Oktober

Det går framåt :-)

Det är äntligen Oktober, min favoritmånad på hela året.... säkert mycket påverkat av att jag fyller år då och som liten sprang och sparkade i lövhögar och bara längtade efter min födelsedag... det är många positiva minnen kring just den här månaden.
Jag hoppas att det här året inte ska bli annorlunda i det avseendet.

Solen som ulovades till i dag syns inte genom grådiset
men det finns något vackert i det här också...

En av fyra fantastiska lönnar som omger Hispan, tillika ett av Charlies bästa klätterträd, som det ser ut från mitt köksbord:

Denna lilla atlet som till skillnad från resten av familjen (som kära moderkakan så riktigt påpekade i går) håller sig i form, här med lite yoga på balkongräcket:

Jag vet inte om det är för tidigt att ropa hej

men 

två veckor av tufft nannyarbete verkar faktiskt ha gett resultat...

I somras skämde jag bort min lilla vilda med att gå upp och släppa ut henne (och kela och leka och hålla henne sällskap till frukost) så fort hon pep till, alltid mellan kl 4 och 5 på morgonen...

Detta fungerade så länge jag hade semester, och kunde sova när som helst, men när jag började jobba i augusti så började den här proceduren kännas lite småkämpig...

Dagen efter att Charlie kom hem från sin vistelese i ödehispan fick hon INTE gå ut kl 5, och bråkade inte om det heller... Där någonstans föddes idén om att försöka få henne att sova till min klocka ringer, 6.30, och därmed rädda mig från zombiegången på jobbet.

Första veckan var hemsk.

Hon skrek oavbrutet från det hon vaknade till min klocka ringde. Mina öronproppar stänger ute mycket, men inte en förtvivlad stämma från någon som har ett par procent siames i sig!

Jag fick alltså inte sova alls. Hon prövade alla knep, klöste på allt som vanligtvis brukar innebära att mappa hoppar upp som ett upphettat majskorn, men nej, det finns en envishet hos mig som andra drabbade kan vittna om och jag gav mig alltså inte en millimeter. 

Efter en vecka började det ljusna... Hon var vaken, pep lite, men verkade förstå att det bara var att vänta. 

Varje morgon då väckningen ljuder på min mobil, kl 6.30, hoppar Charlie upp i sängen och kelar med.... mobilen. Inte med mig. Hon vet att det här är hennes signal - den som betyder öppning av balkongdörr och vägen ut till frihet...

I dag är det lördag, ingen klocka ringde i morse, men kl 6.32 hoppade hon upp till mig och började trampa på min bröstkorg. 

Jag ropar inte hej,

men jag säger

lite hoppfullt

Godmorgon :-)