fredag 31 augusti 2012

Lärarkandidaten och den stora lättnaden

"Som om fem kilo lättat från dina axlar"
så sa min fina Squirrel i går när jag kom hem till Göteborg
(jag tycker verkligen om att skriva "hem till Göteborg")
Lättnaden syns alltså
och den känns...
Jag kan tänka mig att jag inte har varit den roligaste att leva med sedan Dagen D, 
Dagen Då vi började skolan på riktigt, Dagen Då våra elever anlände.
Kan det vara så att Dagen V som i Vändning äntligen har kommit?
Det vore i så fall inte bara en lättnad, utan som att få en del av livet tillbaka. 

Hur jag än försöker dölja det så brottas jag dagligen med ångest
Mina skyhöga krav på mig själv förnekar sig inte
och det är ingen idé att försöka peppa mig
det blir bara värre...
Jag säger det inte högt
men inom mig skriker rösterna till svar
"Vad fan vet du om hur det är att vara jag?"
Ingen vet hur det är att vara jag
och inte vet jag hur det är att vara någon annan
men när det kommer till att vara jag
så innebär det att leva med en följeslagare
en skuggbild
alldeles omöjlig att skaka av sig.
Om någon vill prata ångest 
- och då menar jag verklig ångest -
varmt välkommen
det finns få områden som jag har bättre koll på ;-)

Eftersom ingenting har blivit bättre sedan Dagen D så bestämde jag mig för att gå till källan för svar. Jag behöver veta om jag kämpar förgäves, eller om det finns hopp för mig. Efter vad som ironiskt nog var min bästa lektion hittills bad jag en av mina lärare om en pratstund.
Jag frågade rakt ut om hur de ser på mig, min insats så här långt, min framtid, om jag är på rätt spår eller om de innerst inne funderar på om jag kanske skulle göra något helt annat.
Svaren jag fick tog jag med mig hem.
Bokstavligen.
För att jag blev tvingad.
På en rosa post-it-lapp bredvid sängen sitter de nu,
orden som beskriver mig, 
för det lovade jag, 
och jag håller faktiskt det jag lovar - inklusive löftet om att inte nedvärdera mig själv under resten av onsdagen...
Jag fick inte bara svar
jag fick den finaste komplimang man kan få i sammanhanget
och resten av dagen kände jag mig nästan lycklig :-)
Det återstår att se om jag kan sova mellan tisdag och onsdag
och hur snabbt hjärtat slår när jag vaknar till en ny dag - med nya lektioner
men än så länge känns det lugnt
lugnare än på mycket länge...

En känslomässig urladdning följs inte sällan av en fysisk reaktion
så jag blev inte förvånad när jag vaknade med en svullen hals och ett smällande huvud på torsdagen. Det var en mycket trött bussresenär som anlände i går kväll på Gyllene Heden.
En tyngd må ha fallit från mina axlar
men nu är frågan hur jag ska kunna hjälpa min nästa att skaka av sig sin....

Någon som är ganska bekymmerlös så länge som någon bara är hemma är den här lilla pussmunnen:


Det behövs inte mycket för att göra henne glad. Ny sand i lådan är en ren lycka :-)



Kanske kan en lugn och rofylld helg göra hela den här familjen gott... 
Jag önskar alla er där ute detsamma!




tisdag 28 augusti 2012

Räknar år...och gråa hår....

Måndagar i trafikskolans bil
jag kämpar med att:
1) Hålla mig vaken
2) Försöka lära mig alla vägar utantill
Måndag förmiddag med eleven som snart ska köra upp
en behaglig resa, uppkörningen lär inte bli några problem.
Plötsligt befinner jag mig i ett område där jag inte har varit på nästan 20 år...
De tjusiga husen tornar upp sig så stolt i stadens finkvarter
Nästan 20 år gamla minnen sköljer över mig
och jag tappar fokus...

Minnet av konstnären i ateljérummet högst upp i ett av dessa hus
jag skulle inte kunna peka ut vilket
Minnet av barfotaflickan som aldrig riktigt passade in
hon som alla människor stirrade ut
utan att veta att hon
skulle kunna vara en av dem
om hon bara hade velat
Skulle hon
än i dag
gå barfota genom staden?

Jag varken kan eller vill förstå att det har gått nästan 20 år sedan jag en dag klev av tåget i Göteborg
och kände i mitt hjärta att jag var hemma
på alla tänkbara sätt
Trots det
alla dessa turer
alla dessa flyttlass
alla dessa adressändringar
och nu befinner jag mig där igen
där
som i att jag bara längtar efter att få flytta hem.

Det sägs att det tar på krafterna att pendla som jag gör
det gör det säkert
om det finns några krafter att ta av alltså

Trots fyra lugna dagar då jag faktiskt har fått vila
är jag trött
nästan för trött för att ha ångest inför morgondagen
men den kommer
det vet jag alldeles säkert
men jag vet fortfarande inte hur jag ska hantera den.

Försöker minnas orden från mina närmaste
någonting om att sänka kraven
någonting om att tillåta sig att misslyckas
någonting om orimligheten i att kräva perfektion
när man är halvvägs genom sin utbildning.
Jag lyssnar
-jag lovar att jag lyssnar-
men det är inte samma sak som att jag lär mig.

Barfotaflickan är långt från staden
hon kläcker ankungar i sina bara händer
det är sant
och hon säger att de är inte fula alls
då är det också sant.



måndag 13 augusti 2012

Ett år ♥

Första gången jag såg dig
var det vinter och kallt
och du sa att du aldrig hade varit i "Vasstena"
men däremot i Vaaadstena...
Andra gången jag såg dig
för ett år sedan, just i dag
citerade du exakt mina favoritcitat ur "Pride & Prejudice"
och åt marängsviss i solen
och var väldigt lik en ekorre
men inte visste jag då
att du faktiskt skulle bli "min" Squirrel
Sättet du såg på mig då
var oförglömligt
och det var minnet av dina ögon
värmen, godheten och nyfikenheten
som följde med hela vägen upp till "Vasstena"
och vägrade lämna mig
trots att omständigheterna var en smula komplicerade...

Turbulens och kaos
följdes av
det mest självklara jag någonsin upplevt
min självklara kärlek till dig
din självklara kärlek till mig
den självklara tilliten
och den sjävklara känslan av att du alltid har funnits i mitt liv
trots att det faktiskt bara gått ett år
sedan infravärmen flyttade dig till andra sidan bordet
till en värme som jag hoppas och tror
att du trivs mycket bättre i :-)

Tack underbara kloka du för att jag får gå bredvid just dig...
Jag ser fram emot att få fortsätta på den vägen ♥







onsdag 8 augusti 2012

Lärarkandidaten och den stora ångesten

Jag kommer förmodligen aldrig att glömma den där stunden när jag går mot övningsbilen tillsammans med min första riktiga elev, den där stunden när jag inser att det här är på riktigt, nu är det helt upp till mig. Killen som går bredvid mig, som snart sitter vid ratten, han har inget körkort. Han är där för att lära sig någonting, han förväntar sig att jag ska kunna lära honom någonting och det är just i den här stunden som jag ska förvandlas till Trafiklärare. På riktigt. Jag kanske såg samlad ut, men det var jag verkligen inte!
Jag kommer att minnas den där stunden och jag kommer att ta det minnet med mig... för just precis så där nervös kommer nog många av mina kommande elever att vara inför sin första körlektion och inte minst inför sin uppkörning.
Usch, vad jag mådde pyton den morgonen.
Jag var så rädd för att få fullständig blackout, tunghäfta, hjärnstillestånd...
Så blev det inte, tack o lov.
Jag klarade det, vi kom oskadda tillbaka till skolan och jag fick till och med lite beröm efter lektionerna av mina lärare och mina kära medåkare. De påstår att jag är lugn, att jag inger trygghet. Synd att det där inte kan vändas inåt!

När vi har våra lektioner så sitter en lärare och en kandidat i baksätet. Efteråt har vi ett gemensamt snack om vad som hänt, vad som var bra, mindre bra och vad som kan förbättras...
Jag är ju långt från färdig trafiklärare och räknar med att få mycket ris på vägen, men lärarna har varit snälla mot mig än så länge :-)
I dag var det dags för nya elever och jag tog mig med viss vånda i genom även dessa lektioner och eleverna verkar tycka att det är helt okej att höra mig sitta och tjata om startrutiner och att ta bort foten från kopplingen ;-)
Man kan ju undra vad man ger sig in på egentligen. Denna nervositet och ångest inför lektionerna... helst vill jag bara springa därifrån och aldrig komma tillbaka!
Det är så enormt mycket att hålla koll på och jag missar förstås en hel del. Förhoppningsvis kan jag coola ner mig lite i framtiden och få med mig de bitarna jag glömde i dag. Vadå högerregel?? Och backspegeln, vad är den till för?? Jag har fullt upp med att hålla koll på elevernas fötter och att hitta till och från övningsområdena... och då glömmer jag liksom bort allt annat.
Det är nervöst som det är att ge sig ut med eleverna, men lägg till de vakande ögonen från baksätet så har ni ett begynnande magsår på undertecknad.
Jag ser fram emot att få vara själv med mina elever i framtiden... DE har förhoppningsvis inte koll på när jag gör fel ;-)

Helt rätt var det i alla fall att köpa ett klösträd till lillan :-)
Vi försökte fundera ut vad för finesser hon skulle kunna tänkas gilla, och i ett tidigt skede valde vi bort träden med mjuka bäddar, eftersom vi inte trodde att hon skulle bry sig om dessa.
Som tur var köpte vi elementsängen som hon verkligen älskar... och ändrade oss angående bäddarna.
Det blev ett takhögt träd med två bäddar och en koja, och jag hann inte ens bygga klart trädet förrän hon landat i en binge - högst belåten :-)


Sedan klösträdet kom har hon inte brytt sig ett dugg om elementsängen, nu är det bara de här bäddarna som gäller! Vi trodde att hon skulle klättra runt och busa järnet, men det har visat sig att hon framför allt sover och myser och kelar i sitt träd :-) Att försöka räkna ut hur en katt ska reagera är inte helt lätt. Man står i zooaffären och granskar leksaker, tänker att den här kan nog vara kul, den skramlar, prasslar, luktar kattmynta, har fjädrar etc... sen visar det sig att katten inte bryr sig ett dugg, men blir helt till sig av lycka när hon hittar ett skrynkligt kvitto på golvet :-)


Högst uppe på tronen, eller "gosplattan" som vi döpt den till, eftersom lilla sötnosen klättrar upp dit när hon vill kela :-)

Det är nu en vecka kvar till nästa stora prövning, körlektioner på dagen och dessutom hålla teorilektion efter skoltid.... Med tanke på hur allt har sett ut, var jag har varit, hur jag har mått och vad jag alltid har varit rädd för så är det här som jag nu utsätter mig för lite smått osannolikt. Jag antar att jag borde vara stolt över mig själv, men min självkritik överröstar det mesta. Dessutom är jag i kväll alldeles för trött för att känna något annat än just.... trötthet. Och en enorm hemlängtan.....