Saknar min katt......

Fan.... Charlie är försvunnen...
Jag tänkte senast i går att det är en bra sak att jag inte har barn. Jag skulle helt enkelt oroa i hjäl mig.
De här blåsiga dagarna har jag nojat över att något ska hända Charlie när hon är ute, jag har cyklat hem på rasterna för att se om hon är okej..... och hittills har hon varit det.
I går gick hon ut som vanligt på eftermiddagen
men den här gången har hon inte kommit tillbaka....
I går kväll kändes det i hela mitt inre att någonting är väldigt fel
att hon inte är okej....
Jag har varit vaken större delen av natten, gått runt och letat och ropat men inte ett spår....
Balkongdörren har varit lite öppen och jag har legat på soffan för att kunna höra henne om hon ropar, men inte.....
De gånger jag slumrat till i natt har jag drömt att hon kommit hem
och sen vaknat till en tomhet som bara är så jävla obehaglig.....

Regnet faller, vilket brukar vara säkraste sättet att få hem den lilla, men inte i dag.

Jag vet att jag är fjollig med min katt,
jag är sån,
har alltid varit,
och med den här katten är det så att hon blev liksom mitt allt när D och jag gick i sär.
Jag valde den dyraste tvåan i stan för att ge Charlie möjlighet till den frihet hon älskar så mycket.
Jag har verkligen fokuserat på henne när allt annat har känts skit,
och hon är den som har fått mig att faktiskt skratta varje dag...
Jag orkar inte att något händer henne
Jag vill inte vara med om det
Jag har bett D komma hit i dag och hjälpa mig leta,
sätta upp lappar,
men också för att jag bara inte vill vara ensam just nu.

Egentligen är jag för känslig för att ha djur :-(
Troligtvis för känslig för all form av kärlek
men stäng av mitt hjärta
den som kan....