tisdag 31 maj 2011

Blå, blå...

...är kärleken (?)
eller i alla fall färgen på de blommor min handledare plockade till mig i dag. Och jag vet att han gjorde det med kärlek.


Många kramar, många fina ord, mycket värme att ta med mig på vägen.
Det mina handledare har gjort för mig det här året kommer jag aldrig att glömma.
Deras lyhördhet, förståelse och uppskattning har gjort mig till en starkare människa.
De har nämnt i bland, hur livrädd jag var när jag skulle börja... "och se på dig nu"...
Fågel Fenix börjar bli redo :-)

En tung dag samtidigt... vemodig... Ame har varit mitt andra hem och en stor del av mitt liv sen jag flyttade hit... Kommer bli tomt och jäkligt trist utan alla rappkäftade människor jag haft glädjen att lära känna :-)
When God closes a door, somewhere he opens a window.
Jag vet att allt ordnar sig.
Se bara på det här,
sista dagen går jag runt och kollar i lilla loppisavdelningen, och hittar det jag sökt efter i ett par månader nu, alldeles nyinkomna - helt perfekta till mitt badrum:


















I stället för äckliga genomskinliga plastmuggar hittade jag två såna här fina muggar i porslin, i helt rätt färg, till helt rätt pris (5 kr) och nästan perfekt passform för hållarna :-)
Man får finna glädje i det lilla...

måndag 30 maj 2011

...en eftermiddag hos kärleksdoktorn...

Ännu mer på egna ben; jag har nu sommaruppehåll från min terapi.
Jag fick en del med mig att tänka på,
och i all välmening, men ändå helt i onödan, kloka råd och tips inför ev-en-tu-ell (ja det måste skrivas så) kommande kärleksrelation
(oroar hon sig för, eller hoppas hon på, att jag ska ge mig ut och jaga över sommaren så har hon helt missat min sommarsvada - jag går inte ut ur min lägenhet förrän man kan känna doften av oktober)

"När man drabbas av förälskelse blir man inte klok", sa terapeuten.
Det är skönt att höra från ett proffs, även om jag nog har haft mina aningar.
Jag försäkrade henne om att jag inte har några planer på att förälska mig.
Hon sa att det faktiskt kan drabba en när som helst.
Jag påminde henne om var jag bor någonstans
och anade jag inte en medkännande glimt i hennes ljusblå ögon?
(medelåldern i den här stan ligger någonstans strax under hundra och för övrigt bär de flesta dok och är gifta med gud)
Hon tyckte dock att det verkade trist om jag skulle slå igen porten för alltid.
"Men det kanske är lite för tidigt", sa hon sen.
Kanske det.
Och hennes kloka råd kommer alldeles för sent :-)

"The heart is broken, there´s nothing to break"

FAN vad trött jag blir på grannkatten... tur att Charlie guidar mig i jakten på skvättarna....

Någon mer än jag som blivit av med ett rivjärn i samband med en separation?

Ytterligare en modellagentur har ringt mig, sist var det Stockholm, i dag Norrköping.
Men jag säger Nej
I say No
För det har jag lärt mig
eller ja, jag kan i alla fall kan stava till det
(svara i telefon har jag fortfarande vissa problem med)

Ny vecka - nya friska tag (ja ev-en-tu-ellt)

Ahaaaaa...... gymkortet låg i plånboken........ SOM jag har letat. Silly me. Alltid på sista platsen man kollar. Men då så. Vad bra. Då kör vi igen då. TJuHu.
Eller.... vänta lite nu. Var är mina träningsskor?
Detta flyttkaos!
Attans också ;-)


söndag 29 maj 2011

Fru Gran

Jag var nitton år då jag träffade fru Gran, som då var fröken E. Jag brukar säga att mitt liv kan delas in i före och efter det mötet. Hon var den första som verkligen ville och kunde se hela mig, som tillät mig att vara allt som jag själv tyckte var konstigt och fel hos mig, och hon tyckte om mig, precis just så... Våren då vi lärde känna varandra var den vackraste jag dittills hade upplevt... mycket omtumlande, högst förvirrande.
Jag var ganska tyst en gång i tiden... men fröken E öppnade portarna. Skyll på henne, den som vill, jag väljer att vara tacksam.
Sjutton år har gått sedan dess, jag tror vi har bott i hop ungefär sju av de åren, lite här och var, drivit varandra till vansinne, skrattat oss halvt fördärvade, stöttat och hjälpt varandra så gott vi kunnat och genom allt bara tveklöst älskat varandra. Jag vågar inte ens tänka på hur livet sett ut om inte fröken E vänt upp och ner på allt den där våren i dalarna.
I helgen har vi fått lite tid för oss själva, orden tycks aldrig ta slut,  men orken är inte som då, när vi pratade nätterna i genom ;-) 

Fru Gran säger att allting kommer att ordna sig för mig, att jag ska stanna här ett tag till, att det är härifrån jag kommer att finna vägen hem. Hon känner ingen oro för min framtid.
Fru Gran brukar inte ljuga.
Fru Gran är så jävla dålig på att ljuga att hon aldrig ens försöker :-)

Jag är här för att lära mig det jag måste kunna för att klara av det som kommer sen.
Och jag må känna mig lite ensam här i bland, men det 
är egentligen
inte sant.



lördag 28 maj 2011

Nothing has changed, though everything is different

Dessa osynliga trådar som väver vår verklighet...
Ett ord far genom ditt huvud, från ingenstans, och i nästa sekund sjunger någon just det ordet på radion, en sång du inte hört på länge, som du nästan glömt, men som påminner dig om någon... som i samma stund skriver ett meddelande till dig...
Jag vet inte varför vi hamnar i de händelsekedjor vi gör, men jag vill tro, måste tro, har alltid trott att det finns en mening med allt som sker. Det kan vara lätt att se den, den kan synas helt omöjlig att förstå, oavsett vilket så är livet för fascinerande, för vackert och för osannolikt för att nekas.


(Och om någon har något ofördelaktigt att berätta om Rebecka Törnqvist så skulle jag uppskatta det, för den människan är nästan äckligt perfekt.... så begåvad, så onödigt snygg och dessutom jävligt rolig... usch!)

fredag 27 maj 2011

...och du ska få se att jag kan ro i land

"Från och med första juni står du på egna ben".
Så sade min handläggare på försäkringskassan i dag, vid vårt avslutningsmöte tillsammans med arbetsförmedlingen.
Oh My God...
Jag darrade till, men när orden fått sjunka in och jag gick ut därifrån kände jag mig nästan berusad.
Det är över nu.
Det är äntligen över.
I am psykfall No More!
På onsdag är jag en vanlig arbetssökande som ska skrivas in på arbetsförmedlingen
och det märkliga är
att jag inte känner någon ångest inför det...

För några år sen sa jag upp mig från mitt jobb där jag bara mådde sämre och sämre, men arbetsförmedlingen och a-kassan gjorde mig knappast friskare.... Till slut blev jag sjukskriven och har varit det sen dess.
Jag var inte beredd på det här när jag åkte till mötet i dag, jag hade fattat det som att jag skulle få någon form av "arbetslivsintroduktion" i fortsatt rehabsamverkan, men.... icke.

På egna ben (guldstjärna till alla som kan referera till rätt sångerska)
Jag borde egentligen ha reagerat med någon form av panik i det här läget, men i stället kände jag mig så lätt och lycklig och log så stort när jag gick ut i Motala att jag fick ta på mig mitt headset, och låtsas att jag lyssnade på något oerhört underhållande.
"Du har fixat det här, du har nått målet", sa handläggaren.
Ja. Och lite till. Jag har gått i mål utan medicin och en sambo fattigare.
Jag vet att livet som arbetssökande inte är någon picknick, men för mig, efter allt som varit, att få höra att jag är på ruta ett, att jag är med i matchen igen... det är stort.
Jag vet var jag är nu och jag vet var jag vill vara om ett år.
Tiden där emellan är min och jag ska investera så klokt jag kan.
Steg för steg (ny guldstjärnechans)

Halleluja
jag är frisk igen
vilken lättnad
Den masken som mitt hjärta tärde dog av övermättnad
Dock var det ej långt ifrån att den mig bragt på kyrkogården
Gud hjälpe den som får den
Gud hjälpe den som får den



onsdag 25 maj 2011

Tack å Hej ... å Prosit

Mina dagar är räknade.
På tisdag säger jag hejdå till ame och min dagliga sociala dos.
Trist.
Vet inte vad som händer nu.
Invänta möten, träffa nya handläggare, hoppas på det bästa.
I slutrapporten från min nuvarande arbetsförmedlare kommer det att stå att jag är skör och att man inte får vara dum mot mig, typ.
Jag kanske borde ha en sån där tvättinstruktionslapp fastsydd i nacken med samma information.
Lägger detta till tatueringsidélistan.
(jo jag har en sån)
*sorry mamma*

De senaste dagarnas sitta och stirra-beteende är kanske inget att lägga in som en rutin,
men jag har upptäckt saker jag inte sett förrut.
Som t ex att min katt är dubbelgångare, dvs hon går både passgång och "vanlig" gång. Mest passgång, vilket tydligen inte är helt normalt? Men.... å andra sidan..... vad trodde jag?
En annan sak jag lagt märke till sen vi flyttade in här är att hon inte riktigt verkar tåla att jag nyser.
(nej, jag är inte allergisk, icke, nonono)
Kanske är det betongekot som stör henne,
för varje gång jag nyser så skäller hon på mig, t om när hon sover... hon tjattrar och smackar irriterat, det låter ungefär som när hon ser en smaskig pippikråka utanför fönstret.
Vad kan jag göra?
*sorry Charlie*

En annan sak:
När löven slog ut såg jag att det stora trädet utanför mitt köksfönster är en lönn.
Det är bara ett av skälen till att jag längtar efter hösten....
*sorry summerlööövers*

I morgon kommer en av mina allra närmaste och bästa hit, ena hälften av fruarna Gran, den äldre men kortare :-) 
Varmt välkommen fina vännen, jag ser verkligen fram emot att få vandra andra tankegångar en stund.

Sen vet inte jag varför, men jag kan inte kommentera min egen blogg längre....
Så Madde - jag hoppas du ser det här! Tusen tack för dina ord, jag är glad att vi har hittat varann här i IT-land, efter alla dessa år. Hoppas på att kunna träffas nån gång framöver när jag är i dina krokar, eller om du kommer hitåt. Du är också en kämpe, och som jag sagt förr, så underbart befriad från skönmåleri ;-) Stor kram till dig! Och snälla snälla du, sluta aldrig blogga!! :-)

måndag 23 maj 2011

♪♫ that´s what friends are for ♫♪

Jag har, precis som så många andra, världens bästa vänner.
Jag kan ärligt talat inte önska mig mer...
Genom allt, verkligen genom allt, finns de där, tveklöst, och jag fattar inte hur de orkar....
...men jag antar att det är av samma anledning som jag finns här för dem, oavsett vad.

Om man drabbas av en sådan sjukdom som jag har gjort, en sjukdom som inte alltid syns eller märks, men likväl en sjukdom som kan ha dödlig utgång om man inte får behandling, då kan man också drabbas av en ganska smärtsam insikt om vilka som inte längre finns där för en.
Jag har, ganska oväntat måste jag säga, fått uppleva hur människor vänt mig ryggen när jag behövt dem som mest...
För att jag inte längre orkade låtsas? Spela? Skratta och le och roa min omgivning, vara den som alltid har ett dräpande svar, en mördande finish......

(jag undrar om nån ser att clowner inte ler)

Att tappa masken för en kort liten sekund kan vara förödande.
Jag orkade inte låtsas, orkade inte spela och orkade definitivt inte le längre.
Det tog tid för mig att acceptera att jag faktiskt blivit sjuk,
att jag behövde vård, medicin, terapi, hjälp.
Men det är så det är.
"Svår och långvarig depressiv period  Ångest med paniksyndrom"
står det på vad jag tror kan vara det sista i en lång rad av sjukintyg.
Två år och tre månader har jag haft det på papper, i verkligheten kan jag addera ytterligare ett år.
Det är inte lätt att vara på topp då ;-)
Men - i stället för att sörja de som försvann
gläds jag över dem som faktiskt finns kvar
som aldrig
oavsett vad
skulle vända mig ryggen

Min sjukskrivning upphör inom kort
jag har fått vård, medicin, terapi, hjäp
och jag kan både skratta och le, men jag passar mig noga för att låtsas.
Det kanske blir besvärligare för andra, men befriande för mig själv...

Verkligheten väntar

Skarpt läge nu.
I morgon är det möte med min arbetsförmedlare och ame - platsen jag arbetstränar på. Det närmar sig maxtid och jag vet att jag inte kan hålla mig kvar så särskilt länge till... hade ändå hoppats på att få en månad till, absolut sista. Har dock haft en ganska dålig magkänsla inför det här mötet och oron visade sig vara befogad när jag redan i dag fick brev från Försäkringskassan att jag är kallad till möte på fredag där syftet är att avsluta min rehab. Då vet jag varför jag inte fått några positiva signaler senaste tiden, antagligen vet min handledare på ame att hon inte kan göra mer för mig nu. Så jag antar att jag slutar i nästa vecka då?
Och sen?
Ny handläggare på AF, ny handläggare på FK, ny arbetsplats förmodar jag, om möjligt ännu mindre pengar att leva på då jag inte längre får rehabpenning... Måste jag börja pendla nu? Vad gör jag då med min stackars katt som precis har vant sig vid att vara ute, jag kan fan inte ha henne ute från morgon till kväll?
Kan jag få spola fram tiden till dess att allt har löst sig och jag sitter i en härlig lägenhet i Göteborg där även Charlie kan leva och trivas?
Jag tycker inte om att inte ha koll
jag tycker inte om att inte veta
jag tycker inte om det här
alls

söndag 22 maj 2011

Guldkorn

Jag måste återvända till Lill Lindfors, det är absolut nödvändigt!













Åh vilken morgon
åh vilken härlig dag
jag känner mig så frisk och stark och så fantastiskt glad
Åh vilken känsla när drömmen var slut
att vakna mitt i vardan full av vilja och av krut

Och veta att jag kan
och jag vill
och jag ska
och jag törs

I dag är en glad dag i dag är en fest
i dag är bra dag i dag är jag bäst
och jag vill skänka värme åt alla och envar
det är sån här som jag vill vara alla min dar

Och jag vet att jag kan
och jag vill
och jag törs
och jag ska

Och lever gör dagen
och lever gör jag
och jag ska göra allt som jag har längtat till i dag
om tiden är elva eller hon är sju
det spelar ingen roll för jag, jag lever här och nu

♪♫♪ ♫♪ ♪♫ ♪ ♫♪ ♪♫♪ ♫♪ ♪♫♪♫ ♪♫♪ ♪♪♫♪

Alltså, lyssna på de här gamla låtarna, de är fantastiska! Skivan "Du är den ende" säljer fortfarande som smör i Japan, trots (eller tack vare?) att de inte förstår ett ord, men känslan, vi pratar känslor här! Den här kvinnan har sannerligen förmågan att förmedla både glädje och förtvivlan....... "När jag har sminkat av mig all min make-up, oh don´t wake up" är inget annat än genialt! (ur: Älskar du mig också när du vaknar).

Min nya devis
bär frukt
för jag vill
och jag kan
och jag törs
och i dag är jag faktiskt bäst ;-)

lördag 21 maj 2011

Brun, är inte bara en skön färg.

Jag firar stillsamt att jag fortfarande lever och jag gör det med alldeles underbara Ane Brun ♥
Först låten som visat mig vägen både en och två gånger. This Voice:


Ane tillsammans med Drömkören.... kolla bara längst ut till vänster ;-)


Another broken heart?


En låt jag tackar särskilt mycket för:


Och självklart:


Och jag vet att jag har sagt att jag aldrig ska gifta mig... men man kan ju göra som Stikkan Andersson gjorde en gång.... Han passade på att meddela Lill Lindfors på själva konvolutet till hennes legendariska LP "Du är den ende" att hon aldrig skulle gifta sig utan att först kolla med honom ;-)

fredag 20 maj 2011

Dementi

Prins Daniel är i Ockelbo och äter pannkakor. Ja vadå då, det är ju sånt som vi prinsar gör, måste det skrivas artiklar om det?
"Så gjorde de upp en eld och stekte plättar som de åt upp efterhand som de blev färdiga, det enda riktiga sättet att äta plättar".
Citat ur Tove Janssons "Kometen kommer",
helgen till ära, slutet är nära!

Jag ber om ursäkt om jag skrämt upp någon med detta domedagsdravel.
Det var inte min mening, men blodet i mina ådror innehåller en i bland besvärande hög halt av ironi.
För att försöka gottgöra ger jag ett tänkvärt citat ur "Muminpappans memoarer"
(Tove Jansson är min husgudinna om nu någon har missat detta, och följande är så vackert och klokt att jag måste kamma ner mina armhår)

"I öster klarnade himlen i väntan på att solen skulle gå upp. Hon var färdig att komma, om några minuter var natten slut och allt kunde börja om från början igen.
En ny port mot det Otroliga, det Möjliga, en ny dag där allting kan hända om man inte har något emot det."

...om man inte har något emot det...









Underbara älskade Tove

torsdag 19 maj 2011

Två dagar kvar - planera noga!

Jordens undergång närmar sig igen. Enligt bibelkännaren Harold Camping är det bye bye på lördag. Han sa att samma sak skulle hända 1994, och så vitt jag kan förstå så var den profetian inte helt korrekt. Kanske har han läst på lite mer noggrant nu?
Ja, men i så fall är jag ändå glad att jag bokade tvättstugan till söndag kväll... För övrigt håller jag mig till min ursprungliga plan, och tillbringar mina sista (?) timmar på jorden tillsammans med Kate Winslet, min katt och det röda vinet. Och om jag ändå inte ska uppleva nästa vecka finns det ingen anledning att snåla... jag smäller till med ett par rutor mörk choklad också.
Så skapar jag mitt lyckliga slut.
Carpe carpe crea crea!

Vad gör DU om morgondagen inte finns?

tisdag 17 maj 2011

Vindvänderi

Astrologi

Vågbarnens föräldrar har de charmigaste barnen i hela zodiaken, andra föräldrar avundas dem. Men bortsett från detta så har vi vågar vissa problem, som t ex det här med vår oförmåga att fatta beslut.
Men de senaste dagarna har jag bestämt mig för att bestämma mig, och det är ju hur skönt som helst!
♪♫♪ It´s easy when you know how ♪♫♪
Dessutom är det roligt. Eftersom helgen är alldeles blank i min kalender så har jag bestämt mig för att tillbringa den tillsammans med Kate Winslet och rött vin.
Varför har jag inte provat det här tidigare?

Terapi

Jag beskrev mina tidigare relationer i korta drag. Min terapeut säger efter nr 3 att hon ser en röd tråd.
Då har hon ännu inte hört om nr 4.
Nr 4 försatte mig i mitt livs mest absurda situation. Jag har inte träffat någon som kan säga att hon har varit med om samma sak, eller ens något liknande. Det finns ingen spegel, ingen att identifiera sig med.
"Joo"... säger terapeuten efter en stunds betänketid..... "Kollar du på Greys Anatomy?"
Det gör jag inte, dels för att jag inte har någon TV och dels för att jag är hobbyhypokondriker och därför, vis av erfarenhet, inte bör titta på sjukhusserier.
Men tydligen hade någon av karaktärerna råkat ut för något líknande, hävdade hon, och började berätta. Efter en lång målande beskrivning av dramat i fråga så kunde jag ändå inte riktigt känna igen mig....
Nej, det skulle sannerligen glädja nr 4 något oerhört om hon fick veta att hon faktiskt, i det här fallet, är alldeles unik och fullkomligt udda.
Jag kan äntligen skratta åt alltihop.

Headhunteri

Ett missat samtal på mobilen i dag. Jag kollar upp numret. Det tillhör en modellfirma.
Ja men jag menar det, det börjar lossna nu!

måndag 16 maj 2011

"som en boll i ett flipperspel..ahahaaa"

Helg i Göteborg
Emotionell karusell
När jag åker hem åker jag hemifrån
och det måste jag förstås ändra på nån dag...

Måndag med motivation minusgrader
Lyckligtvis är jag inte ensam om det
Timmarna passerar i högre hastighet med sällskap av herr T
Tack för dé
"När ni får arbetslust", säger handledaren
och jag måste beundra hennes optimism.

Terapeuten och jag pratar mumintroll i dag.
Igen.
Jag tycker mycket om henne... hon skänker mig (nästan) alltid lättnad...
Jag ger henne ofta associationer, säger hon i dag, hon kommer att tänka på mig i olika sammanhang och jag tror jag har hört det förrut.
Det var i ett annat liv, en annan terapeut, som egentligen var något annat, men det spelade ingen roll.

Tre av varandra oberoende personer har inom loppet av en vecka sagt att jag verkar förvirrad.
Finns det bävrar vid Marklandsgatan?

Det faller snö hagel och insikter i maj.
En av dem är följande:
Jag vill bo där jag en dag kan hitta en kryddburk som är fyra år för gammal i skafferiet.
Jag vill bo någonstans där sådant faktiskt hinner hända.
Jag vill hem.

lördag 7 maj 2011

Freedom!

Jag var inte övertygad. Jag vred och vände på situationen och försökte se vad som skulle bli bäst för Charlie... Hispan valde jag, trots tokhög hyra, för att det var det bästa jag kunde hitta till henne. Ändå var jag inte säker på att det var rätt att flytta henne hit, att hon skulle bo med mig... Nu har jag äntligen fått visa henne meningen och poängen med allt trixande sista tiden. Nu får hon springa utan sele och snöre och framför allt - utan en klumpig och långsam mappa i andra änden ;-) Jag ser henne komma springande över gräsmattan och helt frivilligt hoppa upp på balkongen. Hon kommer in och stryker sig tacksamt mot mina ben och springer strax ut igen i det fria. Hon är en lycklig katt... med en mycket lycklig mappa... och jag känner att jag har gjort rätt.




















Den här dagen har jag tillbringat i D:s garderober. När jag hade målat klart och skulle bege mig hemåt sa vi helt osentimentalt och odramatiskt "Häj då tanten" till varandra och gick åt skilda håll. Hennes granne A hade fått fyr på grillen och var mycket glad för att D nu flyttar in på riktigt så att han "får lite sällskap".

Solens strålar genom vårens grönska hela vägen hem. Nu är det gjort...

Akvarellisten Lars Lerin har i en av sina böcker, "Det tysta köket", skildrat livet i en liten värmländsk stuga där en något ilsk gumma inte alltid är så go vid sin gubbe. Det har hänt att hon drämt en vedklamp i huvudet på honom. Men frågar man honom hur det kommer sig att han står ut, att han stannar hos henne, så svarar han att "det är ändå sällskap i gumman".
Detta kommer jag att tänka på när jag kör hem. Jag slåss visserligen inte med vedklampar, men väl med ord, och jag vill inte påstå att det ena skulle vara mildare än det andra. Det kändes i dag som att D började förstå att det är ett ganska ensamt liv som väntar henne nu, och att hon faktiskt inte kan veta hur det kommer att kännas förrän hon verkligen är där. I mer än fyra år har vi haft sällskap av varandra, så gott som dagligen. Och med det vill jag inte säga att jag är en ko och att hon skulle sakna mig för att båset är tomt. Jag är helt säker på att det här beslutet är det rätta för oss. Och jag är helt säker på att jag inte är någon ko. Men... självklart blir livet väldigt annorlunda nu, för både D och mig.

Jag har ett litet försprång, då jag har fått tillbringa mer ensam tid i min nya lägenhet, förberett och fixat och känt på känslan att vara själv mer än vad hon har kunnat göra. Jag känner redan att jag mår bra av det här. För just nu, där jag befinner mig i livet, vill jag påstå att det är helt nödvändigt att jag fattar mina egna beslut, oavsett vad det gäller. Om något ska hända måste jag själv se till att det händer. Det där är ett problem jag har, och nu får jag verkligen en chans att öva och lära... och kanske äntligen blir lite mer... jag :-)

fredag 6 maj 2011

It's not bloody Shakespeare, but...

Gamla dagböcker...
Jag rodnar  :-o
Jag måste bestämt ha varit lite smått upprörd den dagen jag skrev följande:

"presenterar stolt:
DEN HÄNSYNSLÖSA HÄMNAREN
Ett blodigt litet lustspel i obegränsat antal delar!
Känsliga tittare varnas, då vissa scener kan innehålla uttryck och handlingar som kan uppfattas som stötande. Alla eventuella likheter med nu levande personer är inte ett dugg slumpartade!"

Jag önskar att jag kunde säga att jag var fjorton år då det hela begav sig,
men dessvärre,
så var det inte så
Hur som helst, det jag ville säga är, att det bor en liten drama queen i oss alla ;-)

onsdag 4 maj 2011

Inte riktigt en kunglig toilette

Jag kan inte sova. Min toalettstol håller mig vaken. Varannan minut gurglar den sig högljutt och jag vaknar, trots öronproppar, och jag... jag håller på att bli smått hysterisk här på Hispan...
Rörmokaren var här i går, men han var dessvärre inte svaret på mina drömmar.
Han beställde hem nån reservdel till eländet och skulle återkomma i dag, men... icke.
Min femte natt här i mitt nya hem lär inte bli särskilt mycket roligare än de fyra första.
Jag kan inte påstå att jag är mitt allra mest charmerande jag på dagarna...
Detta skyller jag nu helt på min toalettstol.
Vilken härlig förenkling.

D har tillfälligt flyttat in i mitt lilla arbetsrum. Hennes lägenhet är ett enda kaos, där det just nu inte finns golvyta ens för en madrass. Så, ingen rast och ingen vila den här helgen heller, i stället ska vi försöka göra röran till nåt slags bostad.
Jag behöver kanske inte skriva någon på näsan med att jag just nu är jävligt trött.....
Dessutom har jag just den här veckan ökat på min arbetstid med en timme om dagen. Det kan tyckas ungefär lika begåvat som att jag trappade ner min antidepressiva medicin samtidigt som D dumpade mig!
Men jag tycker liksom att livet blir så mycket mer spännande om man hela tiden väljer det svåraste alternativet ;-)

I stället för Riesen har jag ett annat knep när det gäller att koppla av...
eller ett, jag har några stycken...
Jag beger mig till exempel då och då till Rosengåva
och det var när jag tittade upp från bladen som jag såg skuggspelet på min vägg



















Och jag begär inte att någon ska förstå... men för mig är det här en droppe ur glädjekällan som ger mig det jag behöver för att orka. Och om ledmotivet dessutom framförs av en kvinna med norskklingande efternamn så går jag ännu några extra steg :-)



måndag 2 maj 2011

Non je ne regrette rien

Jag tänker bespara er alla tråkiga flyttfakta och säger som vi gör i min släkt - nu är Helgeandsgatan saga all.

I mitt nya liv finns det ingen som säger något om att jag tar med mig laptopen till sängen...
Alltså gör jag det.
I mitt nya liv finns det ingen som hör när jag spelar gitarr...
Alltså spelar jag igen.
(Tack brorsan för lånet, den låter riktigt bra)
I mitt nya liv går en liten katt omkring och funderar över var hon har hamnat någonstans. Hon har redan hunnit med att rymma genom köksfönstret. Jag gick ut och letade, tog ett varv runt huset, såg ingen liten svartvit gangster nånstans... sen kom jag på vem jag egentligen letade efter, höjde blicken och fann henne genast, högt uppe i ett träd :-)
Annars verkar hon faktiskt ta det hela ganska bra, tycker jag. Hon har nog varit ganska stressad av allt den senaste tiden och sen hon kom hit har hon mest sovit. Och i går eftermiddag, när jag själv var tvungen att sova några timmar för att inte gå sönder, då låg hon plötsligt på min mage och kelade en stund, något som inte hänt på flera veckor. Det kanske kan bli bra det här ändå....


Senaste tiden har jag längtat efter att få vara ensam. Vara i fred. Icke blifva störd.
Nu är jag ensam. Det är mycket ovant. Jag minns inte senast jag var ensam en kväll, en natt.
Det kommer bli många sådana framöver, och det är nog ganska bra.
För jag har anat ett mönster,
jag är ett relationsmonster,
tämligen omöjlig att leva med
antagligen ämnad att vara själv
och detta konstaterar jag utan vare sig bitterhet eller större sorg... för:

"det måste finnas ett annat sätt att leva än det jag lärt mig"

(strof ur Sofia Karlssons underbara "Stjärnor över Asahikawa")

"det är dags att börja om nu, det är dags att börja leva"

Det finns ett annat sätt. Det finns många andra sätt. Och jag ska från och med nu försöka leva på ett sätt som passar mig bättre. De senaste tio åren har jag verkligen försökt. Jag har investerat. Jag har kämpat. Jag har trott på sagan och det lyckliga slutet.
Det råder inga som helst tvivel om saken.
Jag måste tänka om.
Likt en fransk liten sparv ångrar jag ingenting. När hon blev ifrågasatt inför en sista-minuten-ändring av sin repertoar: "Så där kan du inte göra", svarade hon: "Jaså, vad är det då för mening med att vara Edith Piaf?"

Vrider på objektivet och hittar skärpa längre bort i bilden
(The bargain store is not open)

Jag kan inte förvandla mig själv till något jag inte är
men jag har makten att skriva en annan historia...
Vad är det annars för mening med att vara Prins Pia?