Charlies första jul

Vi fasade för att det skulle bli så här:

Men i själva verket har det mest sett ut så här:

Den lugnaste, skönaste jul någonsin. D säger samma sak. Vi upplevde ingen panik, ingen hysteri, ingen stress. Vi tog det bara lugnt, lovade varandra att inte köpa dyra julklappar eftersom vi verkligen inte har råd med det i år, och det var i alla fall något som jag höll fast vid :-)


Vi bakade lite pepparkakor, för de vi bakade häromdan var plötsligt slut...
Vi slog in julklapparna som inhandlats dagen innan...
Vi åt älgstek i stället för skinka, helt perfekt...
En mycket gullig tomtenissa - min nyfunna vän B-B, kom förbi och lämnade en burk hembakade kakor, mums...
Vi låg i soffan och kollade på TV och tog det väldigt väldigt lugnt...

Framåt kvällen öppnade vi julklappar och Charlie lekte lyckligt med alla nya saker.
Det är nåt speciellt med julen och de yngsta i familjen :-)

Juldagen och annandagen är två av årets absolut bästa dagar enligt mig. Allt är liksom klart, det är bara att luta sig tillbaka, bläddra på TV:n, i böcker, i tidningar... och äta så mycket man bara orkar.

Jag tycker allvarligt synd om alla som tvingas upp och jobba tidigt på juldagen... Framför allt när det är så många arbetsplatser som hade kunnat hålla stängt och respektera de röda dagarna... Men icke. Jag har själv varit anställd inom handels i många år och upplevt helvetesveckorna före jul då det inte finns något slut på köerna, varubergen eller övertidstimmarna.... när julafton kommer får man gå hem kl 14, och försöka varva ner, fira lugn och fin jul, för att sen tänka på.... rean. Vem möblerar om i butikerna? Vem ser till att julen plötsligt är borta och mellandagsrean skriker i hyllorna? Vem står och servar kunderna på juldagsmorgonen? Inte är det tomten och hans sjuhundra nissar...
Jag blir så trött på det. Det är fan inte nödvändigt att hålla alla köpcentran öppna jämt. Låt folk som jobbat häcken av sig före jul få vila ett par dagar då så många andra är lediga.

D säger att jag är skadad för livet efter mina år inom handels.
Det ligger något i det.
Jag har blivit en smula folkilsk och aggressiv!

Nu är jag lyckligt lottad som slipper stressa runt, som slipper jobba häcken av mig, som får lov att bara ta det lugnt med min lilla mysiga familj och det är jag så tacksam över. Lider med människor som motvilligt hasar runt till släktingar och bonusfamiljemedlemmar av olika slag och firar fem julaftnar som alla måste bli lika trevliga och som inte hinner andas ut förrän nästa skinkbit ska mosas ner i strupen.
Jag önskar att alla som ville skulle få göra precis som jag...

I morse var jag tillbaka på jobbet igen. Kände mig inte alls färdig med julmyset och slappandet, men jag fick inte vara ledig. Försäkringskassan ger mig inga lediga dagar så länge jag arbetstränar... Så om jag arbetstränar ett år, får jag inte en enda semesterdag då? Tydligen inte.
Nu vet jag inte hur det blir efter februari, om jag får stanna på AME eller om jag måste göra något annat.
Försöker att inte oroa mig för det.

Ett steg i taget.

Efter nyår ska jag börja trappa ner på medicinen.
Doktorn var inte nöjd, men jag är en aning envis till min läggning och fick därför i genom min vilja.
Han ville att jag skulle börja nedtrappningen till våren.
Glöm det.
Mina cymbalta är snart slut och jag tänker inte betala några femtonhundra för en ny låda.
Icke.
Efter nyår ska jag gå på halva dosen ett tag, sen hoppas jag på att slippa medicinen helt.
Fruktar det värsta
Hoppas på det bästa
Något annat kan jag inte just nu.