onsdag 26 november 2014

Konsten att knäcka coachen

Sista natten i cellen
i morgon åker jag till småland 
och befriar mina föräldrar från en del av de saker 
som de så vackert har fått stå ut med sedan jag lämnade Hispan
Helgen ska ägnas åt sortering
så osentimentalt som det bara går
och på söndag rullar flyttlasset till Dana
att resa med lätt bagage
har inte varit min grej
men det kanske går att ändra på

I dag har jag träffat min sjukgymnast/terapeut/coach
och berättat ungefär allt som hänt sedan vi sågs sist
i augusti
Jag hade förvarnat henne via sms om mitt förfall
jag har ju inte rört på mig sedan vi sågs sist
med undantag för strosandet i Paris
Och mat har jag ätit.... ibland
bra mat
har jag inte ätit alls

När jag hade berättat allt som hänt
och allt som händer
tog hon sig för magen och grinade illa
och sa att hon fick ångest
I alltihop försökte hon hitta något positivt
för det är hennes roll i det hela
och under rådande omständigheter var hon ändå imponerad av mig
att jag inte brutit i hop
att jag fortfarande står upp
och nu får vi fokusera framåt
sätta det som varit inom parantes
inte döma mig själv för hårt
Det sket sig
 - ja -
men i kris måste prioriteringarna bli annorlunda

När jag hörde mig själv berätta utan censur
så fattade jag ännu mer av
tröttheten
stressen
pulsen
oron
sömnlösheten
och att jag både vill och behöver ta vara på chansen 
att börja om
för vilken gång i ordningen vet jag inte
men jag lär väl knappast stagnera

Efter att ha packat i hop cellen i dag
jobbat ett par timmar
ställt en påse förnödenheter utanför ett kräksjukenäste
och provat en soffa som jag kanske måste köpa
så hamnade jag hos min fantastiska frisör
som pysslade om mig och fick mig att skratta högt
ända till jag såg en oroväckande skillnad från sist jag var där
misstänkt bebisbula 
det har tagit mig ÅR att hitta en frisör jag litar på i den här stan
om jag lyckas hitta en till
så ska jag ha skriftligt på att hen inte skaffar barn 
förrän JAG har sagt att det är okej

för någonting får gärna vara beständigt
i en omgivning som just nu skiftar färg lite för ofta









söndag 16 november 2014

O-lugnet

Söndag i cellen
Försöker flytta ut en del av min inneboende stress
med hjälp av flyttanmälan, nya autogiron, e-fakturor, elbolag...
men så fort jag släppt ut ett stressobjekt
flyttar ett annat in
Det kanske inte syns på mig 
för av någon anledning har jag mitt yttre lager på autopilot
"keep it calm"
Det fungerar på de som inte känner mig så väl
I bland även på de som är mig nära
Jag vet inte varför jag inte tillåter andra att se hur jag mår
varför det är så förbannat viktigt att hålla i hop
men det är en del av varför jag skriver i den här bloggen
för att våga visa något annat
för mig själv 
för andra

Det här lugnet som förknippas med mig
kommer verkligen till användning i mitt jobb
Den första veckan efter semestern blev hektisk
och kämpig på flera sätt
men också givande
flera elever poängterade just det här med mitt lugn
hur det får en direkt effekt på dem
och i de stunderna är jag förstås stolt över min förmåga
och de senaste dagarna har helt nya tankar knackat på
om jag i själva verket borde använda den förmågan mer
om jag kanske skulle jobba med människor på ett annat sätt
om jag skulle våga ta mig själv ett steg vidare
men de tankarna är än så länge bara små frön
låt det vara vinter 
så får vi se sen

Vintern ska väl komma snart
antar jag
Julstaden Göteborg hade premiär i helgen
och snart är det första advent
Jag kommer att fira in det hela med att bära kartonger till andra våningen
Känslan när jag gick med ett eget hyreskontrakt i handen här om dagen
...obeskrivlig...
Jag hörde mig själv hostskrattgråta på ett sätt jag aldrig tidigare gjort
någonting släppte taget inom mig
en oro som jag levt med sedan jag låste dörren till Hispan
och lämnade nyckeln
en längtan efter ett eget hem igen
I det stora hela är jag en svårplacerad människa
inte hemma någonstans
sällan hemma med någon annan
mitt yttre lugn är kanske en nödvändighet
för inuti är det för mycket förvirring, trassel och kaos
och vem vill?
vem orkar?
vem behöver se sådant?
Jag,
men det är jag,
blir lättad när jag ser andra människor gråta på spårvagnen
jag blir lugn när jag får sådana tecken på att jag inte lever i Stepford

Svårplacerad ja,
men vissa saker vet jag med lite större säkerhet än andra
Jag mår bättre när jag får bo ensam
Jag trivs bättre med den person jag är när jag bor ensam
Jag mår bättre när jag känner frihet
och inte anpassar mig för mycket i det som ska kännas hemma
Jag mår bättre när jag slipper slåss med prestationsångest i mitt hem
det räcker så bra med det jag har att kämpa med utanför
Sedan år 2000
har jag bott ensam vid tre tillfällen
sammanlagt blir det knappt tre år
och med facit i hand 
är det då som jag fungerar bäst
Det handlar inte om de jag har levt med
det handlar om mig själv

Jag har svaret
och nu vill jag inte gå emot mig själv längre
vad som än händer
jag 
är absolut inte en ö
jag behöver verkligen andra människor
men jag behöver också mig själv
och det verkar som om jag tappar taget om mig själv
när jag försöker flyta omkring i en båt tillsammans med en massa andra


















"The soul that sees beauty may sometimes walk alone"
...det har jag ingenting emot...