torsdag 23 september 2010

Älskade bokmässa!










Äntligen dags för en av årets absoluta höjdpunkter! För mig, mer traditionsrik än julafton, och roligare dessutom :-)
Det är inte bara själva mässan, böckerna, författarna, programmen, vimlet, fynden och alla överraskningar på vägen, det är också en helg då jag får träffa många nära och kära, en helg som jag länge går och längtar efter och som jag njuter av långt efter det att den är över. I år blir det extra spännande, då muminböckerna fyller 65 år! Har fått tips från bästaste Bättmän om att det kryllar av muminsaker i Alfabetas monter :-)

I morgon åker jag till M&M, Pyret och lilla Norpan, och på lördag morgon ska M och jag befinna oss vid entrén lagom till portarna slår upp. Värmlandmontern hägrar med sitt kaffe och sina skräp....förlåt, skrädmjölsdrömmar, sen ligger hela bokvärlden öppen :-)
Redan i morgon kväll blir det traditionsenlig grekisk middag i Linnéstaden med mina föräldrar och deras vänner.

Som sagt, detta är en av årets absoluta höjdpunkter, och jag fasar alltid för att jag ska bli så där hopplöst förkyld som bara jag kan bli lagom till helgen ;-) I morse vaknade jag med halsont, men det har tack o lov gått över. Jag bara vägrar! Totalt!

När M och jag tömt våra energilager väntar en mysdag på söndag. Pyret lär väl inte direkt slappa på soffan, det vore högst olikt henne, men man kan ju alltid hoppas på att hon inte kommer klampande in till mig före kl sju på morgonen :-) Men... även om hon gör det.... är hon alltid förlåten...

tisdag 21 september 2010

Vik hädan, knäckehäxa!

Jag har upptäckt hur jag kan göra häxprocessen kort.
När jag kommer till jobbet på morgonen står hon oftast på samma plats och ställer alltid samma fråga: "hur är det i dag då?". Hennes ton sänder en tydlig signal. Hon vill ha ett negativt svar, så att hon kan sucka, hålla med och sen hugga in med sitt eget gnäll om hur tråkigt allting är och hur dåligt hon mår av att vara där.

I fredags morse kom jag till jobbet med ovanligt mycket energi. Jag hade tränat dagen innan, var mycket nöjd med mig själv och var på väldigt gott humör.
Frågan kom naturligtvis: "hur är det i dag då?" och jag log glatt och svarade: "Bra!"

Eureka!

Hon blev mållös. Eller ja... hon dröjde lite innan hon kom med sitt standardsvar: "Jaha, jaja" (alltid sagt i mycket forcerad, näst intill irriterad ton), men sen blev det tyst.
Att möta henne med ett leende, att inte ställa sig i gnällfabriken med henne, är det mest effektiva sättet att slippa ha henne i hasorna!
Hon försöker varje dag att få in mig på samma tråkiga spår som hon själv trampar runt i, men jag vägrar. Och eftersom hon inte har något positivt att säga om någonting här i världen så får hon stå där och se sur och förvånad ut samtidigt.
Jag tänker inte göda henne.

Månne detta vara en universalmedicin?

måndag 20 september 2010

En svart dag

Vaknar till en ny istid. Det är om möjligt ännu värre än för fyra år sedan. På den högra sidan har vi nu inte bara det isande blå... där har även dödens nattsvarta skugga sänkt sig över alltsammans.

Om en liten stund ska jag gå till AME. När vi skildes åt i fredags hade vi fortfarande något slags litet hopp om en ljusning... Vi som inte kvalar in, vi som inte klarat pressen, vi som inte har det stora kapitalet, vi som inte kunnat gå över lik för att ta det vi vill ha, vi som hamnar lägst på värdeskalan när borgarna regerar, raljerar, redigerar...

Vad säger man i dag?
Vad säger jag till de, som liksom jag, är långtidssjukskrivna och redan drabbade av den iskalla och totalt omänskliga politik som förts i fyra långa år?
Vad säger jag till deltagare som tvingats fly sitt krigshärjade land, när vi i natt har släppt in den värsta tänkbara ohyran i vår riksdag?

Jag skäms över att vara svensk.
Jag är inte skyldig till det här resultatet, jag gjorde vad jag kunde för ett mänskligare Sverige, men det räckte inte.
Nu sitter rasisterna, nazisterna, precis där de vill vara.

Det djuriska vrålet från deras valvaka fick blodet att frysa i mina ådror...

Jag är ledsen
och jag är rädd
och jag vill inte tro att det här är resultatet av svenska folkets innersta önskan.

Jag vägrar tro det.

söndag 19 september 2010

RÖSTA RÄTT!

Jag är nervös i dag. Valdag. Jag brukar jaga folk med blåslampa med uppmaningen att RÖSTA - jag skiter i vad du röstar på - men rösta. Rösträtt är ingen självklarhet... särskilt inte kvinnlig rösträtt...
Men i dag är jag kluven. Jag skiter inte i vad du röstar på.
I år handlar det inte bara om rösträtt. Det handlar om att rösta rätt....
Jag har ingen förståelse för människor som struntar i solidaritet, som inte bryr sig det minsta om sin nästa, som bara bryr sig om några extra hundralappar i plånboken, som inte har minsta tanke på vad som händer i framtiden då de själva obönhörligen blir gamla, sjuka och i behov av hjälp.
Jag förstår inte.
Jag förstår inte hur man kan välja den isande blå kylan....
Inte för att jag trivs bäst i 40 graders värme, men mitt blod är rött, mitt hjärta sitter till vänster...
Glöden är röd.
Och jag hoppas att framtida skogar ska få vara gröna.
Jag går snart till vallokalen och hoppas att min fis i havet ska bubbla riktigt jävla ordentligt!
Tre röster ska levereras.
Jag röstar olika i dessa tre val.
Men jag röstar rätt.

torsdag 16 september 2010

Häxornas tid...



















Det har landat en äkta knäckehäxa på min arbetsplats. Och hon har utsett mig till sin nya bästis.
Detta är inte något nytt. Detta har hänt förrut.
Jag drar åt mig energitjuvar och saknar förmåga att göra mig av med dem!
Varför tycker de så mycket om just mig?
Antagligen för att jag är så hopplöst mesig, för att jag inte kan sätta några som helst gränser och för att jag alltid vill vara alla till lags.... tyck om mig tyck om mig tyck om mig..... Jag är så jävla snäll och trevlig mot folk oavsett om de förtjänar det eller inte!
Men när det kommer till knäckehäxor..... jag VILL inte att de ska tycka om mig!

Den här kärringen, hon har malt samma fyra-fem meningar om och om igen hela veckan. Repeat. Oavbrutet.
Tyvärr ingår vi i samma team just nu, trädgårdsmästarna, och det är jag som får höra hennes klagolåt om hur meningslöst vårt arbete är, hur långa dagarna är, hur nervärderad hon känner sig och framför allt hur tråkigt allting är. Ingenting ger henne någonting annat än besvär.
Det finns inget ljus.
Det finns inget hopp.
Och hennes obotliga pessimism smittar av sig.
Hela gruppen har rasat samman den här veckan. Alla vill lägga av, lämna in, gå hem och aldrig mer komma tillbaka.
Jag är väl den enda som faktiskt vill, som ändå trivs med det jag får göra, som är glad för att jag har fått chansen...
Men herregud vad hon kan dra ner folk.
Jag blir totalt uttröttad av hennes malande.... och mitt humör sjunker till hennes mungipenivå så fort jag ser henne.... Hur faan kan man vara så negativ?? Hon får ju mig att framstå som rena Mia hejåhå Törnblom (usch, måste bara säga det, USCH!).

Men, i dag hittade jag ett sätt att använda den ilska jag faktiskt känner över att hon drar ner alla andra i sin misär... Jag åkte direkt till gymet när jag hade slutat jobba, och gav järnet i två timmar. Jävla kärring, nåt gott ska hon väl föra med sig. Må vara aggression, men den ska fan användas till något bra!

tisdag 14 september 2010

Man kanske inte kan köpa lycka.... men lite rea piggar i alla fall upp!

För några veckor sen köpte D ett ritbord. När vi kom hem såg hon snart att det var en liten skavank på ena kanten av skivan, så vi tog med oss den till IKEA i går för att byta mot en ny. Den skiva vi fick med oss hem var mycket värre än den första... sprucken och ihoplimmad och kladdig... För 995 kr vill man inte ha nåt som är kvaddat!

När jag kom hem från jobbet i dag undrade D om jag kunde tänka mig att åka tillbaka till IKEA i dag, och byta även den här skivan. Jag kände mig högst otillfredsställd i går när vi bara sprang genom varuhuset, så jag var inte svårövertalad :-)
Innan D gick till reklamationsavdelningen kollade vi dock in "Fynd", bara för den händelse att den första skivan skulle finnas där till ett bra pris. SÅ skadad var den ju faktiskt inte... men efter noggrann koll insåg vi att den inte fanns där. I stället tog vi en ordentlig inspirationsrunda och kanonbillig fika, kaffe o bulle 5 kr :-)
När vi kände oss nöjda gick vi mot kassorna. Medan D kollade lite grejer tog jag en sista koll inne på Fynd. Och där, banne mig, stod skivan! Sänkt från 995 till 449 kr! Jag slet tag i den och kände mig lite som jultomten när jag gick till D. Som sagt, SÅ skadad var inte skivan, och nu står den äntligen på plats i ateljén.















Vem sa att pengar inte gör en lycklig? D och jag var hur glada som helst över vårt fynd! Och jag vet att min småländske far kommer att bli mycket nöjd...

Nästa fynd hittade vi på Ica Maxi. Bröllopschoklad för tio kronor!















Dessutom, i tårtdisken, fick jag syn på den här dekorationen:



















Vilken dag. Vilken underbar dag! :-)

måndag 13 september 2010

Nya tider

I fredags gick jag direkt till min handledare och bad om att få ändra mina arbetstider. Hon var helt på min linje och tog kontakt med AF som godkände mitt förslag om att gå ner på 15 timmar i veckan i stället för 20. Jag ska gå 9-12 varje dag och det känns kanon. Då har jag möjlighet att gå och träna på eftermiddagarna, och förhoppningsvis orka lite mer.

Jag bad dock om att få behålla "gamla" schemat, att jobba måndag 13-16, bara i dag, för D och jag hade bestämt att hänga med de andra gamarna på IKEA:s lås kl 10 denna dag och roffa varsin Poäng fåtölj för halva priset. Vi var framme vid IKEA kvart i tio, och då var det kö :-)
Efter lite slagsmål vid lagerhyllorna hade vi våra fynd, och nu står de monterade och färdiga i skrivarlyan. Det blev svarta dynor, trots att jag hela tiden varit helt bestämd på att de ska vara vita, men nu när det var sånt kanonpris på den svarta varianten så fick det bli så. I framtiden ska vi köpa vita sitsar också, så har vi lite att byta med. Om vi t ex vill använda dem i vardagsrummet i stället så passar de svarta dynorna perfekt till vår soffa.
Ja, jag är lite petig med färger och matchning, det är tydligen ett arv efter min mormor, och något som hoppade över moderskapet ;-)

Det är inte världens snyggaste möbel, ej heller den allra fulaste, men fantastiskt skön att sitta och gunga i...
Allra bekvämast är det förstås om man har fotpall till, men det får bli när plånboken genom någon form av magi fyllts med pengar.

torsdag 9 september 2010

Som en trist repris....














Nä..... jag orkade inte i dag heller...... Blir så less på att känna mig totalt orkeslös.
Redan i går kände jag hur krafterna var högst begränsade. Pga möte behövde jag bara jobba tre timmar i går, och de timmarna var inte särskilt ansträngande. Jag och min arbetsledare målade lite och fikade och pratade, och sen var det dags att gå hem. D och jag åkte till Motala för lite ärenden, och där höll jag på att somna vid flera tillfällen. Hemma kämpade jag med att hålla mig vaken till en "lämplig godnatt-tid", strax efter kl 22. Jag vill inte sova bort dagarna, trots att min kropp skriker efter det.

I morse var det som vanligt trögt att komma upp, men jag tyckte ändå att kändes helt okej när jag kom till jobbet. Vi har fått ett ganska stort uppdrag, då vi ska rusta upp på ett närliggande dagis. Vi började med att ta tag i två gamla båtar på gården.  Den ena var för rutten för göra något åt så den rev vi, den andra ska vi försöka oss på att renovera. Det blev glada skratt då jag försåg mig med dagisets hink och spade för att börja ösa sand ur båten. Det hade packats som cement i botten, och jag hackade, borstade och öste och tänkte på hur långt jag kommit i min arbetskarriär. Jag sitter med hink och spade i en gammal träskorv och öser sand :-)

Strax före lunch gick vi tillbaka till AME och i samma stund som vi klev in i byggnaden så slog tröttheten till med full kraft, helt utan förvarning... Jag mådde illa, förmådde knappt att låsa upp mitt skåp och kände mig totalt tömd på krafter.
Min handledare sa att jag såg helt färdig ut, och jag försökte hålla gråten borta. Sa att jag bara ska hem och äta så kommer jag tillbaka och fortsätter sen, min dag skulle inte vara slut förrän halv tre.
Men väl hemma fick D åter igen ta emot en fallen hjälte. Jag sjönk ner på köksstolen och grät.
Det här är så jävla frustrerande. Jag har kunnat jobba i ganska tufft tempo, långa dagar, och för det mesta lyckats hålla humöret uppe dessutom, och nu.... ett par timmar om dagen med simpla uppgifter tar fullständigt slut på mig.
Jag vill ju orka göra något efter arbetstid också, gå ut och njuta av min favoritårstid, träna, umgås med D, fixa i hemmet.... men jag har liksom ingenting kvar.

Det funkar nog inte att jobba fyra timmar om dagen. Jag trodde, jag ville, men det räcker inte. Min kropp ska orka också. Den kan jag inte styra ens med viljekraft. Och det gör mig frustrerad, ledsen och förbannad...

Jag ringde min handledare och sa att jag inte orkade mer i dag. Hon hade sett det på mig, och nu uppmanade hon mig till att gå och lägga mig. Jag gjorde så, och sov tre timmar, till D väckte mig och fick mig ut till soffan där vi såg två avsnitt av världens bästa TV-serie; Matador. Snart får jag gå och lägga mig igen. Tre timmars jobb i morgon, sen helg. Jag har avtalat tid efter jobbet med en tjej på gymet som ska instruera mig på maskinerna. Jag sätter mitt hopp till att träningen ska ge mig det jag saknar; någon form av energi...

måndag 6 september 2010

Vita svampar och Ellen Key

Det var i går. Solen sken, skogen kallade. Vi tog bilen för att komma närmare naturen, hur motsägelsefullt det än må låta när man kör en Honda från 95. Hur som helst, bokskogen såg mycket frisk ut och när vi passerat den stannade vi till vid en blandskog för att se om det kunde finnas några ofarliga svampar att plocka. Jag såg mest vildsvinsspår, vilket alltid gör mig en smula nervös, men hittade även två små kantareller.












D räddade middagen (för visst är alla vita svampar bra svampar!?)




Vi satte oss i bilen igen och rullade en bit till, på en sån där väg där bromsarna alltid slutar fungera om det är på film. Av någon anledning förlorar då också föraren alltid förståndet och börja ratta hej vilt i stället för att lugnt och fint motorbromsa och styra mot någon slags plan mark och där få stopp på fordonet. Hur som helst, våra bromsar tog alldeles utmärkt vid parkeringen hemma hos Ellen Key. Jag har ju hört om hennes strand, men måste säga att "strand" är en något missvisande benämning, då det i min värld ger bilder av t ex sand, vilket inte går att återfinna här. (Vid närmare efterforskning visar det sig att platsen heter Strand. Med stort S. Jag viker mig för fakta.)



















Hur som helst, denna plats är absolut värd minst ett besök, då det är svårt att beskriva känslan och skönheten som upplevs på plats. En omöjlig plats för en trädgård egentligen, men ändå.... så vacker, så perfekt, så dramatisk och så osvensk på något sätt, att insjön Vättern plötsligt doftade hav...































































Ellen Key är för mig något av en gåta, som säkert kan lösas genom lite närmare iakttagande.
Jag vet att hon stod för mycket moderna tankar och åsikter för sin tid, hon var (åh vad jag tycker illa om att fackfördela och benämna folk och särskilt med detta ord, men jag finner ingen lämplig synonym för tillfället) f e m i n i s t, hon förordade t ex förhållande mellan kvinnor. Samtidigt stod hon för ett stenålderstänkande som drev bland andra Selma Lagerlöf och Sophie Elkan till vansinne, som att intellektuell verksamhet var männens område och inget som kvinnor skulle ge sig in och konkurrera  i.... men Ellen Key - du var ju för fasen pedagog, föreläsare och författare!
Enligt Key skulle kvinnan hålla sig inom områden som hon var skapad för, att föda barn och vårda och vara husliga och göra fint i trädgården etc.
Sophie Elkan hade sin teori om Ellen, som hon visserligen höll av som väninna, och skrev vid ett tillfälle till Selma Lagerlöf att "innerst inne tror jag att hon inte är klok - jag menar att hon är rubbad".

Jag är nog benägen att hålla med, men som sagt, jag saknar många delar i pusslet och bör därför vara mycket försiktig i mitt utlåtande. Möjligen var hon något personlighetskluven, kanske, och synnerligen intressant för framtida studier.















För övrigt föll både jag och D för Ellens grannhus.... varför står sådana hus helt tomma?
Och varför är inte jag snuskigt rik?



























































Vill ha!

söndag 5 september 2010

Till mamma och pappa :-)

I dag firar mina föräldrar 40-årig bröllopsdag.
Rubinbröllop, läser jag på wikipedia.

Jag känner mig ödmjukt imponerad och stolt över en familj som håller i hop, genom stormar och solsken, mörker och ljus.

För mig är ni långt mycket mer värdefulla än rubiner, guld och diamanter.
Först i vuxen ålder har jag förstått att det jag har fått växa upp med är långt i från självklart för alla...
Jag har alltid vetat att ni finns där, att ni älskar mig precis som jag är och att jag alltid kan komma hem till er, oavsett vad...
Det stavas trygghet.
Något jag aldrig har behövt tvivla på när det kommer till er.













Mamma och pappa, jag älskar er!

lördag 4 september 2010

Välkommen hem!

I kväll kommer D hem från sitt sista jobbpass i Göteborg. Under våra år tillsammans har vi kunnat tillbringa max var fjärde helg tillsammans, då någon av oss alltid har jobbat...... Sen jag slutade jobba i butik har jag vant mig vid att helgerna är lika med långa, tysta, ensamma dagar - inte alltid av ondo - men ofta har jag önskat att vi också kunde ha lugna mysiga helger tillsammans.

För D har sommaren inneburit en hel del resande, packande, planerande och inte så mycket vila, landa och bara vara och njuta av Vadstena, som jag har kunnat göra.
Jag har sett hur hon blir mer och mer trött och sliten och bara längtat efter den dagen då hon kan packa upp väskan och slänga den långt in i garderoben och bara skita i att planera inför nästa pass.
Nu är den dagen äntligen här :-)

Så, alla olyckskorpar, passa på att kraxa, för nu har vi ingen aning om vad som händer! D kommer att gå  till arbetsförmdelingen nästa vecka och jag kan bara hoppas och be att hon möter någon med hjärta i kroppen och inte en sån där med horn i pannan och blåslampa i näven. Den här lilla familjen behöver inte fler som rasar i hop i en hög på golvet just nu!

I bland måste man ta det där steget rakt ut i det okända. Att stå kvar är inget alternativ.
Jag väljer att vara stolt och beundra vårt mod i stället för att oroa mig och tänka på att man egentligen inte kan göra så här :-)

fredag 3 september 2010

Whiskas, om katten själv får välja.

Vi har den här veckan fått en ny deltagare på AME. Jag kände direkt att vi kanske inte kommer bli bästisar. En välsminkad, forcerande dam, snart 60, i stort behov av sällskap.
I dag tog vi fikapaus på en bänk ute i solen.
Hon frågade om jag hade kille. "Nej", sa jag. "Jaha, du är singel", sa hon då. "Nej, jag har tjej", förklarade jag snällt.
"Ja det är ju också ett liv" fick jag till svar.

"Kärringjävel". Sa jag. Inte.

Vidare berättade hon att hennes son hade en tjejkompis sen barndomen som plötsligt, ve och fasa, dök upp med sin flickvän. Sonen blev svårt chockad, och den ömma modern hade försökt förklara för sin son att alla har sitt, alla "väljer själva".

Jag meddelade damen i fråga att jag aldrig har valt, det kom ingen ängel ner till jorden och gav mig någon valmöjlighet....

"BOR ni i hop då?" frågade hon och verkade vilja ha till svar att "Nej, vi försöker undvika varandra så mycket det bara går".

"Ja ja, det där är väl ganska vanligt i dag", sa hon sen och jag orkade inte ens kommentera....

Med en sådan mor förstår jag att pojken blev chockad. Det kan inte ha förts vidare många upplysande samtal vid deras middagsbord....

Vid min högra sida, på bänken i solskenet, satt min handledare. Hon gav mig en varm klapp på armen och log mot mig innan hon reste sig och gick in.

Ord överflödiga.

torsdag 2 september 2010

t-r-ö-t-t

Som en vissen solros...
Så känner jag mig i dag. Trots att jag sov bra i natt, så var jag nästan oöverkomligt trött i morse när klockan ringde. I går gick jag upp till 20 timmar i veckan, i stället för 10. Jag har själv fått bestämma hur timmarna ska fördelas, och just onsdagen är min tyngsta dag, då jag ville ha lite kortare måndag och fredag. Alltså gick jag från 9-15 i går och det var inte så lätt som jag hade hoppats. Jag var rejält trött när jag kom hem, och inte var det bättre i morse. Tio minuter innan jag skulle börja satt jag fortfarande i mysbyxor på köksstolen och hängde med huvudet i händerna. D tyckte att jag skulle vara hemma, men jag tog mig ändå i väg. Jag har ju själv valt de här tiderna, jag kan inte ge upp efter en dag.
JAG är den enda i världen som inte får misslyckas.
Cykeln fick stå kvar på gården, inte en chans att jag ens skulle orka krångla upp låset den här morgonen.
Jag tog bilen i stället, och stapplade in på jobbet ganska prick nio. Min handledare såg min hängiga gestalt genom ett frostat fönster och förstod det hon redan i går hade anat.... att jag helt enkelt inte orkar...

Vi pratade en stund och tårarna började trilla, av sorg över att jag inte orkar. Jag som tidigare kunnat jobba heltid i högt tempo, varför kan jag inte längre? Varför orkar jag inte? Kommer jag någonsin att kunna igen? Min handledare försökte få mig att tänka positivt, på hur mycket jag klarat hittills, att jag kommit till jobbet varje dag och arbetat på jättebra, att det är okej att backa om tiderna blir för tuffa för mig nu, att det inte är ett misslyckande. Sen följde hon mig ut, så att jag skulle slippa frågor på vägen, och skickade mig tillbaka hem.

Jag grät i bilen, jag grät när jag kom hem. Så fruktansvärt trött, så besviken på mig själv, så ledsen över att jag inte klarade det i dag. D tröstade mig, sa att det hänt så mycket på sista tiden, positiva förändringar, som om hon fått tillbaka den hon träffade för tre och ett halvt år sen....

Det kanske stämmer, det de säger, att allting tar tid. Jag trodde ju att jag skulle orka det här, jag vill så gärna, och jag känner ju att jag har en viss press på mig också från AF och FK, som inte kommer låta mig gå på AME hur länge som helst.... Jag måste upp i tid, jag måste prestera mer.... men om jag inte klarar det?

Jag la mig i sängen och blev väckt vid ett, då D hade lagat en god lunch till mig. Sen la jag mig på soffan, tittade lite på TV med låg uppmärksamhet, sen orkade jag inte mer. Har vilat fram till kl fyra och skulle kunna lägga mig och sova igen, men vill inte. Jag vill vara vaken, vill se Septembersolen som lyser över Vadstena från klarblå himmel, jag vill inte vara en zombie.... men mina ögon vill bara falla i hop, min nacke orkar inte hålla mitt huvud upprätt, mina ben orkar inte bära mig någonstans.
Jag vill inte ha det så här.....

onsdag 1 september 2010

Hej höst :-)

Juni, Juli, Augusti. Än en gång har jag klarat mig genom sommaren. Från och med i dag är det höst enligt min bok. Luften klarnar, tankarna klarnar, allting blir lite lättare, för mig...
De senaste veckorna har varit ganska höstlika och det har märkts på mitt humör. Kollegorna har kommenterat att jag verkar gladare nu, D har också märkt en positiv förändring. Hon sörjer dock att sommaren är slut, och står och ropar till fåglarna som flyger söderut att komma tillbaka. Jag vinkar glatt hejdå och tycker inte alls att de behöver skynda sig hit igen. Nu är det höstfolkets tur att njuta av tillvaron, utan att klibba fast i kläder och skor och utan att kvävas av outhärdlig tryckande värme.
Min skärpa ställs in igen.
Det är lika underbart varje år....