tisdag 25 januari 2011

Är vi på väg hem?

Tisdag. Lägenhetsvisning nr 2.
Jag vet redan när jag cyklar dit att jag verkligen inte har råd att ta den.
Jag vet redan när jag cyklar dit att jag kommer att vilja ha den.
Det är sånt där man bara vet.

Lägenheten ger ingen wow-känsla.
Huset är egentligen förbaskat trist.
Men. Den har något som jag vill ha. Den har faktiskt flera saker som jag vill ha.
Den har framför allt en balkong som gör att Charlie kan leva ett värdigt härligt kattliv på de stora grönområden som omger huset.
Den har dessutom ett härligt ljus, eftersom det är en gavellägenhet med fönster åt tre håll.
Den har något speciellt, eftersom den är en del av gamla sjukhusområdet, Sveriges största (?) hispa, och vad skulle kunna passa mig bättre?
Jag tror jag skulle känna mig som hemma :-)
Originalfönster som skulle kunna ge en känsla av fängelse... men man kan också få en känsla av lite rå industri - en inredares dröm!

Jag kan inte släppa tanken på att lillan faktiskt skulle ha ganska mycket yta i denna hyfsat öppna och stora tvåa.
Jag kan inte släppa tanken på att jag knappast kan hitta ett bättre läge för henne, så länge jag inte har råd att ge henne en egen bondgård.
Jag kan heller inte släppa tanken på hur perfekt det skulle vara att bygga ett litet bo till henne på balkongen där hon kan hålla till när jag inte är hemma.

Sovrummet är dock ett problem. Jag gillar den stora ljusa lösningen med matplats vid köket, men det har skett på bekostnad av sovrumsytan. OM jag får plats med med min stora säng där inne, kan jag då öppna garderobsdörrarna?
Spänningen är olidlig och håller mig vaken om nätterna!

Lägenheten har nåt speciellt och min magkänsla säger mig att........................
Min stjärntecken (den ständigt velande vågen) säger mig att.....................
å ena sidan.........
å andra sidan..........
Min plånbok säger att jag inte är klok nånstans.
Men mitt hjärta
som kanske inte alltid har rätt men aldrig har fel
säger.....

JA

I morgon går jag eventuellt på lägenhetsvisning nr 3.
Men jag tror mig veta redan nu att det är en dum idé.
För vad jag förstår är den lägenheten en dröm för mig
men något av en mardröm för en liten katt....
och mitt hjärta
som kanske inte alltid har rätt men aldrig har fel
säger.....

NEJ

måndag 24 januari 2011

ENsam

Måndag, lägenhetsvisning. "Är du ensam?" frågar fastighetsskötaren, och allt blir plötsligt väldigt påtagligt.
"Ja, och så katten förstås", svarar jag.

Jag är numera klassad som ensam.
En.
Men jag känner mig inte ensam.
Jag känner mig aldrig ensam.

Lägenheten är liten, allting kommer att kännas jävligt litet efter det här palatset....
Jag tycker inte synd om mig själv -jag kan bo i ett vedskjul- men jag tycker synd om min högst energiska kattunge som är van att kunna rusa runt i hundratolv och kasta sig från rum till rum utan hinder.

En katt som ser sur och elak ut går förbi utanför huset. Han tillhör en väldigt störig narkoman som bor i trappuppgången bredvid.
Fastighetsskötaren är i alla fall uppriktig.
Jag uppskattar det.
Men jag kommer att tacka nej till lägenheten i morgon och hoppas på bättre lycka nästa gång.
Än finns det tid, jag behöver inte ta första bästa.

Hos terapeuten bör jag inte vara något annat än ärlig.
Utan minsta förvarning börjar jag gråta.
Känslan är sorg.
Men terapeuten är verkligen bra...
När jag går därifrån en timme senare har hon fått mig att le igen.

En sak till bara...
I en stad där lokaltidningen väljer att publicera en bild av MIG på förstasidan kan det inte hända alltför mycket spännande eller viktiga saker.
Jag älskar att bo i en stad där det inte händer alltför mycket spännande eller viktiga saker.
Men jag är inte nöjd med förstasidan.
Usch
är ordet.
Retusch
brukades ej.
Och det var synd.

fredag 21 januari 2011

Ut med det gamla!

Och då menar jag inte D ;-) 
I morgon ryker min sovmorgon, då ska jag, D, B-B och hennes söta gubbe åka till Motala och kränga lite skräp på loppis. Tidningar skriver om "Årets fattigaste helg", och jag kan lätt förstå vad de menar. Hoppas att Motalafolket sparat några tior i alla fall :-)

Det är verkligen skönt att rensa ut och göra sig av med saker som bara står och tar upp plats, saker som man sparat för att de kanske skulle kunna komma till användning vid något tillfälle. Eventuellt. Men efter ett antal år tror jag inte att det där eventuella tillfället dyker upp.
Ut med skiten bara.

Får vi i hop till bord, bensin och lite lördagsgodis så får det väl betraktas som lyckat.
Jag hoppas på att åka hem flera lådor lättare.
Jag inser att jag inte kommer att bo på 135 kvadrat i framtiden.
Men hellre 40 kvadrat än hela stadsparken.
Frågan är var Charlie skulle trivas bäst?

söndag 16 januari 2011

TACK!

Jag vill säga tack till alla som hört av sig de här dagarna på olika sätt, som visat att ni finns där för oss båda. Det gör mig så ont att behöva göra andra ledsna, för jag har förstått att det är så många har reagerat... Jag har fått så många fina ord från er som rört mig till tårar. Jag har världens finaste vänner och bästa familj. Tack för att ni finns där, inte bara för mig, utan även för D. Det betyder oerhört mycket för oss båda två.

Jag vet att det finns en oro för mig, att jag inte ska klara det här, men jag förvånas själv över den styrka jag känner inom mig. Jag hade nog inte känt så för ett år sen, men i dag känner jag att jag faktiskt fixar det här. Det är sorgligt att det har blivit så här, och det kommer att skölja över mig många gånger, känslan av "varför" osv, alla minnen som jag just nu inte orkar tänka tillbaka på, men jag har blicken riktad framåt. Jag planerar för nästa steg, funderar på hur jag ska lösa allt för mig och Charlie och det känns hoppfullt. Jag vet att vi kan få det riktigt bra här i Vadstena. Allt ordnar sig. Det är inte likt mig att tänka så, men det är härligt att konstatera att jag har det inom mig, att jag har den där tilliten jag saknat, att jag har kraft igen.
 
Så ingen oro, gott folk, den här prinsen har visserligen ingen lust att sätta sig i sadeln, men hon lägger sig verkligen inte ner och dör!

fredag 14 januari 2011

Nytt kapitel väntar...

Till D

För fyra år sen öppnades en sagobok. Du min prinsessa, jag din prins. Det var overkligt vackert, och vi har många gånger återberättat vår saga för varandra. Den magiska natten då vi möttes, snön som föll över oss där vi stod på Järntorget och bara visste att det var vi, trots att du inte ens visste mitt namn än.

De här åren har varit underbara men också väldigt kämpiga. Vår kärlek har varit självklar sen dag ett, och hos dig fann jag ett hem.
Det var också där jag föll i hop. Allt som lagrats inom mig men aldrig bearbetats ville plötsligt ut. Jag antar att det beror på att jag kunde lita på dig. Där var det okej för mig att falla.

Du har burit mig, du har verkligen gjort allt för mig, och du har lärt mig det jag inte visste om tillit.
Tillsammans med dig har jag försökt bli en bättre människa. Din godhet är din vackraste egenskap, även om den stjälper dig själv i bland, men jag har sett dig och förhoppningsvis blivit en godare människa även jag. Mina starka försvar, i form av ironi och sarkasm, har du hjälpt mig att bryta ner.
Det är jag tacksam för, precis som allting annat jag fått av dig, och lärt mig av dig.

Du är min familj, du är min bästa vän, du är en människa jag respekterar högt och någon jag alltid varit livrädd att förlora.

Vi har den vackraste sagan bakom oss, men vi lever inte längre i den. Kanske har allt elände kommit emellan oss, kanske kan vi en dag hitta tillbaka.
Men en sak är säker. Vi älskar varandra, och vi kommer alltid att finnas där för varandra. Världen utan varandra är bara skrämmande och tom.

Vi är fortfarande unga och levande, och jag vill att du ska få pröva de där vingarna som sett så vissna ut den sista tiden... Flyg, mitt älskade yrväder, och lev det liv du allra helst vill leva. Jag finns för alltid här, vi vet vad vi har, och vad som alltid kommer att finnas.

Nu har vi lagt våra förlovningsringar i en liten ask. Det var tårfyllt, men utan drama. Vi är överens om att ge varandra fria nu. Vi ska inte hålla i hop för att vi en gång hade det helt perfekt. Vi ska inte bli gamla och bittra tillsammans, och ångra det vi aldrig gjorde. Vi har alltid försökt ge varandra allt, men pga våra egna svagheter inte kunnat utveckla oss själva. Du har alltid satt mig framför dig själv, och därmed suddats ut mer och mer. Det är det sista jag vill ska hända. Du är så levande, du är så vacker, du är så underbar som människa när du får vara du.

Vi satsade verkligen allt när vi flyttade till Vadstena. Det ångrar ingen av oss. Vi behövde bryta de negativa mönster som vi satt fast i. Men det löste inte alla problem, det blev inte som vi innerst inne hade hoppats. Du och jag är vänner, och det är vackert så. Jag är lyckligt lottad som får ha dig i mitt liv, och jag är så glad att vi inte drar ut på det här så vi kommer till en punkt där vi börjar göra varandra illa. Tårarna kommer trilla, det förnekar jag inte, men i bland faller de också av lättnad och glädje. Vi gör det här för att vi älskar varandra. Jag kunde välja att följa med dig dit du far, men jag skulle bara hålla dig tillbaka. Jag vill att du ska satsa helt och fullt på dig själv och förhoppningsvis upptäcka det jag redan vet om dig. Ingen vet vad som händer i framtiden, men jag är helt säker på att jag alltid kommer att älska dig.

För fyra fantastiska år som har varit och för en lång ljus framtid... Salute.

torsdag 13 januari 2011

Cirkeln är inte sluten, den är bara snurrig

I dag var det möte på Försäkringskassan med min handläggare. Sist vi sågs var i juni, då jag skrevs in i Motala, och jag grät oavbrutet under det mötet :-) Hon konstaterade snabbt att jag mår bra mycket bättre i dag än vad jag gjorde då, och att AME har gjort mig väldigt gott. Min AF-handläggare var också med på mötet, vilket kändes bra för mig, då han verkligen har greppat vem jag är och vad jag behöver hjälp med. Synd att jag from måndag har en ny handläggare.... då blir det att dra min story än en gång...
Hur som helst, i dag var det mest en avstämning och en del info om framtiden, vad som händer med min ersättning osv.
Man får inte vara sjuk hur länge som helst, det vet vi alla. Dag 551 ska du vara tillbaka i sadeln, vare sig du är livrädd för hästar eller ej.
Jag är livrädd för hästar.
Man ska därför inte förvänta sig att jag någonsin kommer farande på nån vit springare.
Däremot har jag länge velat lära mig att cykla enhjuling.
Det kan vara svårt i en stad som enbart har kullerstensgator.

Senaste dagarna har varit något centrifuglika (är det ett ord som funkar?)
Illamående
är i alla fall ett av symptomen (drabbar så väl mage som huvud)
Men även om inte allting blir som man tror eller hoppas så kan det ändå bli ganska bra fast på ett helt annat sätt.
Så måste det vara.
För en dag ska jag lära mig cykla enhjuling.

Theme song of the day:
"One monkey don´t stop the show"
(Gillian Welch)

Och om någonting verkar snurrigt eller oklart när det gäller den här prinsen så beror det nog enbart på att det är så det är.
Tack för ert tålamod och på återseende.

tisdag 11 januari 2011

Inte alls särskilt nödvändigt svammel, ville mest bara ha lite uppmärksamhet.

Mår i dessa dagar inte alltid som en prins
Tur att fina vänner, så som B-B finns
Och mitt lilla lyckopiller Charlie ♥

Det är något som brinner i mitt vänstra ben
Är det månne känslan man har innan benet plötsligt trillar av?
Den som lever får se

Broddar borde vara gratis
den som ändå ägde en spark (helst med en liten grön motor)

Katten har börjat sova i sin korg - för någon sa att hon aldrig skulle göra det
Det är min tjej
som blir bemött precis som jag själv blev när jag växte upp
de kallar henne för "han"
men till skillnad från mig får hon snälla klappar på huvudet ☺

fredag 7 januari 2011

Hönsmappa

Charlie dricker ur julgransfoten.
Jag googlar.
"Troligtvis giftigt".
 Jag hämtar hushållspapper och suger upp varenda droppe granvatten.
Charlie äter en pinjenöt.
Jag googlar.
"Troligtvis giftigt".
Hon har redan svalt den.

Charlie möter mig inte när jag går upp på morgonen.
Jag letar överallt. Jag ropar.
Hjärtat slår snabbare.
Charlie ska möta mig när jag öppnar sovrumsdörren.
Hon ska möta mig med hög svans, glatt kurrande och med massa mys och bus i kroppen...
Hon kommer alltid och möter mig.
Inte i dag.
Har hon dött av granvattnet?
Har hon kvävts av nöten?
Jag ser något svart på golvet i blå rummet.
Hjärtat stannar.
Det är bara en tröja...
Men var är hon??
Jag går in i sovrummet och försöker väcka D, som sover gott med proppar i öronen utan att höra min förtvivlan.
Plötsligt, ett ljud, bakom sovrumsdörren....
En go och glad liten Charlie leker med en öronpropp (något man kan hitta ungefär var som helst i den här lägenheten) och har alltså lyckats smita in medan jag gick ut en stund tidigare :-)
(Hon får inte vara i sovrummet, det är ett av villkoren, att sovrummet får vara allergifritt.)
Jag lyfter upp den lilla katten och kramar henne.
Hon tycker inte om när man bara lyfter upp henne så där, men just den här morgonen får hon stå ut med att jag håller henne en stund.

Jag är en hönsmappa.
Jag vet.
Men jag älskar vår katt och jag har längtat i så många år efter att få älska en egen katt, att hon blir alldeles överöst av kärlek.
Att hon ligger hos mig i timmar och kelar kan betyda att hon trivs.
Att hon inte låter D kela lika länge behöver inte betyda något alls.
Det kanske bara beror på att jag är mycket mjukare på magen ;-)



onsdag 5 januari 2011

En bra dag som blev en dålig dag och sen en ganska bra dag i alla fall.

Precis när jag hade skrivit klart förra inlägget började jag må illa, på ett sätt som jag minns att jag gjorde när jag började med Cymbalta. Jag la mig på soffan och kände hur ångesten började krypa i kroppen.
Jag blir så rädd för att den där känslan ska vara "jag", att det är så jag mår utan medicin... men jag försöker tänka att det bara är en omställning, att det är en tillfällig reaktion... det är svårt dock, när det händer.

Jag kände mest för att lägga mig i ett mörkt rum och stänga ute världen, men bet i hop och gick till jobbet, med tårar i ögonen. Stackars D undrade vad hon kunde göra för mig, men det finns ju inte så jäkla mycket att göra, mer än att faktiskt finnas... När jag skulle gå så bad jag henne i alla fall att följa mig till bilen, för jag ville inte känna mig så iakttagen som jag gör när jag går ensam.

På jobbet möttes jag av min fina förstående handledare och min underbara kollega som jag inte alls behöver förklara någonting för, som jag inte behöver låtsas inför, som låter mig vara precis som jag är.
Vi pratade, om allt och inget, och så småningom lättade det värsta. Jag behövde ha någonting att göra, annars kände jag händerna skaka, så jag satt och plockade med trasor som ska användas till vävning. Skickade ett sms till B-B och sa att dagen var skit, varpå denna fantastiska människa ringde och meddelade att hon var på väg. Vilka suveräna människor jag har omkring mig! B-B kom med sin härliga energi, en varm kram och en söt liten Birdie till mig! Vi fick prata en stund, och det var så skönt, för jag vet att hon förstår så mycket av det jag går i genom. Tack fina ni för att ni bryr er och finns där! Det betyder allt för mig!

Birdie

Charlie på äventyr

I dag var det dags för Charlies första veterinärbesök och vaccination. Hon protesterade högljutt i bilen, men skötte sig exemplariskt när vi väl var framme. Eftersom hon kliat sig en del i öronen sen hon kom till oss så passade vi på att fråga om det. Men veterinären hade aldrig sett så rena öron på en katt, så det var ingen fara. Dock undrade hon vad det var som satt utanpå öronen, och jag fick förklara det här med granen och kådan :-)
Stolta och nöjda åkte vi hem med vår pigga lilla guldklimp. Hon har sprungit runt och galopperat här hemma, men vilar nu på sin nya favoritplats - under fårpläden på D:s stol.


 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
D brukar ta med Charlie ut på en upptäcksfärd varje dag. Hon är så duktig på att gå i sele... Charlie alltså ;-)
Hon fräser dock åt alla katter hon möter, så jag misstänker att hon blir gatans skräck när hon får springa ut själv till våren!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
I går gick jag ner på halva dosen Cymbalta. Har inte känt någon som helst skillnad, men det är väl för tidigt än att säga nåt... Drömde lika galet som vanligt i natt, fick åka omkring med Gudryn Schyman i hennes amerikanare och följa med på diverse mässor och seminarier. Hon var ett jädrans trevligt sällskap, nästan så att jag saknar henne nu!
På jobbet börjar vi komma i gång efter helgerna, även om det är ganska segt. Där saknas också någon som är ett jädrans trevligt sällskap. Kom tillbaka B-B!!
Jag vet inte hur länge jag själv får vara kvar på AME. Snart blir det möte med FK om framtiden och så ska jag få en ny handläggare på AF. Känns lite osäkert, men får väl försöka leva efter Too-Tickis devis:
"Allt är mycket osäkert just nu och det är just det som lugnar mig".  

 
 

måndag 3 januari 2011

Hejdå 2010 och välkommen 2011

Ännu ett år, jag blev inte yngre
dock blev jag femton kilo tyngre
Ångest och oro lättade dock
så jag väljer hellre lycklig och tjock

Det var året då så mycket hände
året då så mycket vände
Vi flyttade till Nunneland,
ett eget slott vid Vätterns strand
Ack så dyrt men väldigt flott
och viktigast av allt, här mår vi gott

Vem hade kunnat förutse
att jag skulle sitta på AME
och jobba för fattiga i annat land
skapa och tillverka för egen hand

Och vem hade någonsin kunnat ana
att mina tankar skulle fara i positiv bana
så långt som till att våga försöka med katt
och nu sitter jag här med en spinnande skatt
som jag älskar barnsligt utan gräns
hur obeskrivlig den lyckan känns!

Ett år då färre tårar runnit
Ett år då jag lugn och lycka funnit
Ett år då jag förstått vad som felat
Ett år då jag inte har stampat och velat

Ett år då jag gått dit mitt hjärta lett mig
och Du har inte övergett mig...


2011 blir förhoppningsvis det år då jag tar mig ur någonting som jag hamnade i för länge sedan. Jag tror att det blir så. Jag känner på mig att det är så. Jag har byggt den plattform, det stöd, de pärmar jag behöver för att kunna skriva nästa kapitel. Jag känner ännu inte orden, men jag formar inom mig en förhoppning om hur de ska klinga.
En förhoppning som inte bara gäller mig själv, utan alla jag känner för.