Jag blir så rädd för att den där känslan ska vara "jag", att det är så jag mår utan medicin... men jag försöker tänka att det bara är en omställning, att det är en tillfällig reaktion... det är svårt dock, när det händer.
Jag kände mest för att lägga mig i ett mörkt rum och stänga ute världen, men bet i hop och gick till jobbet, med tårar i ögonen. Stackars D undrade vad hon kunde göra för mig, men det finns ju inte så jäkla mycket att göra, mer än att faktiskt finnas... När jag skulle gå så bad jag henne i alla fall att följa mig till bilen, för jag ville inte känna mig så iakttagen som jag gör när jag går ensam.
På jobbet möttes jag av min fina förstående handledare och min underbara kollega som jag inte alls behöver förklara någonting för, som jag inte behöver låtsas inför, som låter mig vara precis som jag är.
Vi pratade, om allt och inget, och så småningom lättade det värsta. Jag behövde ha någonting att göra, annars kände jag händerna skaka, så jag satt och plockade med trasor som ska användas till vävning. Skickade ett sms till B-B och sa att dagen var skit, varpå denna fantastiska människa ringde och meddelade att hon var på väg. Vilka suveräna människor jag har omkring mig! B-B kom med sin härliga energi, en varm kram och en söt liten Birdie till mig! Vi fick prata en stund, och det var så skönt, för jag vet att hon förstår så mycket av det jag går i genom. Tack fina ni för att ni bryr er och finns där! Det betyder allt för mig!
Birdie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar