Som en trist repris....

Nä..... jag orkade inte i dag heller...... Blir så less på att känna mig totalt orkeslös.
Redan i går kände jag hur krafterna var högst begränsade. Pga möte behövde jag bara jobba tre timmar i går, och de timmarna var inte särskilt ansträngande. Jag och min arbetsledare målade lite och fikade och pratade, och sen var det dags att gå hem. D och jag åkte till Motala för lite ärenden, och där höll jag på att somna vid flera tillfällen. Hemma kämpade jag med att hålla mig vaken till en "lämplig godnatt-tid", strax efter kl 22. Jag vill inte sova bort dagarna, trots att min kropp skriker efter det.

I morse var det som vanligt trögt att komma upp, men jag tyckte ändå att kändes helt okej när jag kom till jobbet. Vi har fått ett ganska stort uppdrag, då vi ska rusta upp på ett närliggande dagis. Vi började med att ta tag i två gamla båtar på gården.  Den ena var för rutten för göra något åt så den rev vi, den andra ska vi försöka oss på att renovera. Det blev glada skratt då jag försåg mig med dagisets hink och spade för att börja ösa sand ur båten. Det hade packats som cement i botten, och jag hackade, borstade och öste och tänkte på hur långt jag kommit i min arbetskarriär. Jag sitter med hink och spade i en gammal träskorv och öser sand :-)

Strax före lunch gick vi tillbaka till AME och i samma stund som vi klev in i byggnaden så slog tröttheten till med full kraft, helt utan förvarning... Jag mådde illa, förmådde knappt att låsa upp mitt skåp och kände mig totalt tömd på krafter.
Min handledare sa att jag såg helt färdig ut, och jag försökte hålla gråten borta. Sa att jag bara ska hem och äta så kommer jag tillbaka och fortsätter sen, min dag skulle inte vara slut förrän halv tre.
Men väl hemma fick D åter igen ta emot en fallen hjälte. Jag sjönk ner på köksstolen och grät.
Det här är så jävla frustrerande. Jag har kunnat jobba i ganska tufft tempo, långa dagar, och för det mesta lyckats hålla humöret uppe dessutom, och nu.... ett par timmar om dagen med simpla uppgifter tar fullständigt slut på mig.
Jag vill ju orka göra något efter arbetstid också, gå ut och njuta av min favoritårstid, träna, umgås med D, fixa i hemmet.... men jag har liksom ingenting kvar.

Det funkar nog inte att jobba fyra timmar om dagen. Jag trodde, jag ville, men det räcker inte. Min kropp ska orka också. Den kan jag inte styra ens med viljekraft. Och det gör mig frustrerad, ledsen och förbannad...

Jag ringde min handledare och sa att jag inte orkade mer i dag. Hon hade sett det på mig, och nu uppmanade hon mig till att gå och lägga mig. Jag gjorde så, och sov tre timmar, till D väckte mig och fick mig ut till soffan där vi såg två avsnitt av världens bästa TV-serie; Matador. Snart får jag gå och lägga mig igen. Tre timmars jobb i morgon, sen helg. Jag har avtalat tid efter jobbet med en tjej på gymet som ska instruera mig på maskinerna. Jag sätter mitt hopp till att träningen ska ge mig det jag saknar; någon form av energi...