Jag har för länge sedan kommit fram till en slutsats som jag denna dag har fått starkt bekräftad.
Om jag skulle tvingas välja, vilket jag antagligen och förhoppningsvis aldrig kommer att behöva göra, men OM. Säg att jag bara får behålla ett enda sinne. Jag skulle välja min hörsel. Mest för det faktum att utan musik är ingenting riktigt någonting värt.
I dag vaknade jag och var nästan döv på högra örat. Det är ganska läskigt faktiskt. Som om det påverkar balans och allt möjligt. För att inte tala om hur jävla irriterad jag blir på att jag inte hör! Om D pratar med mig och inget annat ljud finns i rummet så kanske jag hör, men om det samtidigt åker förbi en bil utanför eller om vattenkranen spolar, så hör jag ingenting.
Jag gick och köpte revaxör, för jag är ganska säker på att jag har en vaxpropp. Mina små trånga hörselgångar har pluggats igen förr...
Det är väldigt lyhört i det här gamla huset, så för att alls kunna sova här behövs det öronproppar. Jag har förmodligen tryckt i hop en riktig fin liten vaxkaka (urrk!) nånstans där jag inte når den! Högst irriterande...
Jag låg en timme med revaxörjoxet i örat men inte fan hjälpte det. Efter noggrann eftersköljning var jag totalt döv. Jag hör verkligen inte ett smack på höger öra. Så jag behöver bara sova med en öronpropp i natt :-)
Ska hälla revaxör i andra örat förstås, och sova med det och hoppas på att vad det än är som samlats i min hörselgång kan lösa upp sig till i morgon.
I dag kom några brev som jag har väntat på. Ett från arbetsförmedlingen, ett från försäkringskassan. Jag har inte vetat om mitt ärende flyttats över hit, och jag har inte velat jaga efter några svar heller.
Men om två veckor ska jag på möte, angående min närmaste framtid. Jag ska antagligen få göra någon form av arbetsträning. Vi ska klargöra förutsättningarna, heter det.
Det har jag försökt med ganska länge. Min arbetspsykolog i Göteborg, denne tålmodige och godhjärtade man, försökte hjälpa mig med att just klargöra mina förutsättningar. Vid vårt första möte frågade jag honom vad som händer om man inte kommer fram till någonting alls. Det kunde han inte svara på. Och vid vårt tredje möte föreslog han att jag skulle bli psykolog, eftersom jag vred och vände på allt till han själv blev svarslös.
Jag vet inte. Jag vet verkligen inte och jag har aldrig vetat.
Någon gång på högstadiet blev vi kallade till syokonsulenten för att få hjälp med våra val till gymnasiet. Jag hade inte någon större lust att fortsätta gå i skolan och vitsen med gymnasiet hade jag inte alls förstått. Syokonsulenten sa kanske något klokt, men just den där dagen hade jag väldigt svårt att höra något alls. Jag hade fått någon konstig form av förkylning som satt sig på öronen och gjort mig ganska döv. Det vågade jag inte säga till honom, utan jag satt snällt och nickade och sa ja och försökte se ut som att jag fattade och höll med om allt. Munnen mitt i det skäggiga ansiktet rörde sig, men jag har än i dag ingen aning om vad han sa, vad han hade för idéer om vad jag skulle göra med mitt liv.
Jag hoppas verkligen att vad det än är som har täppt igen min högra hörselgång löser upp sig till nästa framtidsmöte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar