Akut hemofobi?

De som har varit med från början med mig vet att det började tidigt...
Jag föll ner från en trappa innan jag fyllt 1 år och slog ut mina två första tänder.
Blodet flöt och heltäckningsmattan vittnade om detta i många år efter händelsen.
Jag har sedan dess åkt in akut ett antal gånger med diverse mer eller mindre blodiga skador, mest blodiga faktiskt... Jag har tillbringat ganska mycket tid på olika vårdcentraler och sjukhus, inte minst de senaste åren. Det är mentalt skitjobbigt att gå dit, men när det gäller det rent fysiska så fixar jag det mesta. Jag brukar säga att jag har ganska hög smärttröskel, då jag faktiskt har sytt i hop min överläpp utan bedövning. Jag grät t ex inte när jag som 16-åring knäckte näsan, spräckte just den där överläppen och slog ut en annan av mina tänder, utan gick mest omkring och letade efter nämnda tand på gatan (fast den hade gömt sig så listigt i ett gångjärn på bilen som jag just hade lyckats cykla in i).
Jag filéeade min tumme med en globalkniv för ett par år sedan, och det kändes ju i och för sig, men den värsta smärtan var den när de satte bedövningen fem gånger i tummen, j-ä-v-l-a-r vad ont det gjorde.... alla dessa känselreceptorer man har i fingrarna... de fick hålla fast mina ben för jag sparkade vilt och okontrollerat med dem ;-)
När jag var 12 år bet vår hund mig i ansiktet och jag fick sys på tre ställen. Ett bett tog precis under ögat, och bedövningsnålen kändes som den gick rakt in i ögonvitan på mig... det var inte särskilt skönt men jag bet i hop och klarade även detta ganska hyfsat galant.
Jag har varit med om en del när det kommer till sjukhus (mina föräldrar var ett tag rädda för att bli misstänkta för barnmisshandel) men jag har fan aldrig haft några som helst problem med att lämna några sketna blodprov.
Därför höll jag på att skämmas i hjäl när jag för en timme sedan var nära att svimma i provtagningsstolen på vårdcentralen!
Det började som vanligt med att det inte gick att hitta någon bra åder, så sköterskan grävde runt lite... Jag kände mig inte alls orolig, så här brukar det se ut, jag skämtade om färgen på provrören, sa att mitt blod vägrar flyta i ett mintgrönt rör när det finns lila. Efter fyra sabbade (mintgröna) rör så bad hon en annan sköterska komma och göra ett försök. Hon stack i andra armen och det var inga som helst problem. Hon hade till och med den goda smaken att ta fram ett lila rör bara för att göra mig lycklig. Hon bad mig hålla rören med blod och vända dem långsamt upp och ner tio gånger. Det var här någonstans som det började susa i mina öron. Jag räknade högt för att hålla mig koncentrerad på någonting, men kände mig mest... berusad. Rummet blev ljusare men samtidigt suddigare. Jag upplyste sköterskorna om att jag kände mig lite svimfärdig varpå de genast fällde ner stolsryggen och sa att "man svimmar inte om man ligger ner".
Bra. 
Då vet jag det :-)
När rummet började komma tillbaka till mig berättade de gulliga sköterskorna att det annars är mest karlar som svimmar efter provtagningen. De ska vara så starka och duktiga och härda ut medan kvinnor mer lever ut sin eventuella hysteri. 
Jag försäkrade dem om att jag aldrig varit med om något liknande men lovade att jag nästa gång ska vara en riktig kärring och inte alls försöka ta det som en man.