onsdag 23 februari 2011

Till min pappa

Jag brukar säga att jag har min moders vassa tunga och min faders goda hjärta...
Det är dock en sanning med modifikation. Modern har kvar sin vassa tunga, och fadern har i sanning hela sitt goda hjärta intakt.
Men, jag tycker att jag är en hyfsat lyckad mix av dessa båda underbara föräldrar :-)

På måndag fyller min pappa 70 år. Det är inget han vill fira på något storslaget sätt, och jag kan inte minnas att han någonsin har önskat sig någonting annat än att vi, hans nära och kära, ska ha det bra. (Det skulle väl i så fall vara "Sporten i dag" en julklapp han inte vill vara utan)
Vi ses alldeles för sällan, men till helgen tänker jag i alla fall åka och fira honom, på det enda sätt han vill bli firad, med en enkel familjemiddag.

Jag fick höra av en släkting en gång, jag var väl si så där 16 år, att jag var väldigt lik min far, men "det ska du inte va lessen för, han har vart grann" sa vederbörande, och jag vet än i dag inte om detta var menat som en komplimang?
Men en sak vet jag, min pappa har alltid varit grann, och är det fortfarande. På alla tänkbara sätt.


Jag är en människa med närhet till mina känslor. Där är jag också lik dig, pappa. Och där, har jag förstått i vuxen ålder, är du inte särskilt lik andras pappor. Det är jag väldigt glad för :-)

Det är så mycket jag aldrig har sagt
och som jag inte kan ta för givet att du vet
men om jag hade fått välja av världens alla pappor
så hade jag valt just dig

För att du silade bort de äckliga klumparna från min filmjölk på morgonen
För att du bar mig från soffan till badrummet om kvällarna när jag var liten, inväntade tandborstningen och sedan bar mig vidare till sängen (jag var trött och skyllde på att det var ormar på golvet "åmar golvet")
För att du alltid gör allt du kan för att hjälpa mig (och alla andra också)
För att du lärt mig något om ödmjukhet
För att du inte är rädd för att gråta
För att du strålar av stolthet och kärlek i bland när du ser på mig

För att du är precis så som du är
älskar jag dig

Så - några dagar i förskott - Grattis pappa!
Vi ses på fredag :-)




söndag 20 februari 2011

Förbannade utseendefixerade ytliga värld........ :-(

AB

Omöjligt att sova.
Jag har ont och jag är arg...

Varför tittar jag på den så kallade melodifestivalen?
För att jag är född 74, the year of Waterloo.
För att jag var med när det hände, 1983, en av Sveriges starkaste och vackraste röster vann våra hjärtan
För att det i bland, om än väldigt sällan, händer någonting som verkligen berör mig. Caroline af Ugglas sjunger med sådan känsla att jag blir uppriktigt förälskad, och sen läser jag om hur hälften av svenska folket "rasar" mot det faktum att hon inte gör sig till, att hon inte försöker vara nån jävla dussinbrud, att hon är den hon är.

"Fan va ful du är", får hon höra.
"Va faan är det där för jävla mulltoa?" sa en av skolans "snygga" killar när han en dag fick syn på mig vid pingisbordet (jag ville bara vara med och spela rundpingis).

Ord gör ont.

Många ord gör mycket ont.

När man redan som liten får se hur folk med "rätt" utseende vinner fördelar i alla sammanhang, medan man själv får ta skit för att man inte är född med samma sorts yta, då kan man bli något förbittrad över hela den förbannade utseendefixering som råder i västvärlden. Avundsjuk? O ja. Varje gång jag påminns om att mitt utseende inte ger mig några som helst fördelar, oavsett hur begåvad jag anses vara på olika områden, och det är ungefär varje dag. Om utsidan inte får omgivningen att vilja lära känna mig, hur ska då insidan - hur den än ser ut - få en chans?

Jag har två stora problem med den så kallade melodifestivalen.

1. Jag har utseendekomplex. Svåra. Stavas Dysmorfofobi i min sjukjournal.

2. Jag har ett gott musiköra.

Det här gör att jag reagerar onödigt starkt när personer medverkar i musiktävlingar som "Idol" och den så kallade melodifestivalen, och vinner röster på sitt utseende utan att för den delen kunna sjunga en ren ton.

Åh, där sitter morsorna och k*tar upp sig i sofforna, vilken liten goding, honom ska vi ha....Saade det utseendefixerade folket och ringde sig svettiga för att få se samma show en gång till.

Oj, han duschar på scenen.

Oj, han slår sönder glas.

Så spektakulärt. Så starkt. Så moget. Man blir så..... så...... berörd. N O T

Jag blir enbart förbannad.
För det som händer är att ingenting händer. Ingenting förändras. Budskapet förblir detsamma.
Utseende före begåvning.

Tänk, Susan Boyle, med ovaxad överläpp och ett farligt BMI.
Juryn hånlog, publiken förberdde sig på att få skratta ut ännu en misslyckad Talang-deltagare.
Sen öppnade hon sin okyssta mun och än i dag kan folk inte riktigt förstå.

Hur kan hon, som ser ut så där, sjunga så rent och vackert?

Ett mysterium.

Paul Potts, med det olycksaliga namnet, skickade samma gåta från samma scen...

Hur är det möjligt?

Minns ni Milli Vanilli, sent 80-tal? Två "snygga" grabbar, alldeles för snygga för att inte få en välbetald karriär på scenen. Oj, kan ni inte sjunga?? Ni som är så snygga?? Vad gör vi då??? Jo, vi lånar så klart andra människors röster, människor som absolut inte är vackra nog för att sälja skivomslag, och så får ni se snygga ut, dansa och mima lite och tjäna feta miljoner.

Har ni hört de blonda grabbarna i Westlife sjunga? Nej, men ni har sett dem stå och röra på läpparna, och gunga lite på scenen och stirra djupt in i kameralinsen. Det räcker. KA-TJING!
Miljoner senare kan de låta håret falla och magen växa, framtiden är säkrad.
Så länge de inte försöker sig på en comeback, några år för sent. Jag pratar Modern Talking och Thomas Anders.

Jag såg en snutt av en dokumentär om Take That. Mark Owen berättar att han än i dag inte är helt säker på varför just han fick en plats i supergruppen. Han kunde inte sjunga, han kunde inte dansa.
"Kanske var det för att jag hade ett vackert leende", säger han och berättar vidare att han hade vunnit en tävling i just "vackraste leende".
Har ni hört Mark Owen sjunga? Man fick höra det i ovan nämnda program. Jösses...... Men den killen har i alla fall lite självinsikt. Det är värre med andra som tror sig vara musikaliskt begåvade på riktigt, enbart baserat på det faktum att de fötts med ett perfekt symmetriskt ansikte.

Idol-juryn slickar sig om läpparna när en ung snygg kille kliver in på audition och..... bryter sen i hop när mardrömmen besannas - han kan inte sjunga.
Samma Idol-jury gråter inombords när en begåvad sökande sjunger fantastiskt MEEEN.......
"du ser inte ut som en stjärna".
För säga vad man vill om det programmet. Juryn vet vad de talar om. De kan branschen.
Rösten betyder inget om du inte kan smälta tonårshjärtan (eller k*ta morsor) med blicken.

Det som gör mig så jävla förbannad är att den här tävlingen som härjar land och rike runt just nu fortfarande kallas för melodifestivalen.... när människor som inte kan ta en ren ton kvalificerar sig och går vidare.....

Döp om tävlingen till snyggast-på-scenen-festivalen
eller sänd hela evenemanget från radio.

Lyssna.
För i helvete - LYSSNA!

Och fundera över uttrycket "Beauty is only skin deep".

Varför kan jag inte bara skita i alltihop, byta kanal, stänga av, göra något annat?
För att jag har sett när det händer bra saker...
För att jag blir lycklig när Caroline af Ugglas gör det hon gör och inte tar till sig av vad mindre begåvade människor säger.

Och för att jag önskar att jag kunde vara precis som hon....

lördag 19 februari 2011

Lördagsloj

Sköna lördag. Slappar med någorlunda gott samvete. Strax före kl fyra i morse väcktes jag av en kelsjuk Charlie. Hon kurrade så där sött som bara hon kan, och trampade runt i sängen på jakt efter någon som kunde tänkas klappa henne på magen. Vad gör man?
Ja just det, Charlie får ju inte vara i sovrummet, men helt i stil med det mesta som händer just nu så blir inte allt som jag hade tänkt mig ;-)
Med tanke på att jag kommer att bo i en tvåa, där lillan får nöja sig med mindre än hälten av den härliga yta hon har haft tillgång till här, så har jag redan kapitulerat. Någon gång efter kl halv fem i morse somnade jag således med en mycket långsmal katt längs min sida, med näsan inborrad i hennes lilla nacke. Mappas lilla hjärtefis :-) Ord kan inte beskriva hur glad jag är för att hon finns och för att hon är min och för att jag faktiskt inte är särskilt allergisk alls mot just henne.

Nu är jag inne på andra kaffekoket och på TV:n sänds den ena spännande skidtävlingen efter den andra. Det är nåt med vinter, helger och skidor på TV. Som barn satt jag bänkad, eller ja, låg på mage oftast, framför TV:n, och följde Stenmark, Strand och inte minst min personliga favorit: Bojan "Kolan" Krizaj i slalombackarna. Jag försökte skriva protokoll, precis som pappa gjorde, och det gick bra i första åket. Men mitt högst begränsade matematiska sinne förmådde aldrig reda ut hur startnummer och mellantider skulle skrivas i andra åket, så inget av mina protokoll blev någonsin komplett. I pappas papper fanns nog inte en enda liten decimal på villovägar :-)


Bojan Krizaj, fick smeknamnet "Kolan" av mig, som tyckte att hans hår såg ut som en härlig smörkola. Mitt förhållande till socker har nog alltid varit en smula insane.



***************************************************************************************************

Jo, just det, jag skulle vilja tacka så enormt mycket för all positiv respons jag får här och på facebook över mina blogginlägg. Det värmer och det stärker och det gör mig så innerligt glad! Tack för att ni tar er tid för mig :-)

****************************************************************************************************

I dag är det en vecka sen jag tog min sista Cymbalta. Stötarna som går genom kroppen och som får huvudet att kännas som en discokula är ganska irriterande.
En annan sak som jag måste leva med dessa dagar är det faktum att jag är extremt lättrörd. T ex: D och jag har kollat på "Lyxfällan" nästan varje dag den här veckan, och trots att jag egentligen inte känner någon som helst sympati för dessa bortskämda snorungar som handlar dyra leksaker på kredit och sen blir förvånade över att pengarna plötsligt är slut, så sitter jag ändå och grinar när allt ordnar upp sig på slutet! Jag får tårar i ögonen när någon säger snälla saker, som i "Let´s Dance" t ex, när juryn öser beröm, då brister det totalt för mig. Jag är fullt medveten om hur patetiskt detta är, men skyller på min kemiska obalans. Jag ÄR en människa med jobbig närhet till min känslor, men det här är faktiskt extremt. Jag hoppas att det är snabbt övergående, för det är inte okej att sitta och gråta till TV-reklam (nyfödda bebisar etc).

Nu kan jag inte skriva mer. Måste torka tårarna efter Maria P-H:s andra kanonåk!

fredag 18 februari 2011

Nattsvada

Jag har hört någonstans att om man svär mycket så tyder det på att man lider av dåligt ordförråd.
Jag svär som fan, men jag anser mig faktiskt inte vara verbalt obegåvad. Jag kan många svordomar, på flera språk.

Jag svär när jag är arg, jag svär när jag är ledsen, jag svär när jag är glad.

Just nu är jag glad.

Jag är så jävla glad att jag har så fantastiskt fina vänner.
Ni finns alltid så nära, så redo att hjälpa mig, stå upp för mig, slå upp nån för mig (puss på dig pusselbiten).
Jag har i er en förmögenhet jag inte vill slösa upp...
Spara har aldrig varit min starka sida, men detta kapital förvarar jag där det inte kan förstöras...

Av olika anledningar har jag de senaste åren varit ganska osocial.
Jag har pausat, jag har klippt av, jag har försökt finna ut vad jag vill behålla, vad jag vill vinna, vad jag vill återvinna, vad jag inte längre har någon användning för och vad jag inte kan styra över själv.
Framtiden syns inte mörk, ensam eller tom.
Om jag för en kort ledsen stund skulle känna så, kan jag snart påminna mig om den rikedom jag förvaltar i mitt hjärta.

Framtiden syns inte mörk, ensam eller tom.

I sommar ger Vadstena akademiens sommaropera "Stolthet o Fördom" (om inget oförutsett inträffar)
Fy fan vad lycklig jag blir!
Så in i helvetes jävla glad!
Mr Darcy och Mr Bingley på VÅRT slott! (nej, jag icke gått och blivit hetero, jag är för alltid lost in Austen)

Jag älskar den här stan :-)

Och nu ska jag göra något jag inte brukar.
Jag ska ge mig själv beröm.
Trots att min ädla bakdel värker så jag blir tårögd, trots att mina piller ger mig för jävliga abstinens just nu, trots att jag inte vet ett skit om min snaraste framtid vad gäller sjukskrivning och arbetsprövning, trots att jag inte får på mig mina kläder längre för att 15 ovälkomna kilon har parkerat över hela mig och trots det faktum att jag och D separerar och att det inte alls är mitt val.....
trots detta
står jag upp
och känner mig lite stark

Detta förvånar mig en aning
Detta förvånar delar av min omgivning ännu mer

Och nu ska jag säga något jag inte säger särskilt ofta

Jag är stolt över mig själv
(det ska nästan vara trumvirvel på den ♪♫♪ men det får duga med en enkel tonsättning ♫♪♪♫)

Fan,
ska det fortsätta så här kommer jag att bli odräglig.

Framtiden ter sig synnerligen spännande.

tisdag 15 februari 2011

För mycket nu

När jag var nio år bröt jag min vänstra arm. Känslan när ben går sönder i kroppen är väldigt speciell.
I lördags ramlade jag i stentrappan här utanför. Känslan var väldigt lik den jag upplevde som nioåring.
Jag tror min svanskota sprack. Det gjorde nåt så djävulskt ont, och hur jag än försökte vrida och vända för att hitta ett läge som inte smärtade så var det helt dömt att misslyckas.
Ryggen har tydligen också tagit stryk av alltihop.... Antar att jag får en massa extra spänningar när jag försöker hantera smärtan i ärschlet.... Och av någon mystifik anledning blir jag yr i skallen av för mycket spänningar i rygg och nacke. Slaggprodukter, sa en doktor en gång. Läskigt hur som helst.

I söndags tog jag ingen Cymbalta. Det får räcka nu, har gått på halv dos i över en månad.
Nu kan jag helt utan förvarning börja gråta som ett litet barn. Jag fylls av sorg som jag inte alltid kan härleda. Självklart handlar det till stor del om det faktum att jag och D går skilda vägar, att allt vi drömde och planerade är borta, att jag inte längre kommer att få leva tillsammans med den jag älskar...
Det sköljer över mig i bland, och är svårt att hantera... Jag antar att hjärnan gör vad den kan för att blockera och bespara mig smärtan så mycket som det bara går.
I går fick jag dock en helt ny känsla i min kropp, något som jag så småningom kunde identifiera som utsättningssymptom.
Jag har läst ganska mycket om hur andra människor upplevt utsättningen av Cymbalta, och kom i håg att "elektriska stötar" var något som återkom i flera beskrivningar.
Det är verkligen så... som elektriska stötar, från fötterna och upp till huvudet. Det går bra så länge som jag är blick stilla, men om jag så mycket som sneglar åt sidan så kommer det. Så JÄVLA obehagligt.... Jag har i dag känt mig som en darrig knarkare med svår abstinens.... som om hela jag är ryckig..... svårt att förklara men inget jag rekommenderar.
Jag har stannat hemma från jobbet i två dagar, för jag ser inte vad jag möjligen skulle kunna uträtta där. Jag har svårt att sitta, svårt att gå, kan absolut inte göra något som kräver koncentration, kan inte jobba med armarna, pga smärtan som strålar från ryggraden.... och jag är extremt lättirriterad....

Om något av allt som bråkar med mig just nu kunde ge med sig så vore jag oerhört tacksam.
Just nu känner jag mig som en stor jävla tunna skit!

Det enda som verkligen gör mig glad just nu är min älskade lilla Charlie. Hon är ett levande lyckopiller och en otroligt charmig knäppstolle :-) Jag är så glad att hon finns och att hon finns just här, hos mig... Att se hur allt omkring henne är ett stort äventyr som hon bara måste kasta sig in i är verkligen inspirerande :-)

tisdag 8 februari 2011

Tomrummet fyllt!

I dag fick jag min ring (blixtsnabb leverans!) och jag bara älskar den. Sitter helt perfekt, är så snygg och så jag. Jag behövde den verkligen..... MiNiMi Design, Tusen Tack!!!















Även om det blåser ute, så skiner i alla fall solen i dag, efter några dagar av regn.
Jag antar att vissa urladdningar är oundvikliga, kanske till och med nödvändiga... men det är verkligen inget jag mår bra av. Helgen som gick var eländig. Men nu är den över.

I går fick jag mitt nya hyreskontrakt.
Svart på vitt.
Det här är en förhandsglimt, för den som vill:

Vardagsrummet, som troligtvis ska delas mitt itu och även tjänstgöra som "sovrum". Nedanför ses balkongen, som förhoppningsvis ska göra livet lite enklare och roligare för Charlie.




Matplatsen, där köket återfinns till vänster. En riktigt behaglig plats och en av anledningarna till att jag föll för lägenheten.

Och här är brudarna som ska bo där :-)


I eftermiddag ska vi åka och titta på en alternativ lösning för D också. Hon har ingen bestämd plan för närmaste framtiden än...  Hoppas på det bästa!

Som ringer på mitt finger säger:

Jag skall finna en väg eller skapa en.

 



onsdag 2 februari 2011

Klia där det kliar och fyll på där det är tomt, eller vad säger man?

Jag saknar min ring. Jag har inte förstått hur mycket jag gått och pillat på den, med tummen framför allt, och nu är det alldeles för tomt på mitt vänstra ringfinger. Därför skickade jag nu i väg en beställning som jag har gått och tänkt på sen vi slog upp vår förlovning...
MiNiMi Design gör smycken i min smak, och därifrån har jag nu beställt den här:




Ringen "Elsa"





Texten på ringen blir ett citat som känns helt rätt för läget jag befinner mig i just nu. Ska bli skönt att få något "stärkande" på mitt kala finger! Hoppas den passar, jag vill verkligen ha den......


I min jakt på ny lägenhet upptäckte jag i dag att "min" lägenhet plockats bort från bostadsbolagets hemsida... Jag vill men vågar inte riktigt ropa hej än.... Men va fasen, jag har ju fortfarande nyckeln! Då kan det väl inte vara någon annan som smitit in före mig? Jag hoppas på att hitta ett hyreskontrakt i brevlådan endera dagen... I dag hittade jag en söt present från världens sötaste B-B i brevlådan :-) Sånt gör mig också väldigt väldigt glad :-)

tisdag 1 februari 2011

Snurr

Alltså, jag var inte särskilt pigg innan allt kraschade här hemma, och jag kan inte påstå att det här gör saken bättre.
Det är enormt energikrävande att gå omkring och oroa sig för hur allting ska bli, med bostad, jobb, ekonomi och allt annat man inte bara kan skita i. Jag försöker att ta det lugnt och är inte alls så nojig som jag hade kunnat vara, heja mig, men det hindrar inte tankarna från att snurra. Dygnet runt.
Jag är alltså tröttare än vanligt, och det är ganska illa, med tanke på att jag var en halvzombie redan innan.

Måste bara säga att jag är så jäkla tacksam över att jag får vara på ame, en plats där jag faktiskt kan få vara precis som jag är. Min dagsform pendlar och jag orkar inte vara särskilt social, men det är okej. Jag får lov att vara tyst, jag får sitta och jobba med saker som passar mig ganska perfekt just nu - som t ex att klippa matt-trasor. Ingen tanke, bara handling. Radio. Robyn sjunger "Indestructable" och jag tvingas erkänna att jag gillar henne.

I går skrev jag på uppsägning av denna underbara lägenhet... Motvilja och klump i halsen. Svart på vitt. Det var inte så här jag ville att det skulle bli, inte alls... Men det är så det måste bli.
Knowing me knowing you
AHAAAAA
(there is nothing we can do)
Jag har alltid älskat ABBA. Med alltid menar jag så länge jag kan minnas. På riktigt. Sen musiken kom från snurrande vinylplattor... som jag inte fick vända på själv.... men jag minns att jag hade svårt att låta bli.

Plattor och kasettband. Snurriga 70-tal. Sån här blev jag.

OM bostadsbolaget hör av sig snart och säger att de godkänner mig som hyresgäst så skulle det vara en lättnad...
Då vet jag i alla fall någonting säkert om vad som komma skall...
förutom att Helgeandsgatan 7 snart är saga all......