattbart 
för Prins Pia anno 2009
året då jag fick min diagnos
och äntligen började ta emot hjälp

Jag fyller snart 41
Jag vet fortfarande inte exakt var jag hör hemma
hur jag identifierar mig
och jag är inte bekväm med min kropp
jag tycker inte om att se mig själv på bild
men jag har hissat vit flagg 
jag försöker finna fred mellan alla inre konflikter
och vara människan jag vill vara
tillsammans med människor som jag vill vara med

Jag har funnit mig som mest hemma bland mina homosexuella vänner
där har jag känt mig så trygg som jag kan känna mig
i mina kärleksrelationer har jag dock känt mig förvirrad
jag har aldrig presenterat mig muntligt som kvinna
och det finns en anledning till att jag kallar mig för Prins
och inte Prinsessa
det är inte enkelt
för i allmänhet möter jag inte särskilt mycket öppenhet
de flesta har ett för mig något för snävt seende
de flesta tar för givet att jag är heterosexuell
att jag utan några som helst betänkligheter kryssar i "kvinna" i alla formulär
"Det spelar väl ingen roll"
har jag hört
alltför många gånger
och jag är trött på det
FÖR MIG SPELAR DET EN JÄVLA ROLL
men jag vet inte hur jag ska göra 
för att skapa förändring
jag har dock en stark tro på att öppenhet skapar förståelse
och den som måste börja är jag
så det här är en lång bekännelse
från en som hatade att ha kjol på skolavslutningarna
som bytte till byxor så fort det bara var möjligt
som älskade att ärva kläder från min bror
som aldrig har tyckt om färgen rosa
som dagligen har känt mig missförstådd
och utanför
och misslyckad
och fel
på alla tänkbara sätt

Är det konstigt om jag har lite svårt att tro
att någon kan älska mig som jag är?

En alldeles äkta trött och frusen bloggare mitt i natten
50% kaxig 
50% skräckslagen
100% jag

Och min önskan är att ingen tar någonting för givet
vad gäller andra människors läggning eller identitet
att öppna sinnet för att det finns mer
och att det verkligen spelar en roll
för den som inte känner sig hemma någonstans

Tack

(nu återstår bara det darrigaste "publicera"-klicket någonsin!)

onsdag 23 september 2015

Mot foderförvaringen!

Hoppsan
det var länge sedan
och det finns väl ett par anledningar
en av dem är senaste tidens bostadssökande

Sedan jag sa upp mitt hyreskontrakt
har jag gjort allt jag kan för att hitta ett nytt
det är en speciell känsla att inte veta 
om en har någonstans att bo om några veckor
men nu vet jag... vi... 
och känslan just nu
är en mix av lycka
och mental baksmälla
jag har inte vilat på ett tag
och det känner jag nu
när jag unnar mig att för en kort liten stund andas ut
Men nu
är det dags att dra igång flytten
för att sedan påbörja nytt arbete
med nya rutiner
nya kollegor
nya elever
i en stad där jag är vilse
"vila"
står inte på programmet

Efter att ha jagat privata hyresvärdar
och ägnat varje ledig minut åt att hålla koll på facebookgrupper
Blocket, Kvalster, egna mailen "tyvärr, lycka till" 
banka huvudet i väggen
känna stressen öka
så kom det äntligen ett lovande svar på vår blocketannons
i söndags tittade vi
och föll för det vi såg
och bestämde oss ganska omedelbart för den här lilla idyllen :-)












En vän har erbjudit mig en hästbox för att undvika hemlöshet
något ironiskt då att vi snart flyttar in i ett gammalt stall :-)

För 10 år sedan bodde jag på precis samma sätt
i samma del av landet
men den gången var jag ensam
det var inget negativt
jag ville ha det så
jag hade precis brutit upp en relation
och jag hade samma tur då
att hitta ett hem som kändes helt rätt
jag har minnet av tiden i mitt lilla hus på prärien varmt bevarat
men jag trodde aldrig att jag skulle bo så igen!

Nu 
kan jag knappt vänta till jag får flytta in i det 200 år gamla stallet
och börja nästa kapitel med min älskade Stormvind
det är något med henne
hon har verkligen någonting
som får min inre relationsmodell att kapitulera
och till och med förändras
min blyga tillit
har vågat sig ut ur mörkret
och känner på hur det är att stå på en stadig grund
visst är det för bra för att vara sant
men just nu är det min verklighet

De senaste 20 åren har jag inte varit särskilt ensam
jag älskar att vara ensam
det har ibland stått i konflikt med tvåsamheten
men sedan april i år
har jag älskat tvåsamheten mer
det är omtumlande
att fångas av en Stormvind
mer hemma än så här
har jag aldrig känt mig





söndag 23 augusti 2015

Visningsklart

Jag fick ett mail från min hyresvärd häromdagen
de har en lägenhet som matchar mina intressen :-)
"en ljus och fin liten etta i den gamla arbetarbostaden som kallas Dana"














Ja, den matchade verkligen mina intressen för ett år sedan...

Det är blandade känslor när jag ser min lilla lya annonseras ut
mitt gömställe som kom till mig när jag som mest behövde det
så extremt passande precis på min 40-årsdag 
och jag har verkligen trivts här
det är, bortsett från Vadstena förstås, den vackraste miljön jag bott i
och jag har bott i ett antal olika ;-)

I morgon är sista ansökningsdag
I kväll har jag piffat så gott jag kan för kommande visningar
Det är tydligt att jag aldrig riktigt gjorde mig helt hemmastadd här
det ser ut precis som vad det har varit
en plats att sätta ner fötterna på och ladda för nästa språng
Väggarna jag målade i december
har inte ens fått ett nålstick
Jag har hela tiden vetat att jag inte skulle stanna så länge

Frågan är vart jag ska vägen :-)
en av tre uppsägningsmånader är snart över
två kvar till hemlöshet
men jag känner ingen panik

Det finns verkligen ingen logik i mitt orosurval

På listan över orosmoment som jag inte tar på allvar finns mitt midjemått
och i ärligt talat ganska patetiska försök att göra något åt det 
traskar jag ibland runt vid Nääs Slott
fast först och främst är jag där för att jag bara älskar att vara där..
Bakom slottet finns Sveriges största bok
inte den högsta
men den bredaste
som med sina 7,5 meter i omkrets
får mig att känna mig ganska petit

Jag står gärna bredvid den en stund :-)



Jag kommer att sakna Nääs
Den platsen har haft en magnetisk dragningskraft på mig i så många år
Var man än befinner sig så är vyn vacker
jag är pinsamt svag för skönhet
det lär inte förändras
och grindar som alltid står öppna
lär fortsätta tilltala mig






















fredag 21 augusti 2015

Svårt att vara nere med en ballong

Ledig dag
jag tvingar mig själv att gå upp efter tolv timmars sömn
fortfarande trött
energilös
jag kanske behöver vila...

Återhämtning
som jag är van vid
som jag behöver
är sällsynt just nu
jag får kanske unna mig en dag av absolut ingenting

Tempot den här sommaren
är något högre än jag är van vid
och den där medelåldern som jag har hamnat i
den känns

Men
jag brukade säga att det bästa jag gjort var att fylla 30
Det kan däremot inte jämföras med hur jävla gött det är att vara 40!
Det var min mest storslagna födelsedag alla kategorier
med mamma i Paris
och äntligen uppe i Eiffeltornet
där jag fick min present
- en ballongtur över Göteborg -
och i onsdags var det dags att fyra av det sista av 40-årsfyrverkeriet

Jag kunde inte ha prickat in en mer perfekt dag
vi var 10 passagerare och en pilot som var helt överens
den här kvällen och flygningen var helt magisk...
Vi samlades på Hisingen där piloten beräknade vindarna
och kom fram till att vi skulle ta oss till Sävedalen för att lyfta där
och sedan landa någonstans i Tuve
På plats i Sävedalen hjälptes vi åt att byggga ihop ekipaget
och sedan stod vi där i korgen
som helt plötsligt lättade från marken
Ännu en av mina drömmar gick i uppfyllelse
Jag stod där och log i 90 minuter
och bara njöt av en upplevelse jag inte kan beskriva med ord
så här är några bilder :-)

































Det droppade ner en del het kondens från ballongen på oss
så vi fick ta på oss söta solhattar för att inte bli svedda ;-)

Det var en ovanligt varm augustikväll

sjöbrisen som brukar ha lagt sig vid den tiden
höll sig vaken länge
och gäckade piloten
vi skulle över älven
men stannade tvärt
och sedan gled vi tillbaka mot fastlandet
för att plötsligt stanna upp igen
och långsamt åka tillbaka mot Hisingen
Tack vare denna bris fick vi 30 minuter längre flygtid
och det var ingen som var ledsen över detta
Till slut kom vi dock över älven och såg ett fält lagom stort för landning 
och så kom vi ner utan minsta dramatik på en åker någonstans
där vi hjälptes åt att packa ihop hela ekipaget
för att sedan enligt gammal god tradition döpas i champagne

Tydligen var vi i Tagene-trakterna
så vi blev alla döpta till grevar och grevinnor af Tagene
med skumpa i håret
och sedan drack jag en lagom stor skål för att klara alkolåset på Biltemas parkering
där jag antagligen var för berusad av hela upplevelsen för att köra bil :-)
Dagen efter såg jag en luftballong över stan
och kunde inte riktigt ta in att jag det där faktiskt var jag 24 timmar tidigare!

Drömmar
det är bra att uttala dem
för någonstans hade min bror uppfattat min längtan efter den här
och lyckligtvis föreslagit den för resten av famijlen när jag fyllde år
TACK älskade ni för att ni uppfyllde den!

Flera av de absolut bästa sakerna som hänt mig
har hänt just under mitt fyrtionde år på jorden
och tack vare allt som hänt 
är jag inte rädd för att bli äldre
jag njuter av att vara där jag är
och jag längtar efter dagarna jag har framför mig
och funderar på om jag ska uttala högt för mina nära och kära
att jag alltid drömt om att få hoppa fallskärm ;-)

lördag 1 augusti 2015

Flyttfågeln förbereder sig...igen

Lördag och sen kväll i Dana
taket knarrar och knakar
grannarna ovanpå rör sig 
och jag hör allting
Jag vet inte vad de heter
men jag vet mer om dem än jag vill veta
och säkerligen mer än de vill att jag ska veta

Sedan jag flyttade in 
har jag vetat att jag inte kan stanna här så länge
alla som hängt med ett tag vet att jag flyttar i snitt en gång om året
När jag kom hit tänkte jag att jag stannar i alla fall ett år
kanske två
men inte mer än så
jag ville hinna se alla årstiderna
jag ville ta det lite lugnt

Jag kommer att få se alla årstiderna
men det har hittills varit allt annat än lugnt

Det blir 11 månader med Dana
I förrgår sa jag upp hyreskontraktet
I går sa jag upp mitt jobb
I november börjar jag på nytt jobb i Malmö
och förhoppningsvis har jag då också hittat någonstans att bo
tillsammans med min Stormvind

Det kanske är stora beslut
men de är så enkla att ta
Jag har redan fått höra att jag är galen
och det är fullt möjligt
men det är en av de saker jag tycker om med mig själv
jag är inte så himla nostalgisk längre
jag gör mig inga större illusioner
jag har ingen aning om vad som väntar
det har ingen
men jag vet vad jag vill just nu
jag vill vara där jag har mitt hjärta
jag vill inte ha min kärlek på avstånd
jag vill inte ha några dagar här och en helg där
separationsångesten
kalenderpusslandet
frustrationen
Jag vill mer
jag vill på riktigt
och jag vill nu
och eftersom det är möjligt
- varför inte? -

Det senaste året har jag åkt
emotionell karusell
utan några som helst säkerhetsanordningar
högst medveten om att jag när som helst
kan ramla av och slå mig helt fördärvad

Jag åkte och jag föll ur och det gjorde ont
Innan jag ens förstått vad som hänt
hoppade jag på nästa 

Mitt i allt kaos sveptes jag med av Stormvinden
och plötsligt åkte jag inte i baktakt
någonting stämde
kugghjulen passade ihop
det började snurra friktionsfritt
det kändes inte lika skrämmande som tidigare
det kändes mest bara härligt
och där åker jag nu
högst medveten om att jag när som helst
kan ramla av och slå mig helt fördärvad
men just nu
finns det någon som håller i mig
som vill ha mig med
som jag vågar tro på
en-å-åtti-famnen
där jag från första stund bara kände mig hemma
och snart är hennes hemma
och mitt
ett och samma





torsdag 23 juli 2015

Dagbok från Dana

Överbokad på jobbet
och en högst ovälkommen förkylning
jag är 
som alltför ofta
en mycket trött människa
som längtar efter en lång semester
det var många år sedan något sådant inträffade
och inget sådant är i sikte

Saknar den energi som jag skulle behöva
för att sortera och få ordning 
stilla karusellen tillräckligt för att se klart
och samla mig inför de stora besluten

Hittar en anteckning från början av 2012
när jag efter ett antal år av sjukskrivning var på väg ut i verkligheten igen
några rader
som en liten sammanfattning av terapin jag genomgått
några saker jag verkligen inte fick glömma

"Bli arg"
står det...
En del av syftet
med den psykodynamiska affektfokuserade relationella metoden
var att jag skulle få fram mina äkta känslor
utan att blockeras av skuld och skam
inre murar som cementerats av den där känslan av att jag inte duger
att det är något fel på mig
att jag har inte har samma rätt som alla andra att uttrycka mig
att säga ifrån
att ställa krav
att säga nej

Jag kan bli jävligt ledsen
men jag exploderar sällan
jag verkar inte anse mig ha rätt
att bli riktigt förbannad
att säga rakt ut vad jag egentligen känner

I stället för vass
är jag trubbig
jag rundar av hörnen
och blir till slut
ingenting

"Varning för Anpassning"
är en annan rubrik
och där borde jag förses med skyddsdräkt
Jag jobbar ständigt med den faran
Jag vill inte regissera mig
jag är för gammal
jag har kommit för långt
och när jag tvingas till anpassning
tappar jag styrfart
jag 
har kämpat hårt för att komma dit där jag är i dag
för hårt
för att ge upp 
friheten att vara den jag är

Jag läser mina anteckningar och inser att jag inte är där
jag står inte alltid upp för mig själv
jag låter andra dirigera och skriva regler
och jag tillåter inte mig själv att bli så arg som jag innerst inne känner mig
jag rundar av hörnen
och blir till slut
ingenting

Det är en av mina största rädslor
att bli
ingenting

Jag dras till människor och sammanhang 
där jag känner det motsatta
där jag är fri
kontrasterna är starka
och jag börjar kanske förstå vad en del av svajigheten inom mig orsakas av
men vad jag ska göra åt den
vet jag dessvärre inte

Blir arg
Sluta anpassa dig

Enkla rader att anteckna
men hur går man tillväga?

Det där med äkta känslor...
de kan skrämma bort
de kan föra närmare
och vad är läskigast
egentligen?