"Komma ut"

Det händer att jag får frågan om när jag kom ut. Ha ha ha, skulle jag kunna svara.... Som om det är något man gör en gång och sen *puh* är det klart.
Ha ha ha.

Jag kan berätta att jag kom ut första gången när jag var 19 år, men hur många gånger efter det.....? Ingen aning.
I nästan alla nya sammanhang måste jag ta snabba beslut. Säga det nu? Säga det sen? Inte säga nåt alls? Måste frisören veta? Grannen? Bostadsförmedlaren? Bilmekanikern? Läkaren? Arbetsförmedlaren?

Nu är det dags igen. Ny arbetsplats, bara nya människor. De vanliga frågorna om var man kommer i från och naturligtvis om jag bor ensam eller är sambo/gift.
Jag svarar att jag är sambo. Sen förbereder jag mig på följdfrågorna. Det kan bli "Vad gör din sambo?" vilket är en enklare fråga som skjuter på det brännande ögonblicket en liten stund, eller så blir det "Vad gör han/din pojkvän?"
Och då slår hjärtat hårt, snabbt, och jag måste ta ett beslut. Det borde bli enklare med åren, och det kanske det har blivit, men det blir aldrig så enkelt som jag skulle önska. Att det inte spelar någon som helst jävla roll. Att ingen bryr sig. Att jag är en människa med den underbara förmågan att älska, punkt. Fine.

Jag har lärt mig att inte göra en stor grej av det. Första åren var det så oerhört svårt att få ur sig Den Stora Hemligheten, och det skulle dras ut på in i det längsta. Jag gick in i samtalen som om det var mitt liv som stod på spel.

Acceptera mig eller skjut mig. Jag var livrädd...

Men det där finns bara i mitt huvud. Det är min egen rädsla. Under alla dessa år har jag inte råkat ut för någon som reagerat negativt eller vänt mig ryggen. Visst, det skvallras, och jag vet var det skvallras mest, men det har jag lärt mig att bara skratta åt.

Människor som betyder något för mig bryr sig inte det minsta om det faktum att jag faller för kvinnor, det enda som är viktigt är att den kvinna jag lever med är bra för mig, att vi är lyckliga tillsammans. Så självklart. Så enkelt. Det är inte märkligare än så. Ändå...

Ändå denna hjärtklappning, ändå denna rädsla. Den kommer förstås av alla år då jag gick och höll tyst om det som för mig själv kändes som en stor skam. I slutet av 80-talet, i min lilla by på ca 600 invånare, fanns det inga "såna". Det var bara jag. Och i Stockholm fanns Jonas Gardell. Och möjligtvis Eva Dahlgren. Men i min lilla värld fanns bara jag. Och i min värld fanns bara fördomar....

I går fick jag frågan från två av männen på min arbetsplats om jag bor ensam eller är sambo/gift. Jag sa att jag är sambo. Och att min sambo jobbar helger i Göteborg, varpå vi skojade om att vara gräsänka och på något sätt lyckades jag undgå "problemet" för en stund. Men när jag i dag stod och målade tillsammans med den ena mannen kom följdfrågan, "vad jobbar din pojkvän med?".

Samma känsla, varenda jävla gång. Som om huvudet ska sprängas. Som om hjärtat ska sluta slå. Fortfarande, efter alla dessa år. En kort stund av kall panik...

Jag sa: "Nu måste jag bara korrigera en sak först", och så sa jag att jag har flickvän och att hon jobbar som personlig assistent. Han stirrade frågande på mig. "Vad sa du nu?" frågade han, uppifrån sin stege, och jag kände mig ganska liten där jag satt på huk på golvet. "Flickvän" sa jag, varpå han svarade: "ja men vad sa du att hon jobbade med?"

:-) Rädslan bor i mitt eget huvud.

"Det där med att du har flickvän reagerar jag inte på det minsta", fortsatte han, "min ena dotter har också flickvän".
:-)

Jag klarade mig undan omedelbar avrättning den här gången också.
Jag vet att jag måste klara av några kollegor till, men på något sätt känns det lättare nu.
Jag är inte ensam längre.