Tog på mig gul handske och hällde blå wc-anka i toalettstolarna i dag. Har städat nästan alla kvadrat och förberett för återkomsten av min älskade sambo!
Hon ringde och berättade att hon var trött på att vara i Göteborg. Jag svarade att jag också är trött på att hon är i Göteborg. Dock hade hon lånat lilla Pyret på sin lediga dag och tagit med henne till favoritfiket i Haga. Lillan fick med sig både nya kläder och lite leksaker från shoppingstråket, och jag tror att D är ungefär lika förälskad i den där lilla tjejen som jag är! Om en månad får vi låna henne, bil med barnstol och en sommarstuga i Hamburgsund en helg. M&M ska på bröllop och undrade om de kunde muta oss tillräckligt för att ta Pyret över den helgen. Den ungen är all muta man behöver!
I morgon ska jag på möte med min handläggare på AF. Vi ska fortsätta planeringen av min framtid. Vi kom ju inte så där värst långt sist, men förhoppningsvis kan jag prata lite mer i morgon. Var så jäkla ångestfylld när jag gick in i det där rummet förra veckan att jag inte fick fram så mycket. Känns inte lika jobbigt den här gången, nu vet jag ju lite mer om vad han är för typ, och han verkar vara utrustad med ett fungerande hjärta, tack o lov.
Jag har haft turen att möta några sådana personer på vägen. Min läkare K i Göteborg, t ex. Hur många läkare lämnar sitt mobilnummer och säger att man kan ringa när som helst, dygnet runt? Hur många läkare kollar upp buss och spårvagnslinjer åt en, och kommer ut till hållplatsen och möter, för att man ska slippa irra runt och leta? Och hur många läkare kommer i jeans och t-shirt, med cigarettpaketet i högsta hugg, och låser upp avdelningen som egentligen är stängd för dagen för att jag ska få komma in och prata? Han är, så klart, inte ett dugg svensk :-)
Mitt sjukintyg går ut i morgon, och i fredags började jag få lite panik över att min senaste läkarkontakt i Göteborg inte svarade på mail eller telefon, och min remiss till Motala har jag noll koll på, om den ens är skickad... Medicinen var nästan slut och FK meddelade att om jag inte har något nytt sjukintyg så måste jag anmäla mig som helt vanlig arbetssökande på tisdag (i morgon) med allt vad det innebär.
Sista gången jag träffade K, det var väl i slutet av mars, så sa han att jag kunde höra av mig om jag behövde hjälp med någonting. Så jag skickade sms med hela långa förklaringen och möjligen en liten touch av desperation, och inom en timme hade jag svaret "Hej Pia, jag kan hjälpa dig", och så fick jag mitt recept, mitt intyg och lite sinnesro... Den läkaren har varit mer än guld värd för mig! Tänk om alla var så engagerade och uppriktigt hjälpsamma...
Ära dem som äras bör. Vännerna som finns där - ni vet vilka ni är - och självklart min underbara familj. Utan er, ingen Prins Pia :-) Utan er vore jag nog en Gollum i ett stinkande träsk någonstans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar