Häxornas tid...

Det har landat en äkta knäckehäxa på min arbetsplats. Och hon har utsett mig till sin nya bästis.
Detta är inte något nytt. Detta har hänt förrut.
Jag drar åt mig energitjuvar och saknar förmåga att göra mig av med dem!
Varför tycker de så mycket om just mig?
Antagligen för att jag är så hopplöst mesig, för att jag inte kan sätta några som helst gränser och för att jag alltid vill vara alla till lags.... tyck om mig tyck om mig tyck om mig..... Jag är så jävla snäll och trevlig mot folk oavsett om de förtjänar det eller inte!
Men när det kommer till knäckehäxor..... jag VILL inte att de ska tycka om mig!

Den här kärringen, hon har malt samma fyra-fem meningar om och om igen hela veckan. Repeat. Oavbrutet.
Tyvärr ingår vi i samma team just nu, trädgårdsmästarna, och det är jag som får höra hennes klagolåt om hur meningslöst vårt arbete är, hur långa dagarna är, hur nervärderad hon känner sig och framför allt hur tråkigt allting är. Ingenting ger henne någonting annat än besvär.
Det finns inget ljus.
Det finns inget hopp.
Och hennes obotliga pessimism smittar av sig.
Hela gruppen har rasat samman den här veckan. Alla vill lägga av, lämna in, gå hem och aldrig mer komma tillbaka.
Jag är väl den enda som faktiskt vill, som ändå trivs med det jag får göra, som är glad för att jag har fått chansen...
Men herregud vad hon kan dra ner folk.
Jag blir totalt uttröttad av hennes malande.... och mitt humör sjunker till hennes mungipenivå så fort jag ser henne.... Hur faan kan man vara så negativ?? Hon får ju mig att framstå som rena Mia hejåhå Törnblom (usch, måste bara säga det, USCH!).

Men, i dag hittade jag ett sätt att använda den ilska jag faktiskt känner över att hon drar ner alla andra i sin misär... Jag åkte direkt till gymet när jag hade slutat jobba, och gav järnet i två timmar. Jävla kärring, nåt gott ska hon väl föra med sig. Må vara aggression, men den ska fan användas till något bra!