Jag älskar hösten. Jag älskar färgerna, luften, temperaturen, den sänkta kravribban från alla otäcka sommarfreaks, lugnet, klarheten och till och med mörkret.
Men på mitt jobb är jag väldigt ensam om detta... Höstdepressionen sprider sig som ett gift. Uppgivenhet, trötthet, den negativa energin som smittar värre än virus.
Jag försöker hålla det hela på avstånd, försöker hålla mig undan de värst drabbade för att inte dras med på gnälltåget, men var jag än vänder mig i lokalerna så hör jag det ständiga "Åh fy faaan" från någon av kollegorna. Jag lessnar också...
Lessnar på att försöka hålla humöret uppe såväl på mig själv som på andra.
Efter möte med AF och AME lessnade jag ännu mer.
Min handläggare på AF är lite skum, i bland är han så förstående och bra, men det kan vända när som helst.
Jag tycker att jag har gjort massa framsteg senaste tiden.
Jag jobbar varje dag, jag gnäller inte över några arbetsuppgifter, jag går och tränar två gånger i veckan, jag försöker hålla mig vaken resten av dagen här hemma och har till och med lyckats renovera lite möbler på fritiden.
AF-gubben säger då "om du börjar träna mycket så kommer du nog att märka resultat på både trötthet och vikt".
Gubbjävel.... Jag tränar och äter bra och går ändå upp minst ett kilo i månaden pga min medicin. Mina sömnproblem beror också på min medicin. Detta har jag informerat om, men det verkar ändå som att han misstror mig.
"Vad gör du när du inte tränar då?" frågar han sen, med ett flin som verkar säga "du ligger väl hemma på soffan och äter chips din lata jävel".
Jag svarade att "då gör jag resten", dvs tvättar, städar, plockar med diskmaskinen, handlar, lagar mat och försöker få vardagen att fungera.
Jag tycker att jag gör stora framsteg, jag tycker att jag är skitduktig som går och tränar fyra timmar i veckan, jag tycker att jag kan få någon form av uppmuntan i stället för att bli misstrodd....
Nu ska jag känna mig motiverad att gå upp en timme tidigare from den första november. Ooo ja.
Men vi ska i alla fall börja med nåt som känns riktigt kul på AME. I vinter ska vi tillverka lite enklare saker som vi ska skicka till barnen i vänkommunen i Lettland. Det kommer att bli små hyllor, figursågade som blommor, kronor, nallar etc. Vi ska även göra speglar, klossar och docksängar till barnen, och det tycker jag ska bli jättekul. Det här är går ju till väldigt fattiga människor, barn som kanske inte har en enda leksak... Tydligen har ingen nappat på den här idén bland tidigare deltagare, så min handledare blev väldigt glad när jag hängde på i går. Självklart ska barnen ha lite rojalistiska speglar och hyllor! Prins Pia till er tjänst :-)
Bönderna söker vidare i kväll. Är mest nyfiken på hur stackars Ann-Katrin ska lyckas hitta ett någorlunda vettigt gäng att bjuda med sig hem! Vilka skumma snubbar hon hade hittat! Jag hade varit livrädd för att sitta ensam med vissa av dem! Kommer nu inte i håg vad han hette, men det var en man i gänget som jag måste hålla tummarna för... När Ann-Katrin undrade om han hade någon fråga till henne, och han efter viss betänketid fick fram: "Joo.... jag har en fråga som jag vill ställa till dig .......................... är du född i Skåne?"
Underbart! Det såg ut som om han tänkte fråga ungefär: "Har du något emot att jag suttit på kåken i fyra år", men så kom den minst lika viktiga frågan.... "är du född i Skåne"! :-)
Här hemma låg en lapp från D på köksbordet när jag kom hem för en stund sen. "Är på hemligt uppdrag".
Det kan ha något med morgondagens datum att göra.... möjligen ;-)
Jag har sagt att det enda jag vill ha är prinsesstårta (what else) och en dag med min egen prinsessa :-)
Lev väl där ute gott folk, låt inte mörkret ta er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar