söndag 16 januari 2011

TACK!

Jag vill säga tack till alla som hört av sig de här dagarna på olika sätt, som visat att ni finns där för oss båda. Det gör mig så ont att behöva göra andra ledsna, för jag har förstått att det är så många har reagerat... Jag har fått så många fina ord från er som rört mig till tårar. Jag har världens finaste vänner och bästa familj. Tack för att ni finns där, inte bara för mig, utan även för D. Det betyder oerhört mycket för oss båda två.

Jag vet att det finns en oro för mig, att jag inte ska klara det här, men jag förvånas själv över den styrka jag känner inom mig. Jag hade nog inte känt så för ett år sen, men i dag känner jag att jag faktiskt fixar det här. Det är sorgligt att det har blivit så här, och det kommer att skölja över mig många gånger, känslan av "varför" osv, alla minnen som jag just nu inte orkar tänka tillbaka på, men jag har blicken riktad framåt. Jag planerar för nästa steg, funderar på hur jag ska lösa allt för mig och Charlie och det känns hoppfullt. Jag vet att vi kan få det riktigt bra här i Vadstena. Allt ordnar sig. Det är inte likt mig att tänka så, men det är härligt att konstatera att jag har det inom mig, att jag har den där tilliten jag saknat, att jag har kraft igen.
 
Så ingen oro, gott folk, den här prinsen har visserligen ingen lust att sätta sig i sadeln, men hon lägger sig verkligen inte ner och dör!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar