Tell me about it.
Jag vaknar varje morgon, helt utmattad, av ännu ett avsnitt ur min egen drömfilm... Långfilmsmanus, så detaljrika, så realistiska i bland att det tar mer än en dag i vaket tillstånd för att komma ur känslan jag vaknar med. Människor jag inte mött på kanske 20 år, än mindre ägnat en tanke, är plötsligt där och härjar med mig.
Människor som en gång funnits i mitt liv, människor jag velat glömma för att jag bara inte orkar tänka på dem.... de hemsöker mig nattetid och jag kan inte låta bli att undra varför.
Mer än en morgon har jag vaknat i panik över att D har lämnat mig, och är lika lycklig varje gång jag ser att hon faktiskt är kvar.
Abnorma drömmar.
Jag gör vad jag kan för att hålla mig till här och nu.
Ett utmärkt sätt att fånga nuet är att åka ut i skogen. I söndags packade vi (mest D) korgar och ryggsäckar och åkte ut med målet att plocka massa trattkantareller.
Vi hittade inte en enda.
Men det gjorde inte så mycket.
Inte när skogen dukade upp dessa delikatesser i stället.:
D har en förmåga att göra det där lilla extra, att ur ingenting trolla fram en fest... Hon gillar inte att jämföras med muminmamman, och det är sant, hon är av ett annat släkte (mymlan och mumriksläktet), men det finns ändå något där som minner om mamman... väskan full av sånt som är bra att ha :-)
När vi hittat en fin plats för lunch fixade hon fram kycklingsallad med goda tillbehör och sen en helt underbar efterrätt som hon bakat i hop på morgonen medan jag låg och sov. Grädden måste förstås vara alldeles nyvispad och självklart tar man då den näst minsta margretheskålen med sig ut i naturen ;-)
Det blev en riktigt fin dag, med oväntat byte, och jag kände mig alldeles lycklig och framför allt utvilad, för första gången på hela veckan. Skönt.
Den här veckan har börjat bra. Jag kommer till jobbet utan att springa direkt in i en negativ vägg i form av Knäckehäxa, och möts i stället av glada miner och en och annan kram :-)
Gymade i går, kunde öka motståndet litegrann och jag känner att det hjälper, att det höjer mitt humör ännu ett snäpp. När jag kom hem grundmålade jag det gamla skrivbordet som mamma hittade åt mig på blocket i våras, och i dag målade jag första vändan i antikvitt. Jag hoppas det blir bra, men jag är förstås aldrig riktigt nöjd med det jag gör.... det kan alltid göras bättre.
I morgon ska jag som jag skrev i förra inlägget äntligen gå och klippa mig. Det behövs, kan man lugnt säga. Jag är inte van att gå omkring med tofs och jag inser att de som lärt känna mig här tror att det är.... jag. Det är det verkligen inte, men jag har liksom inte haft råd, och ärligt talat har det varit ganska skönt att bara strunta i allt vad styling och fåfänga heter och bara trycka på sig en keps. Folk här verkar inte bry sig så värst mycket, eller så är det ännu en bivkerkan av min medicin..... att jag faktiskt inte bryr mig så mycket själv...
Nu längtar jag ändå efter att ha en frisyr, och hoppas nu bara att frisören inte misstar mig för en sån däringa..... tjej! :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar