tisdag 31 augusti 2010

Sagt och äntligen gjort

Det är ungefär 25 år sen jag simmade i en simhall. Jag avskydde att åka i den lilla bussen in till "stan" för att tillsammans med klassen tvingas in i stor offentlig dusch, bassäng, dusch igen och sen skynda skynda till bussen där man satt och huttrade för att man inte hunnit torka ordentligt... Så fort jag fattade att tjejer som hade mens slapp simma så såg jag till att skaffa mig det. Mens. Så fort det behövdes.
Av någon anledning (troligtvis flera) har jag fått en fix idé på att börja simma här i Vadstena. Och i dag gjorde jag det. Helt otroligt vad lite knark (jag menar självklart Cymbalta) till morgonkaffet kan göra. Jag är lite för medicinerad för att ha vett att bry mig om vad andra kan tänkas tycka om mig och vad jag gör. Eller är det kanske åldern? Har jag äntligen nått den sortens mognad som innebär att jag tar mig rätten att kliva ner i en simbassäng, trots att jag har celluliter och konstiga streck och märken överallt?
Hur som helst - jag gjorde det! Jag simmade 1000 meter och det var riktigt härligt.
Nu har jag tecknat autogiro på ett år, så jag kan träna på gymet och simma hur mycket jag vill för endast 199 kr i månaden.














Om jag har träningsvärk i morgon så beror det nog inte så mycket på simningen, utan snarare det faktum att D satt och hojtade på min pakethållare hela vägen till simhallen.
Hon lär ha minst lika ont i rumpan i morgon som jag har haft sen jag började cykla omkring på den där sabla lånecykeln.
Lånecykeln är blå.
Lånecykeln gör ont.
Jag bara nämner det.

söndag 29 augusti 2010

Det där gräset på andra sidan.....












...är det verkligen värt besväret??


I dag trotsade solen prognosen och bjöd i stället en härlig höstlik dag, oemotståndlig för en sån som jag.
Med mobilen i ett hårt grepp tog jag en promenad till Tycklingebadet. Såg några härliga gestalter på vägen :-)

Mycket har jag efter min mor, mer eller mindre praktiska och användbara egenskaper, men koskräck är inte en av dem..... inte så länge det finns stolpar, trådar och gärna elektricitet mellan mig och kreaturen.

















































En annorlunda ko....












...såg ut att trivas bra
































Det här är jag














Det här är min nya fikamugg

lördag 28 augusti 2010

Visst gör det ont...

...när två hyllor med böcker, bl a av Karin Boye, ramlar ner i huvudet på en.
Skulle bara gör några nya hål till en hylla, och hamrade och grejade lite, när den ena hyllan efter den andra föll ner över mig.
Jag är lite petig med en del saker.... och får kanske skylla mig själv. Men mitt estetiska (eller kanske snarare autistiska) sinne stod inte ut med att det glappade för mycket ovanför mina nya tidskriftssamlare. Alltså var jag tvungen att göra nya hål och flytta ner hyllan ungefär en och en halv centimeter. Och jag har aldrig ägt nån sån där praktisk skruvdragare med borr, så jag gör på mitt eget lilla vis. Det funkar, men gör oftast ganska ont!
Tips till kommande födelsedag och jul, kanske ;-)

Jag behöver i alla fall inte köpa nån ny mobil inom det närmaste. Min älskade nalle har kommit hem! Otroligt men sant. Det damp ner ett brev från polisen i torsdags, där det stod att de hade något som de förmodade tillhörde mig. Vi skulle ändå till Linköping på fredagen, så första anhalt blev polisstationen. Och till min stora förvåning fick jag alltså tillbaka min mobil, hel och fin, i det blå Spiderman-fodralet. Allt fanns kvar, alla bilder, alla sms, alla filmer, all musik! Jag hade ju spärrat alltihop, så jag fick ringa Telia och få den upplåst, och nu funkar allt som det ska. Ren lycka och som sagt - stor förvåning!

Just det, mötet i torsdags gick också fint. Jag får vara kvar på AME till sista november i alla fall. Den första september går jag upp till fyra timmar om dagen, i stället för nuvarande två, och det fick jag bestämma själv. Jag tror att jag klarar det, även om jag är väldigt trött redan nu på dagarna. Någonstans vill jag tro på att jag orkar mer av att göra mer... Dessutom hoppas jag på lite mer energi i och med att jag nästa vecka ska ta tag i det här med träningen (som jag lovat mig själv nu i snart två år).

Kanske lyckades jag ändå bränna en kalori eller två i går. IKEA, Ikano-huset och Coop, jag vet inte hur många timmar, men det kändes verkligen i fötterna. När vi till slut lämnade Linköping var bilen knökfull med grejer, mest från IKEA. Det brukar bli så. Den här gången var det mesta till D:s ateljé. Ett justerbart ritbord ska monteras, plus några lampor och en stol. D åkte till Göteborg i dag och min tanke är att allt ska vara klart när hon kommer hem i morgon kväll.

Själv slog jag till på en kaffemugg för fem kronor (och de där två tidskriftssamlarna som fixade lite extrajobb åt mig i kväll). Kaffemuggen ska med till jobbet. Det diskas inte så där hysteriskt noga, och jag är lite lättäcklad när det kommer till sånt. Och massa annat. Utan att nämna några namn så kan jag berätta att en av deltagarna brukar tillbringa större delen av sina arbetsdagar inne på toaletten. Tidtagaren i gänget har koll på den här toakillen (ja, det är en han, det kan jag avslöja utan att säga för mycket - jag är enda tjejen i gruppen) och ett genomsnittsbesök landar på 45 minuter.

Jag cyklar hellre hem på rasten och går på toa än riskerar att gå in efter honom, om det nu skulle råka vara ledigt när nöden infaller.

Nog om toaletter i den här bloggen.
För i kväll, i alla fall.

Nog på alla sätt.

En fin helg önskar
Prins Pia

onsdag 25 augusti 2010

Ljus i mörkret

Två dagar i rad har jag vunnit högvinst i brevlådelotteriet. I går kom IKEA-katalogen och i dag Biltema. Vågar man hoppas på att det dimper ner ett kuvert med ett par generösa presentkort i morgon?
Jag får visserligen ut min sjukpenning på fredag, men jag lovar - det är inte den jag blir fet av ;-)
Tvärtom tänkte jag att pengarna ska räcka till träning den här månaden. Nu måste jag ta tag i mig själv. Det har blivit alldeles för lite motion i sommar och eftersom det kvittar om jag äter en morot eller en tiptop - allt blir till härligt överflöd på kroppen - så måste jag börja kämpa hårdare.

Jag vet inte när det hände, men plötsligt har det blivit mörkt på kvällarna. Jag klagar inte, jag är den första att välkomna höstluften, men hände det inte väldigt hastigt? Jag tycker om förändringen här utanför. Samma hus, samma gatsten, men en annan stämning.... något mer dramatisk.
Det är dock lite för mörkt här hemma. Vi behöver fler ljuskällor, och överst på önskelistan står nog vardagsrummet. Det är mest där vi myser på kvällarna, och det är ju ganska trevligt att kunna se varandra.













I morgon eftermiddag är det möte med mina handläggare från kommunen och arbetsförmedlingen. Det ska pratas framtid, och jag kan bara hoppas på att jag får fortsätta där jag är nu.
I dag på förmiddagsfikat satt sex av deltagarna och handledarna i personalrummet. En var helt inne i mobilsurfande, en satt och stirrade tomt framför sig (som alltid), tre satt och skrattade hysteriskt och en satt och var smått förnärmad över att vara den som blev så totalt utskrattad. Om man skulle se bilden av oss, och gissa vilka två som är sjukskrivna för depression och ångest, så tror jag inte man skulle ana att det var två av dem som just höll på att kissa på sig av skratt, men..... så var det i dag. Och i den stunden kände jag mig fullkomligt frisk :-)  En bra dag på jobbet, igen, och jag vill hemskt gärna stanna där så länge det går...

tisdag 24 augusti 2010

Vådan av att ha tågbiljetten i bakfickan ;-)

Jag blir alltid glad av att se Vadstena, men i kväll var lyckan till och med ännu lite större... Efter en inte helt friktionsfri resa från Göteborg kändes det alldeles extra underbart att komma hem.
Tåget kom inte i väg i tid från stationen, vilket medförde en del problem på vägen.
Med tio minuters bytesmarginal i Katrineholm och 20 minuters försening skapades en viss oro, dock ingen hysteri, tack för det Cymbalta :-)
Tåget väntade snällt i Katrineholm, för att ta mig till Linköping där jag förhoppningsvis skulle kunna hitta en buss hem. Jag förstod tidigt att den buss jag hade biljett till inte skulle stå kvar i all evighet och vänta på mig, men hade ingen aning om i fall det gick någon senare buss hem.
Jag hade inga pengar att ringa för, men lyckligtvis förmånen att sms:a gratis till telia-abonnemang. Lilla mamma fick rycka in och hitta bussförbindelser till mig, vilket gjorde mig lugn. Jag skulle förmodligen ta mig hem, trots allt.

Nu till det något pinsamma problemet med den här resan. Jag hade under förtjusande omständigheter hinkat i mig alldeles för mycket kaffe innan jag satte mig på tåget. Tågtoaletter är något jag undviker in i det längsta, dels för att jag avskyr alla former av offentliga toaletter, men också av en annan anledning. De gånger jag tvingats uppsöka en tågtoalett har jag alltid lyckats göra det när tåget gör en sån där häftig extremsväng, ni vet, när det ser ut som att hela tåget ska välta.... Och om man då befinner sig på toan i färd med att försöka uträtta sina ärenden samtidigt som man kämpar med att försöka undvika så mycket närkontakt som möjligt med all inredning, så förstår ni själva vilka konsekvenser en sådan extremsväng kan få.

I dag blev jag tvungen att uppsöka tågtoaletten. Jag väntade till dess att jag kommit på rätt anslutning, från Katrineholm till Linköping. Det gick jättebra, tåget hade ännu inte lämnat stationen, allt lugnt, allt väl, ända fram till det att jag tryckte på spolknappen och fick syn på något som faktiskt gjorde mig en smula hysterisk. Var inte det där min tågbiljett bland toapappret som just var på väg att spolas ner?
Jag försökte få tag på den innan den virvlade ut till vart nu det man spolar ner på tåget tar vägen, men det gick förstås inte. Allt går väldigt snabbt när man väl har tryckt på den där knappen och med ett schlurrrp var min tågbiljett och därmed också bussbiljett borta!

Mamma - jag ska aldrig mer håna dig för den där gången då du lyckades plumsa ner din mobiltelefon i toalettstolen!!

Jag smög ut och satte mig långt bak i tåget, försökte se ut som en passagerare som minsann åkt ända från....... var tåget nu startade någonstans....... och lyckades faktiskt få konduktören att gå förbi mig! Jag kunde inte bestämma mig för om jag skulle säga som det var, eller om jag skulle hitta på att jag måste ha tappat biljetten när jag bytte tåg, men som tur var behövde jag inte säga nånting alls.

I Linköping fick jag vänta en halvtimme på bussen till Motala. För att vara säker på att pengarna på mitt busskort skulle räcka så drog jag till med att jag var 24, vilket inte ifrågasattes. Nån jävla nytta ska jag väl ha av mitt babyface, jag åker buss för halva priset. Efter ännu en halvtimmes väntan i Motala kom så äntligen bussen som skulle ta mig hem..... Vadstenas gatlyktor lyste upp så väl augustikvällen som mitt sinne :-)

En sån här dag hade lätt kunnat göra mig vansinnig, men inte i dag. Jag har haft en underbar helg i Göteborg. Pyret är som alltid ett enda stort lyckopiller för mig, och hennes lillasyster visade sig vara precis detsamma :-) Finns det något mysigare än en liten nyfödd bebis som kurar i hop sig i famnen och bara sprider massa lyckokänslor omkring sig? M&M har lyckats igen :-) Jag är så glad att jag får vara en liten del av alltihop!
Efter många värmande hejdå-kramar åkte jag till stan för att kramas med en vän jag inte sett på flera år. Stor lycka över att se henne, prata med henne, skratta med henne och märka att tiden inte spelar någon som helst roll... så där som det är med vänner.... oavsett hur lång tid som gått sen sist.....

Så - mina batterier var tillräckligt laddade för att ta resans komplikationer med ett leende. Fy fan vad underbart att vara på rätt väg ;-)

torsdag 19 augusti 2010

Dream on.....

Cymbaltan blåser mig på djupsömnen och ger mig i stället nätter fyllda av osannolika drömmar och mardrömmar, action på hög nivå. Natten till i går sköt jag i hjäl en tvåbarnsmamma i ett bankrån. Jag var rånaren, desperat efter pengar, och hon stod i kassan och det var faktiskt hon som sköt mot mig först. Dö eller döda, jag sköt henne rakt i hjärtat och hon dog på fläcken.
Jag åkte fast för mordet, och löpsedlarna visade mitt ansikte i stort format och texten löd "LEENDET innan hon mördar 2-barnsmor". Tydligen hade jag sett mycket lugn och nöjd ut inför övervakningskameran när jag gick in på banken.
Jag vet att jag tänkte på hur mina föräldrar skulle må när de fick se tidningarna där jag framställdes som psykopat....

I natt drömde jag om Pyrets lillasyster, som kom till världen i måndags. M&M hade bestämt sig för att döpa henne till Sigmunk. Inte Sigmund, för det är ju ett killnamn, utan den kända feminina formen med "k" på slutet.
Detta besked kom från en bedrövad D i drömmen, som hade försökt få M&M på andra tankar, men de var jättenöjda med sitt val. Ett gammaldags namn, precis som de ville ha :-)

På lördag åker jag till Göteborg för att inspektera den lilla munken. Har fått ett par mms som avslöjar vad vi redan visste - att ännu en liten skönhet har tagit plats i familjen! Ser fram emot att få träffa henne och se om hon liknar Pyret (utöver de underbara indiska färgerna) och se hur storasyster Pyret trivs i sin nya roll.

Jag ser också fram emot en fikadate på måndag med någon jag inte sett på väldigt länge. En mycket saknad och viktig person i mitt liv, på flera sätt. Tänk bara, om hon inte varit kissnödig den där januarikvällen 2007, då hade jag kanske aldrig träffat D...  Och den tanken är mer skrämmande än den att jag sitter som leende psykopatmördare på alla löpsedlar.

Drömmar...
I vaket tillstånd drömmer jag om en grön cykel.
Den som är bekant med uttrycket "Skomakarens barn" eller kanske "Bagarens barn" förstår vad jag menar. Min pappa förser samhällets invånare med fungerande cyklar och erbjöd sig för många år sen att fixa till min härliga rosthög till något användbart. Jag fick välja en ny fin färg till ramen, och valde militärgrön.
När jag frågar (tjatar) om den där gamla kärringcykeln, som är den bästa cykel jag haft, så byter mina föräldrar samtalsämne. Jag har frågat rakt ut om den är såld, men jag får inget svar på det heller.




















I väntan på den gröna cykeln (det är väl sisådär 6-7 år) har jag nu fått låna en högst obekväm cykel från min arbetsplats. Trots att sadeln har gett mig rumpvärk så är det i alla fall en härlig känsla att ta sig fram i lite högre hastighet än vad mina taxben bjuder i vanliga fall.
Och sen är det så att jag lärde mig cykla på landet, utan några som helst regler eller svårigheter, så jag kanske inte är så bra på det här med gångbanor och gågator, men i morgon kan jag säkert ta mig till och från jobbet utan att begå jättemånga lagbrott!

måndag 16 augusti 2010

Oväntade besök

Det är roligt att bo i en stad där folk faktiskt passerar i bland.

I helgen fick vi inte mindre än två oväntade besök. I fredags ringde mamma och pappa från Motala och undrade om jag ville ha sällskap och det ville jag förstås! De var på väg från stugan i Norrland till huset i Småland och.... jag hade vid tillfället Zoegas, inte Gevalia hemma. Kanske var det därför de envisades med att dricka sitt eget medtagna kaffe?

I går kom ett anrop från världens vackraste vovve - Farbror C - och hans underbara klan, som också var på genomresa. De anlände strax efter det att jag hämtat hem såväl D som ett gäng kantareller från skogen. Om gästerna ville ha mitt Zoegas-kaffe? Nej. De ville hellre ha te.

Men, i alla fall, jag trodde att det skulle bli en lång och ensam helg, men så blev det inte alls :-)
Det är så mycket roligare att ta emot besök i ett hem där man slipper trängas (och skämmas över röran). I vår minimala lya i Göteborg såg det oftast ut som kriget, hur vi än försökte få ordning..... Inte så lätt när man inte ens har garderober! Jag tror vårt vardagsrum här är större än hela vårt förra hem.

Måndag på jobbet, och det märktes på ungefär alla utom mig. Jag var, trots ganska taskig sömn, pigg och sugen på att arbeta. Det blev fasadmålning för mig och gruppterapi för resten ;-)

När jag kom hem fick jag ett mycket välkommet telefonsamtal från Psyk i Motala. Teamet har bestämt sig för att arbeta vidare med mig, tack, tack, tusen tack, och jag kommer snart att kallas till en kurator som gör en vidarebedömning för att se till att jag får rätt hjälp. Läkaren som ringde, samma som jag träffade för en vecka sen, skrev in mig i medicinregistret, vilket jag tar som ett gott tecken. Jag är inne i systemet. De skickar inte ut mig med enbart medicin och ber mig klara mig bäst jag kan på egen hand. Jag kommer att få hjälp!

I brevlådan har det på sista tiden kommit några mindre välkomna anrop från företaget med det hiskeliga namnet "Barabamba". Det påstås att en klassåterträff närmar sig. Jag är skeptisk. Tydligen är det 20 år sen jag lämnade grundskolan. Jag har aldrig för ett ögonblick längtat tillbaka. Undrar om någon från den klassen har minsta tanke på att anmäla sig? Vad vet jag.... Jag vet bara att jag skulle tacka ja till vilken annan klassåterträff som helst, när som helst. Livet efter grundskolan, där jag aldrig någonsin passade in eller lyckades göra någonting rätt, har tett sig helt annorlunda, tack, tack och tusen tack för det.

Och slutligen, i kväll, ett högst välkommet och jubelframkallande besked från Göteborg. Pyrets lillebror har äntligen vågat sig ut i ljuset, och hon kommer nog inte att gilla namnet Kasper, tror jag ;-) VÄLKOMMEN ut lilla trollunge! Vi ses på lördag :-) :-) :-)

lördag 14 augusti 2010

Vandring vid vattnet

Om kvällarna kan jag se solnedgångens glöd speglas på husväggarna utanför. Jag måste ut. Jag måste se det. Jag går ner till stenmuren och är en av de hänförda, en av de tysta, en av de som bara är, där och då.
Jag promenerar sakta längs vattnet och ser andra som jag, sittande på muren, på bänkarna, eller stående längs vägen. I tystnad tar de in stunden, bevarar minnet.

Borta vid folkhögskolan ser jag först en av de söta minkarna som bor i muren. Jag vill ha ett kort på den, men hinner förstås inte få upp mobilen förrän den har gömt sig igen. Då kommer den lilla jägaren, återvändaren, och hälsar glatt på mig. Hon är, som oftast, mycket upptagen av sin jakt, men hälsar vänligt med nosen mot min hand innan hon springer vidare och skuttar upp på muren där minken precis har sprungit omkring. Jag undrar vem som tar vem vid en eventuell uppgörelse. Minkar kan ta andundar.... men en katt?















Jag hinner ta ett suddigt bildbevis på katten som jag skickar i ett mms till D. Senare, när hon ringer för att säga godnatt, tackar hon för bilden. Hon blev glad att se sin sköldpaddsfärgade vän igen :-)

Jag vänder och går tillbaka mot pumphuset, vårt riktmärke, där vägen leder upp mot vårt hus.















Det doftar starkt av insjö, en doft som gör mig glad. Doften av barndom, metspön vid en gammal brygga som inte längre finns, små bollar av uppblött bröd som träs på rostiga krokar. Det nappar löja och mört, aldrig något användbart. Men på kastspö får vi aborrar, gäddor och en gång, en oförglömlig midsommarafton, min pappas haka...

I kväll matchar himlen min mobil















Jag traskar mot slottet, möter en man som försöker promenera sin tax. Taxen vill åt andra hållet. "Men kom nu då" vädjar mannen trött. Bön biter inte på taxar.

Jag viker av från strandpromenaden och går upp mot gränderna, hör skratt från de små trädgårdarna, möter några skygga katter, ingen som vill hälsa. När jag är hemma ser jag hur en liten strimma rosa fortfarande lyser starkt på himlen. Jag måste till vattnet igen, går ner till muren, sätter mig på en sten och bara tittar.

För första gången den här sommaren blir min näsa kall.
Det kan bara betyda en sak.
Sommaren är snart över.
Hösten kommer.
Och jag har överlevt...

torsdag 12 augusti 2010

"Försöker ta det som en man"

Det har inte blivit så många foton de senaste dagarna.... Det är inte det att jag saknar kamera i min "nya" mobil. Det är faktiskt en riktigt bra kamera för att vara mobilkamera. Men mobilen är en tjejmobil. Den är inte Prins Pia för fem öre!!
Detta är alltså D:s gamla mobil, som inte alls är någon dålig telefon, men.... som sagt.... den är inte Prins Pia.
Jag kan inte riktigt stå för den!
Jag kan inte bara fiska upp den ur väskan och börja knäppa bilder som jag kunde tidigare.
Någon kan ju se mig!













Eventuellt kan jag göra något åt det hela med hjälp av Biltemas lackspray. Nästa gång jag åker till Linköping, alltså.........

I dag har jag skrapat och målat husgrund på just det hus som jag jobbar i. Det stekte rejält i solen, men resultatet blev fint! Trevligt samarbete med en av mina handledare, och arbetsdagen gick ovanligt fort.
Hem och äta god lunch som D hade fixat, och sen åkte vi ner mot djupa skogen kring Aneby, där hon ska tillbringa helgen med sitt jobb. Varje sommar samlas det ett stort härligt gäng där för att umgås, sjunga, leka, dansa och ha massa skoj, och det blir nog sista gången för D. Hon kommer snart att slippa pendla hit och dit och faktiskt få vara hemma. Hon är inte ensam om att se fram emot det :-)

En annan sak som jag ser fram emot är att Pyrets lillebror ska ta sig hela vägen ut till vår värld. Det kan för all del vara en liten syster också, men hon kommer ändå att vara lillebror för mig. "Envis" är mitt andra namn.
M har haft förvärkar sen förra måndan, och börjar tydligen tröttna på det. Jag är lyckligt ovetande om hur det där kan kännas, men så mycket har jag förstått, att jag behöver inte alls vara avundsjuk.

Jag har lite projekt att pyssla med medan D är i väg och jobbar. Jag håller på att renovera de gamla dörrarna i lägenheten, som är jäkligt slitna. I går spacklade jag dörrarna till sovrummet, och borde ha slipat dem i dag, men det orkade jag visst inte. Sen ska det upp en hylla ovanför vår nya säng. Jag har varken borr eller skruvdragare eller andra smarta hjälpredor, utan ren vilja och envishet får göra jobbet är jag rädd :-)

Här hemma finns det så vitt jag vet ingen som ser mig, så jag tror att jag kan våga mig på att fota resultatet framåt söndag!

tisdag 10 augusti 2010

Sömnlös

Efter dagar av intensivt illamående och snurrande tankar kunde jag förstås inte somna i går kväll. Jag låg vaken och vred och vände mig, spelade upp dagens samtal, funderade på om jag verkligen fick allting sagt, gick upp och kollade på några avsnitt av "Sex and the City", gick tillbaka till sängen, vände och vred, men utan att få någon ro.
Tur det.
Annars hade jag kanske missat följande:

D vaknar, kliver upp i mörkret, går försiktigt till min garderob och öppnar dörren. Där står hon en stund och... ja.... letar kanske? Jag frågar henne "Letar du efter något?" och tänker att hon kanske fryser, och famlar i mörkret efter mitt täcke som legat i garderoben hela sommaren, fram till just denna natt, då jag bäddat med det.
Då säger D: "Ursäkta, jag har gått fel, jag skulle till toaletten."

Hon är, och förlåt om jag kanske är lite tjatig, världens sötaste.......

måndag 9 augusti 2010

En bättre dag

Jag tog mig till jobbet, jag tog mig hem och tog en macka, jag tog mig till Motala, jag tog mig till rätt entré på det stora sjukhuset, jag tog en kopp automatkaffe i väntan på förhör, jag försökte med våld få mina ben att sluta skaka och jag tog fint i hand när läkare och terapeut välkomnade mig.
Vi samtalade en timme, jag behövde tre pappersnäsdukar (och de lovade att de hade ett stort förråd) och jag smulade sönder tre pappersnäsdukar i mina svettiga händer.
Nu ska läkeren och terapeuten, tillsammans med sitt team, göra en bedömning av vad jag kan tänkas behöva.
Förhoppningsvis gör de bedömningen att jag behöver något mer än Cymbalta. Den gör mig visserligen något lugnare, men den gör mig också betydligt större (10 kg nu) och den får mig att må illa (jag gissar i alla fall att den har med det hela att göra).

Så nu väntar bara väntan.

Men det är en bättre dag.
Samtalet är avklarat - jag gjorde mitt bästa.
Jag har känt att mina vänner varit med mig i tanken.
D kom hem från Göteborg.
...Jag har världens finaste sambo...

söndag 8 augusti 2010

Hoppas på en bättre morgondag

Det är sån där dag då jag gråter över allt möjligt. Jag vet inte helt säkert varför. När jag står och kokar pasta kan jag inte hålla tillbaka längre. Tårarna rinner. Jag går och sätter mig vid TV:n. Ser slutscenerna ur "Extreme makeover - home edition". En marinsoldat med benprotes får ett nytt hem. Det är så amerikanskt som det bara kan bli och för mig en tillfällig ursäkt till att gråta ut.

Jag inser sen att har missat dagens sommarpratare, den enda jag verkligen ville höra, men får i gång webradion efter viss möda. Annika Östberg berättar sin historia. Mina tårar får fortsätta flöda.

Men jag kommer inte i från mitt illamående. Jag har mått illa sen i fredags. Då fick jag gå ut från jobbet en stund, sätta mig på trappan och försöka förstå vad som händer. Varför?
Jag vet inte.
Men jag tror att jag kanske är rädd.
I morgon ska jag till psyk i Motala och slåss för min rätt till terapi.

Jag har väntat i ett och ett halvt år, och det värsta som kan hända nu är att jag blir avvisad, hemskickad, avfärdad.

Om jag inte får hjälp nu, vad händer då? Mitt hopp står till de människor som vet hur man gör, som kan föra en svag människa framåt i rätt riktning... som kan hjälpa mig göra det jag inte klarar själv.

Jag kan tänka mig hur mötet kommer att se ut i morgon. Jag har mött sköterskor, läkare, överläkare, psykologer..... alltid med samma resultat. Jag får svårt att uttrycka mig och när orden tar slut kommer bara gråt. Jag ber om ursäkt för mitt beteende och får ett papper att torka tårarna med. Ett papper som smulas sönder i mina svettiga händer när jag försöker samla i hop mig och andas lugnt.

Det jag inte kan förutspå är vilken bedömning de gör. Är just jag i så pass stort behov av hjälp att jag får komma tillbaka? Det finns så många andra som har det så mycket värre...

Hur ska jag hantera ett nej?

Jag har vant mig vid att medicinen håller mig lugn... nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra, vart jag ska ta vägen... jag har i flera månader fått vila från den värsta sortens oro och ångest... nu fattar jag inte hur jag alls orkade.
Jag kan inte gå på medicin i all evighet. Jag måste kunna sluta med den någon dag.
Jag hoppas på att kunna förmedla det i morgon. Jag hoppas de tar mig på allvar.

Men om inte..... Vad ska jag då hoppas på?

lördag 7 augusti 2010

Kärt återseende :-)

Den sköldpaddsfärgade katten är tillbaka!
Jag gick ut för att se på himlen, solnedgången var fantastisk... promenerade sakta bort mot folkhögskolan... och där kom hon tassande emot mig, inte ett dugg död.
Skulle ha tagit bildbevis om inte batteriet precis lagt av.
D ringde från Göteborg, och blev glad för nyheten :-)

Apropå det och något helt annat:
När Gud stänger en dörr öppnar han någonstans ett fönster.

torsdag 5 augusti 2010

...Nalle saknas...

Skänninge marknad.
Skräp i långa rader och folk till förbannelse....
Jag hade säkert kunnat minnas marknadskvällen som trevlig om det inte vore för hur den slutade....Vid bilen upptäckte jag att min väska var öppen och... mobilen var borta. Plånboken kvar, tack för det, men mobilen med 8 GB foton och sms, inklusive det allra allra första från D, tre och ett halvt år sen, BORTA för alltid.



















Det känns som om någon kapat av min högra hand....

Min mobil var min ständige följeslagare. Där fanns min kalender, min planering, mina anteckningar, mina projekt... Jag raderade aldrig något. Alla som känner mig vet att mobilen aldrig är långt borta. Jag vaknar till den på morgonen och sen håller den liksom ordning på mig hela dan genom påminnelser av olika slag. Nu - tomt - nada. Ett riktigt ilandsproblem, jag VET, men faaaan..... kan inte folk låta andras grejer vara??

Eftersom D inte hade med sig sin mobil till marknaden så kunde vi inte ringa och spärra min förrän vi kom hem. Med lågt saldo på kortet gav hon sig ut i sena kvällen och lyckades faktiskt hitta en öppen affär som kunde hjälpa henne. Här hemma satt jag med världens trögaste internet och försökte komma fram till telia och polisen och.... fastnade överallt.
Telia hade "tekniska problem" och hos polisen var det lång kö. Först två timmar och femton minuter efter själva stölden kunde jag äntligen spärra mitt abonnemang.

Min mobil var fylld av högst personliga saker som absolut inte var till för någon annan än mig. Faan vad äckligt det känns att veta att någon främmande människa just i detta nu kan sitta och glo på mina bilder, mina sms, mina anteckningar....

På telia kan de inte se om någon utnyttjat mitt abonnemang förrän i mitten av månaden, då fakturan skrivs ut.... (FUCK YOU TELIA!!!)
Men allvarligt talat, om telia har fel på sin hemsida OCH sin telefonsupport, ett fel som gör att man inte kan spärra sin mobil, är det då JAG som ska stå för eventuella kostnader?
Skulle inte tro det.

Det sista jag behöver nu är oförutsedda utgifter. Min budget tillåter helt enkelt inte det. Så jag får traggla på med en "reservmobil" och glömma mina golden days med pekskärm och megaminne...

Det kunde naturligtvis ha varit mycket mycket värre.
(men som M så klokt sa i telefonen för en stund sen - det gör inte den här saken bättre!)

söndag 1 augusti 2010

Helgen i ord o bild















Helgen har gått i medeltidens, konstens och Byggare Bobs tecken.


















Medeltidsdagarna är nu till ända, och för mig blev det ett alldeles gratis nöje :-) Jag har gått fram och tillbaka på den lilla mysiga marknaden och sett flera saker som jag hade kunnat tänka mig att köpa, men som jag valt att bara titta på. D utökade sin fina samling från Lerladans keramik, med de två muggarna till höger på bilden. Den stora muggen med korset var en present till mig :-)















Passade på att provsmaka när D köpte en vildsvinsklämma på "Glada Galten", men jag spottade ut blixtsnabbt. Inte min kopp te, om man säger så. Som kokt tjockt bacon eller nåt... usch!

















I lördags var det vernissage för vår mycket trevliga och begåvade granne i Ladugård 206. Vi åkte och tittade, och fylldes av energi, glädje och inspiration att komma i gång med vårt eget skapande. Mycket trevligt! Vi kände igen oss i Vadstenamotiven, inte minst de som är målade från huset vi bor i allihop. De förmedlade verkligen glädjen man känner över att få vara här...
Lekfullhet, kärlek och lycka i bilder som stannar kvar på näthinnan. Så befriande att se något som inte är så förbannat tungt, djupt och svårt, utan tvärtom - upplyftande.



















"En påtår tack" av Anlouice Silverwitt

Vi har även varit på en inspirationsresa till IKEA i Linköping, och kom hem med en ny sängstomme :-)



















Rottingsängen Melbu från Ikea

Sängen var på kampanj, 1500 kr i stället för 2500, och det var sista dagen för det priset när vi var där. Jag har sett den där sängen flera gånger och inte riktigt kunnat bestämma mig för om jag gillar den eller inte. Men nu bestämde jag mig mycket snabbt för att gilla den och den passar in i vårt naturtema som vi försöker föra in i sovrummet och badrummet.
Det rådde dock skilda meningar om i vilken höjd vi skulle välja att placera själva madrassen. Jag vill sova högt, för då blir det liksom lättare att ta sig upp ur sängen, om man bara kan sätta sig på kanten och kliva upp, men D vill sova så lågt som möjligt, vilket innebär att man får ta i från tårna när man kliver upp. Som byggare bestämde jag att fästa skenorna i högsta läget, men det fick jag ångra sen. Det såg faktiskt inte klokt ut när alla madrasser och madrasskydd och liknande var på plats. Det såg ut som om vi skulle sova på en gigantisk smörgåstårta! Så jag fick ge med mig, göra om och göra rätt... men det först i dag när min grinighet lämnat mig ;-)