jag kämpar med att:
1) Hålla mig vaken
2) Försöka lära mig alla vägar utantill
Måndag förmiddag med eleven som snart ska köra upp
en behaglig resa, uppkörningen lär inte bli några problem.
Plötsligt befinner jag mig i ett område där jag inte har varit på nästan 20 år...
De tjusiga husen tornar upp sig så stolt i stadens finkvarter
Nästan 20 år gamla minnen sköljer över mig
och jag tappar fokus...
Minnet av konstnären i ateljérummet högst upp i ett av dessa hus
jag skulle inte kunna peka ut vilket
Minnet av barfotaflickan som aldrig riktigt passade in
hon som alla människor stirrade ut
utan att veta att hon
skulle kunna vara en av dem
om hon bara hade velat
Skulle hon
än i dag
gå barfota genom staden?
Jag varken kan eller vill förstå att det har gått nästan 20 år sedan jag en dag klev av tåget i Göteborg
och kände i mitt hjärta att jag var hemma
på alla tänkbara sätt
Trots det
alla dessa turer
alla dessa flyttlass
alla dessa adressändringar
och nu befinner jag mig där igen
där
som i att jag bara längtar efter att få flytta hem.
Det sägs att det tar på krafterna att pendla som jag gör
det gör det säkert
om det finns några krafter att ta av alltså
Trots fyra lugna dagar då jag faktiskt har fått vila
är jag trött
nästan för trött för att ha ångest inför morgondagen
men den kommer
det vet jag alldeles säkert
men jag vet fortfarande inte hur jag ska hantera den.
Försöker minnas orden från mina närmaste
någonting om att sänka kraven
någonting om att tillåta sig att misslyckas
någonting om orimligheten i att kräva perfektion
när man är halvvägs genom sin utbildning.
Jag lyssnar
-jag lovar att jag lyssnar-
men det är inte samma sak som att jag lär mig.
Barfotaflickan är långt från staden
hon kläcker ankungar i sina bara händer
det är sant
och hon säger att de är inte fula alls
då är det också sant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar