För mycket nu

När jag var nio år bröt jag min vänstra arm. Känslan när ben går sönder i kroppen är väldigt speciell.
I lördags ramlade jag i stentrappan här utanför. Känslan var väldigt lik den jag upplevde som nioåring.
Jag tror min svanskota sprack. Det gjorde nåt så djävulskt ont, och hur jag än försökte vrida och vända för att hitta ett läge som inte smärtade så var det helt dömt att misslyckas.
Ryggen har tydligen också tagit stryk av alltihop.... Antar att jag får en massa extra spänningar när jag försöker hantera smärtan i ärschlet.... Och av någon mystifik anledning blir jag yr i skallen av för mycket spänningar i rygg och nacke. Slaggprodukter, sa en doktor en gång. Läskigt hur som helst.

I söndags tog jag ingen Cymbalta. Det får räcka nu, har gått på halv dos i över en månad.
Nu kan jag helt utan förvarning börja gråta som ett litet barn. Jag fylls av sorg som jag inte alltid kan härleda. Självklart handlar det till stor del om det faktum att jag och D går skilda vägar, att allt vi drömde och planerade är borta, att jag inte längre kommer att få leva tillsammans med den jag älskar...
Det sköljer över mig i bland, och är svårt att hantera... Jag antar att hjärnan gör vad den kan för att blockera och bespara mig smärtan så mycket som det bara går.
I går fick jag dock en helt ny känsla i min kropp, något som jag så småningom kunde identifiera som utsättningssymptom.
Jag har läst ganska mycket om hur andra människor upplevt utsättningen av Cymbalta, och kom i håg att "elektriska stötar" var något som återkom i flera beskrivningar.
Det är verkligen så... som elektriska stötar, från fötterna och upp till huvudet. Det går bra så länge som jag är blick stilla, men om jag så mycket som sneglar åt sidan så kommer det. Så JÄVLA obehagligt.... Jag har i dag känt mig som en darrig knarkare med svår abstinens.... som om hela jag är ryckig..... svårt att förklara men inget jag rekommenderar.
Jag har stannat hemma från jobbet i två dagar, för jag ser inte vad jag möjligen skulle kunna uträtta där. Jag har svårt att sitta, svårt att gå, kan absolut inte göra något som kräver koncentration, kan inte jobba med armarna, pga smärtan som strålar från ryggraden.... och jag är extremt lättirriterad....

Om något av allt som bråkar med mig just nu kunde ge med sig så vore jag oerhört tacksam.
Just nu känner jag mig som en stor jävla tunna skit!

Det enda som verkligen gör mig glad just nu är min älskade lilla Charlie. Hon är ett levande lyckopiller och en otroligt charmig knäppstolle :-) Jag är så glad att hon finns och att hon finns just här, hos mig... Att se hur allt omkring henne är ett stort äventyr som hon bara måste kasta sig in i är verkligen inspirerande :-)