måndag 27 december 2010

Charlies första jul

Vi fasade för att det skulle bli så här:




Men i själva verket har det mest sett ut så här:
















Den lugnaste, skönaste jul någonsin. D säger samma sak. Vi upplevde ingen panik, ingen hysteri, ingen stress. Vi tog det bara lugnt, lovade varandra att inte köpa dyra julklappar eftersom vi verkligen inte har råd med det i år, och det var i alla fall något som jag höll fast vid :-)


Vi bakade lite pepparkakor, för de vi bakade häromdan var plötsligt slut...
Vi slog in julklapparna som inhandlats dagen innan...
Vi åt älgstek i stället för skinka, helt perfekt...
En mycket gullig tomtenissa - min nyfunna vän B-B, kom förbi och lämnade en burk hembakade kakor, mums...
Vi låg i soffan och kollade på TV och tog det väldigt väldigt lugnt...

Framåt kvällen öppnade vi julklappar och Charlie lekte lyckligt med alla nya saker.
Det är nåt speciellt med julen och de yngsta i familjen :-)

Juldagen och annandagen är två av årets absolut bästa dagar enligt mig. Allt är liksom klart, det är bara att luta sig tillbaka, bläddra på TV:n, i böcker, i tidningar... och äta så mycket man bara orkar.

Jag tycker allvarligt synd om alla som tvingas upp och jobba tidigt på juldagen... Framför allt när det är så många arbetsplatser som hade kunnat hålla stängt och respektera de röda dagarna... Men icke. Jag har själv varit anställd inom handels i många år och upplevt helvetesveckorna före jul då det inte finns något slut på köerna, varubergen eller övertidstimmarna.... när julafton kommer får man gå hem kl 14, och försöka varva ner, fira lugn och fin jul, för att sen tänka på.... rean. Vem möblerar om i butikerna? Vem ser till att julen plötsligt är borta och mellandagsrean skriker i hyllorna? Vem står och servar kunderna på juldagsmorgonen? Inte är det tomten och hans sjuhundra nissar...
Jag blir så trött på det. Det är fan inte nödvändigt att hålla alla köpcentran öppna jämt. Låt folk som jobbat häcken av sig före jul få vila ett par dagar då så många andra är lediga.

D säger att jag är skadad för livet efter mina år inom handels.
Det ligger något i det.
Jag har blivit en smula folkilsk och aggressiv!

Nu är jag lyckligt lottad som slipper stressa runt, som slipper jobba häcken av mig, som får lov att bara ta det lugnt med min lilla mysiga familj och det är jag så tacksam över. Lider med människor som motvilligt hasar runt till släktingar och bonusfamiljemedlemmar av olika slag och firar fem julaftnar som alla måste bli lika trevliga och som inte hinner andas ut förrän nästa skinkbit ska mosas ner i strupen.
Jag önskar att alla som ville skulle få göra precis som jag...

I morse var jag tillbaka på jobbet igen. Kände mig inte alls färdig med julmyset och slappandet, men jag fick inte vara ledig. Försäkringskassan ger mig inga lediga dagar så länge jag arbetstränar... Så om jag arbetstränar ett år, får jag inte en enda semesterdag då? Tydligen inte.
Nu vet jag inte hur det blir efter februari, om jag får stanna på AME eller om jag måste göra något annat.
Försöker att inte oroa mig för det.

Ett steg i taget.

Efter nyår ska jag börja trappa ner på medicinen.
Doktorn var inte nöjd, men jag är en aning envis till min läggning och fick därför i genom min vilja.
Han ville att jag skulle börja nedtrappningen till våren.
Glöm det.
Mina cymbalta är snart slut och jag tänker inte betala några femtonhundra för en ny låda.
Icke.
Efter nyår ska jag gå på halva dosen ett tag, sen hoppas jag på att slippa medicinen helt.
Fruktar det värsta
Hoppas på det bästa
Något annat kan jag inte just nu.

torsdag 16 december 2010

Yoghurt och dess ansikten

Bönderna har gjort sina val.
Jag tror inte vi kommer höra några klockor ringa någonstans.

En annan sak...
Ni har säkert hört om turken på burken som inte är turk utan grek och nu får 1,7 miljoner av mejeriet för att dra tillbaka sin stämningsansökan.
Om ni inte har hört så är det som så att greken inte hade en aning om att han var ansiktet utåt på den turkiska yoghurten från Lindahls mejeri i si så där åtta år, och blev smått förolämpad när han blev medveten om detta.





Nu undrar jag hur det är med den lilla tanten på den grekiska burken.
Är hon grek?
Är hon medveten om att hon figurerar på yoghurthinkarna i Sverige?
Kan det vara så att hon också är berättigad till ett stort skadestånd?
Kommer jag någonsin att få veta?













Dagarna går och julen närmar sig som bekant och aldrig någonsin har jag känt mig så lugn inför högtiden som alldeles för många stressar i hjäl sig över...
Det finns inga pengar att handla för, så någon hysteri á la köpcentrum blir det inte, tack o lov.
Har vi tur finns det granar kvar när pengarna kommer, den 23:e!
Julklappar blir små pyttegrejer i år, vi räknar vår underbara lilla Charlie som årets julklapp till oss själva och hon är liksom ovärderlig :-)

Ovärderliga är också de människor som ger energi, som får en att skratta, som gör vardagen lite gyllene.
Därför är jag förbaskat ledsen över att en av de som ger energi och får mig att skratta måste lämna AME i morgon... Du vet vem du är och att jag är högst missnöjd med det här beslutet. Hoppas ändå på att det inte är The End för oss.

Har sett på Facebook att flera av mina bekanta suttit fast i snön i dag... För fasen - var rädda om er där ute! Lova!

Beder vänligen eder
Prins P

torsdag 9 december 2010

Lite bondekackel

Det var länge sen någon kallade mig Birdie... så det känns riktigt trevligt ;-)
Undrar dock hur länge jag ska fortsätta kraxa kråka...
Sabla förkylning
Be gone...

Det var stor dramatik i gårdagens avsnitt av "Bonde söker fru"...
Jag har så mycket jag vill säga men ska försöka fatta mig kort.

Ann-Katrin borde få lite hjälp från TV-teamet, om inte annat för stackars Per-Johans skull.... Han hade gjort sig så fin för deras slottsdate, och Hon dyker upp i.... ja, det hon dök upp i. Hon kollade antagligen inte så noga i spegeln innan.... Det roliga är att hon i förra veckan efter taggatreudsvisan sade sig möjligen ha för höga förväntningar på grabbarna. Men om man vänder på det? Ska hon verkligen inte bjuda på mer än lite blandsaft på sin gård??

Thomas sitter ensam på en sten och gråter för att en otäck knäckehäxa från Karlskrona har snackat ner honom så grymt att ingen längre vill ha honom... Och nu sitter Hon och vill stanna kvar!?!? Be gone, witch!Nu hoppas jag bara att det finns ett gäng tjejer som sätter sig och skriver några fina rader till Thomas, så att han får en ny chans att hitta den kärlek han kämpar så för att finna....

Långbonden hånglar runt och testar så många haaarliga tjajör han bara kan på kortast möjliga tid. Han borde bli lämnad ensam kvar om någon... Vad vi inte fick se på TV var att han efter Amanda-daten gick ut och  hånglade med Sofie för att sedan återvända till Amanda och hennes sovrum.
Det lär finnas många suuuuperharrrrliga tjajjör kvar på jorden som han vill testa efter det här programmet, så stackars den flicka som skulle välja att stanna kvar där!

På Öland blev det äntligen lite action, och med helt rätt kandidat om någon frågar mig. Tråk-Sara kommer ingenstans med sitt "en-man-ska-vara-si-och-en-kvinna-vara-så"-snack. Go Susanne!

Äntligen fredag i morgon. Känner mig trött och sliten och väldigt less på den här sega jävla förkylningen... Orkar ju knappt promenaden till jobbet, börjar flåsa efter ett par hundra meter!
När jag kom hem i dag somnade jag på soffan med Charlie i famnen. Den lilla hjärtefisen kryper nästan ur sitt skinn i bland när hon blir kelsjuk :-) Och ägaren sa att hon inte var den keligaste i kullen... Right!
Allergin gör sig påmind då och då, men jag har köpt ett naturläkemedel som verkar fungera ganska bra - nasaleze. Huruvida jag har någon astmatisk reaktion eller inte är omöjligt att säga just nu, för luftrören är så fulla av skit att jag ändå inte kan andas ordentligt!
Det ska verkligen bli skönt med helg....







Mina suuuuperhaarrrrliga tjajjjöörrr!

tisdag 7 december 2010

Guds son/söner













Jo, alltså, det är det här med Carola. Som alla vet är det jul snart och Carola är som allra bäst så här i adventstider. Men... det är en sak jag inte förstår och som jag hoppas att någon mer bevandrad och upplyst person kan hjälpa mig att reda ut.
I "Joy to the world" sjunger ovan nämnda fantastiska sångerska om Guds son. Det är inget konstigt med det, inte alls, och särskilt inte i dessa tider. Men, när hon sjunger "Guds son Emanuel" blir jag en smula förvirrad.
Jag är inte konfirmerad eller särskilt insatt i det här med Gud, men jag har absolut för mig att Guds son heter Jesus.
Vem är i så fall Emanuel?
Jag är tacksam för svar.

söndag 5 december 2010

Lillprins...essan?

Jag är tillbaka.
Sen sist har det varit kallt. Mycket kallt.
Det har kommit snö. Mycket snö.
Norpan, Pyret och Miss M var här.
En förkylning flög på mig.
Och sen kom Charlie.

Egentligen är det Gråbens fel. Lite i alla fall. När han besökte oss för första gången och promenerade omkring här i lägenheten kändes det så självklart med en katt här.
Och jag vill inte leva utan husdjur.
D och jag har förstås pratat om katt, men tänkt att det får vänta till vi har det där huset på landet.
Men när har vi det där huset på landet??

Min allergi har hindrat mig.
Storstan har hindrat mig.
Men nu, med en lagom dos Cymbalta i kroppen, tänker jag positivt.
Vi bor stort, vi bor en liten stad där katter kan vistas utomhus, jag verkar klara bondkatter bättre än raskatter....

Det kan gå.
Det ska gå.

Vi drömde om en grå, stabil, robust kattkille som skulle bli gatornas kung.
Sen föll vi för en svart-vit, assymetrisk, tanig och helvild liten prins...
...som mest troligen är en liten prinsessa.

Vad bra att "Charlie" funkar på en tjej också :-)

Så nu rusar detta yrväder runt i lägenheten, högt och lågt, och får oss att undra vad fasen vi har gett oss in på!
Hon pratar mycket med oss, ropar när hon inte ser oss, skuttar upp i knät och ger i från sig sitt "nu-är-det-dags-att-gosa"-pip. Om både D och jag befinner oss i soffan delar hon rättvist upp keltiden mellan oss och byter knä efter halva tiden.
Hon följer oss som en liten hundvalp, hon har svansen högt och är otroligt nyfiken, social och glad.
Och när detta lilla monster kurar i hop sig till en trasslig, spinnande liten boll i ens famn, så smälter mappornas hjärtan totalt :-)

Hon var inte vad vi hade tänkt oss.
Men jag undrar om hon inte var meningen.....

Ett hem utan katt är bara ett hus.
Víta tassar är inte så vita efter en tupplur i kakelugnen.





 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

lördag 20 november 2010

Nån som vill adoptera John Blund??

"Boven i dramat är tröttheten", sade den för dagen riktigt sympatiske arbetsförmedlaren.
Sant.
Mycket sant.
Sedan jag började arbeta fyra timmar om dagen i stället för tre så har jag inte mycket till liv.
Jag går upp, jobbar, kommer hem.
Äter lunch, enbart av den anledningen att det goda hjärtat D har lagat den till mig.
Sen börjar kampen. Kroppen skriker efter sömn. Min vilja är att vara vaken.
Viljan förlorar.
Jag somnar.

Försöker lyda doktorn och ställer klockan på 30 minuter. Det ska kompensera två timmars förlorad nattsömn. Sägs det.
När klockan ringer är jag förlamad. Min tanke är att jag ska röra på mig, lyfta någon kroppsdel, armen, huvudet, benet, vad som helst. Inget lyder, inget lyssnar. Jag kan inte röra mig.
Efter två timmars slummer kommer jag i bästa fall upp ur sängen. Då är det mörkt ute, det börjar gå mot kväll.
Jag försöker klarna till i skallen för att få lite kvalitetstid med D, men jag kan inte påstå att jag ligger på någon vidare hög konversationsnivå.
TV:n är ungefär vad jag klarar av.
Sen är det snart dags att sova igen.

Jag har inte kommit i väg till gymet en enda gång sen jag gick upp i arbetstid. Det finns så mycket vilja, men så fruktansvärt lite energi...

Det gör mig så förbannat less...

När lördagen kommer är det vila som gäller, i stället för allt jag borde och vill göra. Jag har inga krafter.
Söndagen kan i bästa fall leda till någon form av aktivitet, sen börjar veckan om igen.

Blir det bättre med tiden?
Skulle det bli bättre utan medicin?
Skulle en djupare nattsömn leda till piggare dagar?
Skulle ett liv utan medicin sänka mig i mörker och orkeslöshet av annat slag?

Frustration, ångest, dåligt samvete... för att jag inte orkar vara social och aktiv.
Jag väljer inte. Jag har inget val.

Boven i dramat är tröttheten.

Jag får i alla fall fortsätta på de här fyra timmarna om dagen året ut. Jag var rädd att de skulle tvinga mig att gå upp i arbetstid, men det var det inte tal om den här gången.
Det blev ett bra möte, med mycket snälla ord från min handledare på AME, om mina framsteg både socialt och arbetsmässigt. Hur jag tar mer plats i stället för att bara smälta in, hur jag kommer med idéer och förslag som inspirerar övriga deltagare... och det är gott att höra. Jag känner själv hur jag blivit starkare bara de senaste veckorna, då jag fått så mycket uppmuntran, och det är gott att höra att det också speglas i mitt beteende.





Första docksängen,
dekormålad av undertecknad :-)
Sedan bilden togs har jag även gjort ett litet gyllene mönster på den tomma gavlen, men det blev jag inte särskilt nöjd med!







Det omtalade Fia-spelet. Har även gjort spelpjäser :-)



I går kom jag i alla fall ut på en liten promenad i kylan.
Den här platsen är lika vacker alla årstider....

För nu har jag fått se Vadstena alla årstider. Första gången jag kom hit var det sommar. Andra gången var det vår, tredje gången var det vinter och nu, har jag fått uppleva hösten. Jag kan inte beskriva hur gott det är att få vara här... Önskar bara att jag orkade vara vaken fler av dygnets timmar....





tisdag 16 november 2010

Äntligen!

Ja men det var väl på tiden! Och det var väl precis en sån nyhet som behövdes för att kunna se ljuset i vintertunneln, ljuset bortom detta mörker som envist vill hålla mig kvar i sängen på morgonen. Det blir ett kungligt bröllop även nästa sommar, och det blir ett Brittiskt Kungligt Bröllop!!! :-)
Jag citerar: "Bröllopet väntas bli lika storslaget som när prins Charles gifte sig med prins Williams mamma, Diana Spencer." (Aftonbladet)
















"Underbart!!!" säger Prins Pia.

fredag 12 november 2010

Bara en liten veckorapport

Ledig dag. Jag hade hoppats på att få något gjort, sånt jag inte hunnit/orkat de senaste veckorna. Träna, t ex. Men trots att jag sov till kl 11 i dag har jag inte känt mig särskilt pigg och utvilad. Minnet av flera intensiva drömmar skvallrar om dålig kvalitet på sömnen, och min huvudvärk har kanske något med detta att göra.

Nåja, jag har helgen framför mig, och med denna sömniga lediga bonusdag kanske jag får nya krafter till i morgon.

Mina föräldrar var här i veckan. Dessa guldkorn hjälpte mig och D med att forsla hem en del möbler från såväl Återvinningen i Motala som IKEA i Linköping. Tusen tack för detta! Pappa fick dessutom ge sig ut i snöovädret och byta mina däck, perfekt timing, och när jag skulle åka till jobbet i onsdags morse var han redan ute och befriade min bil från is och snö... Jag har sagt det förr och kan gott säga det igen. Om jag så fick välja bland världens alla mammor och pappor så hade jag valt mina. Det är verkligen ingen självklarhet för alla, det jag välsignats med. Trygghet, ovillkorlig kärlek och denna enorma vilja att hjälpa mig i alla lägen. Man undrar bara hur fasen man ska kunna ge tillbaka något av allt det jag får....

Snön har fallit och snart försvunnit. Trots alla bekymmer som denna nederbörd för med sig kan jag inte låta bli att tycka att det är lite mysigt ändå. Och framför allt otroligt vackert, inte minst i den här stan, som någonstans har beskrivits som en tredimensionell adventskalender... jag kan bara instämma. Jag tror det blir en fin jul, vår första, i Vadstena.
Synd bara att julafton ligger på sämsta tänkbara dag i år! Ingen extra ledighet där inte..... Och trots upprepade försök att få samtliga handledare på AME att ta ledigt samtidigt i mellandagarna så att alla deltagare automatiskt får ledigt ser jag inga resultat.... Det blir nog att knega på.... Jag har inget emot att jobba, men det hör ändå julen till för mig att träffa familjen och få lite vila mellan motionspassen från kylen till TV:n och godiskålarna!

söndag 7 november 2010

Kisse söker hem?


Flera gånger om dagen sitter Gråben och ropar vid vårt köksfönster... Han krafsar på rutan och försöker febrilt fundera ut hur sjutton man gör för att öppna utifrån...


Men vi kan ju inte vänja honom med att vara här inne hos oss!



















Inte heller kan jag klandra honom. Vi var ju själva och tittade på Gråbens nuvarande hem, innan vi fick komma till den här lägenheten och kolla, och vi ville inte heller bo där. För stort, för opersonligt, för mycket affärslokal över det hela för att kännas som ett hem. Jag förstår att han hellre vill vara här :-)

Helgen har rusat förbi, men det gör inte så mycket. Ser fram emot morgondagen då mamma och pappa kommer på besök. Jag tror det är en glad pappa som kommer hit, då hans älskade MFF vann SM-guld i kväll. Det finns fler himmelsblå fanatiker i familjen och de firar nog glatt i småländska skogarna :-)
Jag får vara nöjd med att BK Häcken höll sig kvar i allsvenskan och låååååååångt före GAIS. En åttondeplats är inte fy skam och fina 5-0 i sista matchen förebådar en ny getingsommar.

Det blir en lite kortare arbetsvecka för mig, då AME har stängt på fredag. Det blir väl att fortsätta måla på fiaspelet i morgon, och om jag blir färdig med det så väntar några docksängar på mig och mina spretiga penslar. En fin vecka önskas mig själv och alla andra :-)



torsdag 4 november 2010

Hem till gården

Gråben har kommit hem igen! D har kelat med den lille rymmaren i dag. Han bär numera ett kraftigt orangefärgat halsband som han inte verkar överdrivet förtjust i, men så går det :-)

Jag har den här veckan börjat jobba 8-12, och det går bättre än jag hade vågat tro. I går fick jag visserligen lägga mig och snarka två timmar när jag kom hem, men annars har det funkat bra. Jag har haft lite ork över att pyssla här hemma också, som att måla och greja med hyllorna som snart ska vara på plats.

Jobbet ja... jag har lyckats få i gång en egen liten verksamhet, till jubel och förtvivlan. Vi fick en drös med Ikea lackbord, björk, som AME tänkte skicka till Lettland i befintligt skick.
Jag fick dock en idé om att måla borden, och lyckades på något märkligt sätt få med mig grabbarna i snickeriet. Nu svär de över sina projekt, men arbetar ändå lydigt och jag får äran för alltihop ;-)   En målar schackbräde, en gör ett backgammon och själv har jag satsat på ett klassiskt fia-med-knuff. Dessa kan vi förhoppningsvis sälja i vår lilla butik, så får Lettland lite kosing i stället.
Högsta hönsen kacklar förnöjt, och även om jag har svårt att ta emot beröm, så känner jag mig faktiskt lite stolt över det faktum att mesiga lilla jag har lyckats ta makten i den annars totalt mansdominerade tuffingverkstan!
Jag ska lägga ut bilder på våra kreationer när de är färdiga, om de nu blir det alltså :-)

Måste, även om jag nästan får ont i magen av det, kommentera gårdagens bondeavsnitt....
Ann-Katrin. Hennes välkomnande av de något tafatta brevskrivarna... Inte en kram, knappt ett leende, trots att friarna kom med blommor och presenter... SKÄRPNING!!
Hon bjöd på saft, eftersom det är bra att "dricka mycket när det är så varmt".
Samtalet flöt som frusen sirap, om väder och vind och.... väder.
Lille Jonas kom med comboyhatt, bibel och psalmbok och sina inövade "roliga" historier, och varenda sekund från Ann-Katrins gård gjorde mig så generad att jag knappt kunde titta!
Cred till Tomas, som både klippt sig, handlat nya möbler och inskaffat bubbeldryck till flickorna.
Onaturligt långe Johan är liiiite för tillgjord för att jag ska kunna hålla elaka kommentarer för mig själv när han dyker upp i rutan, medan sympatiske ölänningen Jonas sköter sig exemplariskt och gör att man kan slappna av en stund framför TV:n.
Jag älskar verkligen "Bonde söker fru". Underhållning på hög nivå, skämsfaktor ännu något högre, och ett endaste ynka kort avsnitt i veckan är alldeles alldeles för lite...

måndag 1 november 2010

Gråben saknas

I dag låg en lapp i vår brevlåda. Grannen saknar sin katt, samma katt som sökt ett hem hos oss några gånger. Jag såg den senast i torsdags, när den kissade i blomrabatten här utanför, men sen har han (för det är inte alls en hon) inte synts till.
"Han verkar ju leta efter ett nytt hem" sa D, och det har hon ju rätt i. Kanske har han tröttnat på sin familj, kanske gillar han inte det nya huset...
Jag tror han kommer tillbaka, när han sett sig omkring, eller så har han hittat en ny ägare.
När vi "slängde" ut honom i onsdags kväll satt han länge och jamade ute på trappan, och vi hörde från sovrummet hur han hoppade upp mot handtaget och försökte få upp den låsta ytterdörren.












Gråben


Jag hoppas ändå att han kommer tillbaka snart. Vi saknar honom också....

Helgen som gick var en trötthetens helg... D och jag åkte till Ikea i fredags och lyckades göra av med all energi och nästan alla pengar och dessutom göra några köp som inte blev så bra. Tanken var att åka tillbaka i går, men... energinivån var mycket låg, så det får bli en annan dag. Jag har i alla fall lite hyllprojekt att pyssla med. Det ska bli små sängbord och så ska det upp lite belysning på en vägg i vardagsrummet. Först måste jag dock försöka få till tre små minihyllor av de beståndsdelar som vi krafsade i hop i fredags kväll :-)
Bild kommer vid eventuellt resultat.

Från och med i dag arbetstränar jag fyra timmar om dagen. Det var inte lätt att sätta i gång kl 8 i morse. Jag håller på att skrapa bort färg från några gamla stolar, och i dag hade jag ingen som helst kraft den första timmen. Inte blev det mer upplyftande av att klockan på väggen fått vintertidsspel och stannat på tio i åtta.
Jag förstår inte varför vi håller på och jiddrar med klockan två gånger om året. Whats the point?
Hur som helst. Jag kommer aldrig att tycka att det är okej att kliva upp medan det fortfarande är mörkt ute. Och särskilt inte på måndagar!

onsdag 27 oktober 2010

Katten också....

När D öppnade köksfönstret i morse hoppade katten in :-)
Jag har gått i adoptionstankar hela dagen, och när katten åter igen kom in och hälsade på oss i kväll så kändes det helt självklart. Jag har till och med gett henne ett namn.
Men...
Vår käre fastighetsskötare och granne J kom ner för trappan medan vi studerade vår blivande familjemedlem som i sin tur studerade min sida av sängen, och D passade på att fråga om J möjligen kände till den här katten. Jodå... den tillhör tydligen familjen som nyligen flyttat in i huset mittemot....... Den är bra på att öppna dörrar och har tydligen blivit stamgäst på restaurangen vi delar gård med.
Okej... då vet vi i alla fall att den inte är hemlös.
Men jag kan inte låta bli att fundera över varför den nu för tredje gången varit och inspekterat vårt hem.
Jag vet.
Jag hade antagligen inte kunnat behålla henne.
Men ändå.
:-(
Det är i alla fall onsdag.
Och Gert fick inte följa med hem till Ann-Katrins gård.
Det är vi alla glada för.
Utom möjligen Gert.
Även om Ann-Katrin inte verkar ha koll på vad hon egentligen gör i programmet "Bonde söker fru", så hade hon i alla fall koll på den högst arrogante och vidrigt självgode Gert.
Tyvärr såg hon inte vilken pärla hon missade när hon skickade hem Roger. "Jag är väl ingen charmör", sade han ödmjukt och sorgset...... men det är han visst. Och jag hoppas att han får många kärleksbrev från kvinnor som suttit framför TV:n och sett det som Ann-Katrin inte såg.

"Suuupärhaarrliga tjjaaejör"
tjatar jättegarvet Johan
och jag ser bara att en av dem är något mera kortklippt än de andra
men det är också allt.

tisdag 26 oktober 2010

Oväntat besök

Vi har visserligen träffats förr, men inte så här. En morgon satt hon (jag tror i alla fall att det är en hon) utanför köksfönstret och ropade.
Vi har även kelat några gånger ute på gården.
Men i dag blev det lite mer familjärt, då hon helt sonika valde att kliva in genom köksfönstret och ta en husesyn. Sjävklart. Svansen i vädert. Rum efter rum. Inspektion av kakelugnen i skrivarlyan. Det verkade godkänt. Jag tror hon vill bo här. Jag vill att hon ska bo här. Hur vet man om hon är hemlös eller inte?


















Just det... en annan liten detalj också. Jag är ju en aningens allergisk också....
Men ändå :-)

lördag 23 oktober 2010

Födelsedag :-)

Torsdag morgon, vaknar av att D står och sjunger bredvid sängen, med fullpackad frukostbricka i händerna, ett tänt ljus som lyser gloria kring denna redan så fulländade uppenbarelse :-)
Jag fick order om att ta mig till skrivalyan där paket väntade, och pyntet längs vägen visade att Prins Pia firar kunglig födelsedag!



















































Jag är inte den som stressar, så jag vägrade slita upp alla paket på en gång, till D:s stora förtret. Våg möter Vädur, en underbar kombination ;-) Jag vill liksom inte att allt ska ta slut på en gång, så jag valde att spara två paket till efter jobbet.
De två första jag öppnade innehöll dvd-boxen "Helt hysteriskt" som jag länge önskat mig och så en Jane Austen-dokumentär jag aldrig sett.
Senare på dagen öppnade jag de andra paketen, och fick först en prinsmössa (Svea) som jag hade på mig när jag slumrade en stund på soffan en stund senare, och sen räddade D min vinter! Jag har som bekant vuxit ur förra vinterns garderob och har funderat lite över hur mycket jag kommer att frysa den här vintern vid Vättern... nu behöver jag inte bekymra mig länge. D hade lyckats köpa precis den jacka jag stått och drömt om i affären (fast det visste inte hon) men som jag själv inte haft råd med. Jag vill egentligen inte ta emot dyra presenter, men den här behåller jag, för jag behöver den verkligen och jag älskar den! :-)



















På min födelsedag finns bara ett alternativ:



















En enda gång dittills hade jag fått uppleva snö på min födelsedag. Kan jag ha fyllt fem kanske? Några små flingor föll och familjen gick ut på terassen för att beskåda fenomenet. I år hände det igen, så jackan kunde inte ha kommit mer lägligt :-)

Efter en mysig och varm födelsedag blev det fredag, jobb och sen avslutningsvis en knapp timme terapi i Motala. Jag tog upp det som jag gått och funderat på ett tag nu, om att jag gärna vill försöka trappa ner på medicinen. Dels är det vikten, tretton jobbiga pluskilon på mindre än ett år, dels är det min dåliga sömn, men viktigast av allt är att jag mår tusan så mycket bättre nu. Jag känner att jag fått ett lugn sen vi flyttade, en chans att bygga upp en ny plattform och jag har faktiskt lyckats med det också. Jag har skurit av sådant som höll mig nere, t ex människor som förväntade sig mer än jag kunde vara. Jag har ett hem jag älskar, en stad jag stormtrivs i, ett jobb jag går till med glädje. Jag har börjat träna och känner hur bra jag mår av det, jag har börjat glädjas åt det lilla igen. Det finns så mycket tid här, så mycket lugn, och det påverkar mig. Jag kan sitta i min skrivarlya med tända ljus och bara vara, lyssna på musik, lösa svåra sudokun :-)  Sådan ro har jag inte känt på...... ja..... har jag någonsin? Mina panikreaktioner blir allt mer sällsynta och det är ingen ledsen för.
Jag har just nu alla förutsättningar för att klara mig utan medicin, det är i alla fall vad jag tror, och min terapeut höll med mig. Hon skulle lägga fram det så bra som möjligt för läkaren, så får jag se vad de eventuellt har för svar till mig om en vecka. Jag vet att det är omöjligt att förutse hur jag kommer att reagera och må, men jag vill så gärna försöka. Jag vill inte gå upp vartenda kilo jag en gång lyckats göra mig av med, det ger mig bara ångest. Och jag vill känna att jag går på äkta bränsle, att det är min egen lycka och inte någon kemikalisk effekt jag känner.....

I dag, lördag, vaknade jag strax efter kl 12. Då hade jag sovit ca 13 timmar! I min släkt kan man verkligen sova :-)  Jag har längtat efter en riktigt sovmorgon, och nu fick jag den med råge. Tror det får bli en riktigt slappardag, med pannkaka till middag och chips till kvällsmat (och så skyller jag eventuell viktuppgång på cymbalta i morgon!)

Regnet har för sköljt bort alla spår av snö, och det är en dag då jag mer än vanligt önskar att jag inte vore allergisk..... tänk att få ta in den där grå mysiga gårdskatten som jag blivit så förtjust i och bara mysa ner i soffan :-) En medicin mot allergi skulle jag kunna tänka mig att betala ett par kilo för.

onsdag 20 oktober 2010

KMA AF!!

Jag älskar hösten. Jag älskar färgerna, luften, temperaturen, den sänkta kravribban från alla otäcka sommarfreaks, lugnet, klarheten och till och med mörkret.
Men på mitt jobb är jag väldigt ensam om detta... Höstdepressionen sprider sig som ett gift. Uppgivenhet, trötthet, den negativa energin som smittar värre än virus.
Jag försöker hålla det hela på avstånd, försöker hålla mig undan de värst drabbade för att inte dras med på gnälltåget, men var jag än vänder mig i lokalerna så hör jag det ständiga "Åh fy faaan" från någon av kollegorna. Jag lessnar också...
Lessnar på att försöka hålla humöret uppe såväl på mig själv som på andra.
Efter möte med AF och AME lessnade jag ännu mer.
Min handläggare på AF är lite skum, i bland är han så förstående och bra, men det kan vända när som helst.
Jag tycker att jag har gjort massa framsteg senaste tiden.
Jag jobbar varje dag, jag gnäller inte över några arbetsuppgifter, jag går och tränar två gånger i veckan, jag försöker hålla mig vaken resten av dagen här hemma och har till och med lyckats renovera lite möbler på fritiden.
AF-gubben säger då "om du börjar träna mycket så kommer du nog att märka resultat på både trötthet och vikt".
Gubbjävel.... Jag tränar och äter bra och går ändå upp minst ett kilo i månaden pga min medicin. Mina sömnproblem beror också på min medicin. Detta har jag informerat om, men det verkar ändå som att han misstror mig.
"Vad gör du när du inte tränar då?" frågar han sen, med ett flin som verkar säga "du ligger väl hemma på soffan och äter chips din lata jävel".
Jag svarade att "då gör jag resten", dvs tvättar, städar, plockar med diskmaskinen, handlar, lagar mat och försöker få vardagen att fungera.
Jag tycker att jag gör stora framsteg, jag tycker att jag är skitduktig som går och tränar fyra timmar i veckan, jag tycker att jag kan få någon form av uppmuntan i stället för att bli misstrodd....

Nu ska jag känna mig motiverad att gå upp en timme tidigare from den första november. Ooo ja.

Men vi ska i alla fall börja med nåt som känns riktigt kul på AME. I vinter ska vi tillverka lite enklare saker som vi ska skicka till barnen i vänkommunen i Lettland. Det kommer att bli små hyllor, figursågade som blommor, kronor, nallar etc. Vi ska även göra speglar, klossar och docksängar till barnen, och det tycker jag ska bli jättekul. Det här är går ju till väldigt fattiga människor, barn som kanske inte har en enda leksak... Tydligen har ingen nappat på den här idén bland tidigare deltagare, så min handledare blev väldigt glad när jag hängde på i går. Självklart ska barnen ha lite rojalistiska speglar och hyllor! Prins Pia till er tjänst :-)

Bönderna söker vidare i kväll. Är mest nyfiken på hur stackars Ann-Katrin ska lyckas hitta ett någorlunda vettigt gäng att bjuda med sig hem! Vilka skumma snubbar hon hade hittat! Jag hade varit livrädd för att sitta ensam med vissa av dem! Kommer nu inte i håg vad han hette, men det var en man i gänget som jag måste hålla tummarna för... När Ann-Katrin undrade om han hade någon fråga till henne, och han efter viss betänketid fick fram: "Joo.... jag har en fråga som jag vill ställa till dig .......................... är du född i Skåne?"
Underbart! Det såg ut som om han tänkte fråga ungefär: "Har du något emot att jag suttit på kåken i fyra år", men så kom den minst lika viktiga frågan.... "är du född i Skåne"! :-)

Här hemma låg en lapp från D på köksbordet när jag kom hem för en stund sen. "Är på hemligt uppdrag".
Det kan ha något med morgondagens datum att göra.... möjligen ;-)
Jag har sagt att det enda jag vill ha är prinsesstårta (what else) och en dag med min egen prinsessa :-)

Lev väl där ute gott folk, låt inte mörkret ta er!

torsdag 14 oktober 2010

lite ditt, lite vitt o lite datt

Om någon undrar vad jag pysslar med här hemma så har det i alla fall de senaste veckorna handlat om det här... Ett gammalt slitet skrivbord, som min kära mamma hittade på Blocket, har gjorts om till något som jag gärna inbillar mig att Jane Austen hade kunnat trivas med :-)





























Ett gammalt slitet sideboard, som jag köpte från mitt jobb, har fått samma behandling och ska, så fort det har torkat, ställas på plats mellan våra läsfåtöljer. Precis plats för två koppar fika och några böcker.


(Bild från jobbet)















(Bild från verkstaden, även känd som min lilla skrivarlya)

Jag ber om ursäkt för de taskiga vinklarna och de högst oarrangerade bilderna, men nåt annat har jag bara inte haft ork till!

Det har blivit höst i paradiset...





















...så jag stannar inne och tänder i spisen :-)

Och befriad från surgubbe vågar jag äntligen använda stereon.
Av någon anledning passar rösterna från mitt 80-tal så väldigt bra på hösten...
Kanske för att Annie Lennox då tog mig genom mörka dagar och kvällar.
Kanske för att jag var (och fortfarande är) lite kär i Alison Moyet
Missförstå mig inte, jag vill inte för en enda dag återvända till 80-talet, men när det gäller musik så.... var det faaan bättre förr! :-)


Min bästa höst-tröst...

onsdag 13 oktober 2010

Dags igen!

Jäklar vad dagarna har passerat fort sista tiden... Det är redan dags för del 2 av Bonde söker fru. Jag hade hoppats på att få följa sköningen med amazonen, han som letar pannkaksbrud, men så blev det alltså inte.
Hur som helst, i kväll är det dags för bönderna att möta sina brevskrivare och det brukar bli precis så pinsamt att jag knappt klarar av att titta (minns Fredrik och Roger och tystnaden!).

D och jag har varit i Småland över helgen, hos mina föräldrar. Så mysigt att träffa familjen, det är inte så väldigt ofta som vi alla är samlade... God mat, goa brorsbarn - om än något för morgonpigga för en trött gammal faster, och en härlig helg som gick alldeles för fort. Måndag morgon fick jag kämpa hårt för att hålla mig vaken hela vägen tillbaka till Vadstena, och eftermiddagen på jobbet var lite seg. När jag kom hem hittade jag D under en massa filtar i soffan, sött sussande, och jag svimmade av där bredvid :-)

Mitt i veckan nu och jag börjar så sakta piggna till. Jag har slipat ett litet bord i dag, som jag köpte på mitt jobb förra veckan, och i kväll har jag grundmålat det. Ska bli samma färg som mitt skrivbord. Detta lilla bord blir ett avlastningsbord som precis får plats mellan läsfåtöljerna, perfekt för två koppar och några böcker. Bilder kommer nog när jag blivit ännu något piggare ;-)

Glöm nu inte att titta på "Bonden"! Börjar alldeles strax! :-)

onsdag 6 oktober 2010

Viktigt meddelande! Viktigt meddelande! Viktigt meddelande!

Snart börjar "Bonde söker fru"!
Snart börjar "Bonde söker fru"!
Snart börjar "Bonde söker fru"!
Snart börjar "Bonde söker fru"!
Snart börjar "Bonde söker fru"!
Snart börjar "Bonde söker fru"!
Snart börjar "Bonde söker fru"!
Snart börjar "Bonde söker fru"!
Snart börjar "Bonde söker fru"!
Snart börjar "Bonde söker fru"!
Snart börjar "Bonde söker fru"!
Snart börjar "Bonde söker fru"!
Snart börjar "Bonde söker fru"!
Snart börjar "Bonde söker fru"!
Snart börjar "Bonde söker fru"!
Snart börjar "Bonde söker fru"!
Snart börjar "Bonde söker fru"!
Snart börjar "Bonde söker fru"!
Snart börjar "Bonde söker fru"!
Snart börjar "Bonde söker fru"!
Snart börjar "Bonde söker fru"!
Snart börjar "Bonde söker fru"!
Snart börjar "Bonde söker fru"!
Snart börjar "Bonde söker fru"!
Snart börjar "Bonde söker fru"!
Snart börjar "Bonde söker fru"!

tisdag 5 oktober 2010

Drömmar och verklighet

Biverkan av Cymbalta: "Abnorma drömmar". (enligt FASS)
Tell me about it.
Jag vaknar varje morgon, helt utmattad, av ännu ett avsnitt ur min egen drömfilm... Långfilmsmanus, så detaljrika, så realistiska i bland att det tar mer än en dag i vaket tillstånd för att komma ur känslan jag vaknar med. Människor jag inte mött på kanske 20 år, än mindre ägnat en tanke, är plötsligt där och härjar med mig.
Människor som en gång funnits i mitt liv, människor jag velat glömma för att jag bara inte orkar tänka på dem.... de hemsöker mig nattetid och jag kan inte låta bli att undra varför.
Mer än en morgon har jag vaknat i panik över att D har lämnat mig, och är lika lycklig varje gång jag ser att hon faktiskt är kvar.

Abnorma drömmar.

Jag gör vad jag kan för att hålla mig till här och nu.

Ett utmärkt sätt att fånga nuet är att åka ut i skogen. I söndags packade vi (mest D) korgar och ryggsäckar och åkte ut med målet att plocka massa trattkantareller.
Vi hittade inte en enda.
Men det gjorde inte så mycket.
Inte när skogen dukade upp dessa delikatesser i stället.:



















D har en förmåga att göra det där lilla extra, att ur ingenting trolla fram en fest... Hon gillar inte att jämföras med muminmamman, och det är sant, hon är av ett annat släkte (mymlan och mumriksläktet), men det finns ändå något där som minner om mamman... väskan full av sånt som är bra att ha :-)
När vi hittat en fin plats för lunch fixade hon fram kycklingsallad med goda tillbehör och sen en helt underbar efterrätt som hon bakat i hop på morgonen medan jag låg och sov. Grädden måste förstås vara alldeles nyvispad och självklart tar man då den näst minsta margretheskålen med sig ut i naturen ;-)




































Det blev en riktigt fin dag, med oväntat byte, och jag kände mig alldeles lycklig och framför allt utvilad, för första gången på hela veckan. Skönt.

Den här veckan har börjat bra. Jag kommer till jobbet utan att springa direkt in i en negativ vägg i form av Knäckehäxa, och möts i stället av glada miner och en och annan kram :-)
Gymade i går, kunde öka motståndet litegrann och jag känner att det hjälper, att det höjer mitt humör ännu ett snäpp. När jag kom hem grundmålade jag det gamla skrivbordet som mamma hittade åt mig på blocket i våras, och i dag målade jag första vändan i antikvitt. Jag hoppas det blir bra, men jag är förstås aldrig riktigt nöjd med det jag gör.... det kan alltid göras bättre.

I morgon ska jag som jag skrev i förra inlägget äntligen gå och klippa mig. Det behövs, kan man lugnt säga. Jag är inte van att gå omkring med tofs och jag inser att de som lärt känna mig här tror att det är.... jag. Det är det verkligen inte, men jag har liksom inte haft råd, och ärligt talat har det varit ganska skönt att bara strunta i allt vad styling och fåfänga heter och bara trycka på sig en keps. Folk här verkar inte bry sig så värst mycket, eller så är det ännu en bivkerkan av min medicin..... att jag faktiskt inte bryr mig så mycket själv...

Nu längtar jag ändå efter att ha en frisyr, och hoppas nu bara att frisören inte misstar mig för en sån däringa..... tjej! :-)

lördag 2 oktober 2010

Veckorapport, för den som undrar

Fredag - smärtfritt möte med AF, roadtrip till Göteborg, D hängde med till Borås. Kramkalas med M&M och deras smärtsamt söta småttingar, sen åkte oartiga jag direkt till Linné för middag med mor o far o deras vänner. Kyparen hade stort hjärta och bjöd mig på dessert, av den anledning att jag måste stå ut med att vara dotter till min mor ;-)

Lördag - Bokmässa. Siktade på kl 9, landade kl 11.30, tre trasiga hissar, en blöt vänsterfot och fyra bajsblöjor senare.
Mycket av allt - mycket folk, mycket varmt, mycket mumin, mycket dyrt, mycket nöjd, mycket pank, mycket trött.

Kväll hos familjen M - Mr M väntade med mat och en enorm kladdkaka, bakad av tre sorters choklad, i tre skikt. Mycket gott, mycket mätt, mycket mycket nöjd med Miss M:s val av man :-)
Cigarill med denne man en trappa upp, firandet av lilla Norpans födelse. Smak av pyton. Lilla Norpan självklart värd uppoffringen.

Söndag - Otippad fribiljett till bokmässan (tack bästa C!), förhandling mellan M&M med lyckad utgång - Miss M och lilla Norpan fick följa med mig :-)
Något mindre varmt, mindre trångt, mera pank, mera nöjd.
Kväll i soffan, kladdkakan, bakad av tre sorters choklad, i tre skikt, smakade om möjligt ännu bättre...

Måndag - Tidig morgon, mycket trött, kramades hejdå, tog mig till rätt optiker i Borås och hittade D, kom hem 40 minuter innan jag skulle börja jobba.
Taktik för dagen - stanna inte upp - då somnar jag!
Att landa i soffan på kvällen..... inget annat än ljuvligt.

Tisdag - Jobb - knäckehäxa on crack??? Hon log och skämtade och skrattade och allt var mycket märkligt... Efter jobbet åkte jag direkt till gymet.

Onsdag - Knäckehäxan back in business och välkommen träningsvärk.
Nedräkning - EN vecka kvar till "Bonde söker fru".

Torsdag - Möte med läkare och terapeut. Bokning av klipptid (något jag funderat på i ett halvår, man ska inte stressa, "Blixten" är inte mitt andra namn)

Fredag - Jag nås av nyheten att knäckehäxan gör sin sista dag på AME i dag. Kaka till kaffet.
Gymar efter jobbet, landar i soffan, slumrar en stund, kryper upp i läsfåtöljen med Maria Gripe. I bokform. Så klart.

Lördag - Äntligen sovmorgon. Kolaseg fram till eftermiddagen. Bär ut skrivbordet på gården och slipar. Bär in skrivbordet, landar åter i soffan. Blogguppdaterar till Tipslördag. Sätter punkt.

torsdag 23 september 2010

Älskade bokmässa!










Äntligen dags för en av årets absoluta höjdpunkter! För mig, mer traditionsrik än julafton, och roligare dessutom :-)
Det är inte bara själva mässan, böckerna, författarna, programmen, vimlet, fynden och alla överraskningar på vägen, det är också en helg då jag får träffa många nära och kära, en helg som jag länge går och längtar efter och som jag njuter av långt efter det att den är över. I år blir det extra spännande, då muminböckerna fyller 65 år! Har fått tips från bästaste Bättmän om att det kryllar av muminsaker i Alfabetas monter :-)

I morgon åker jag till M&M, Pyret och lilla Norpan, och på lördag morgon ska M och jag befinna oss vid entrén lagom till portarna slår upp. Värmlandmontern hägrar med sitt kaffe och sina skräp....förlåt, skrädmjölsdrömmar, sen ligger hela bokvärlden öppen :-)
Redan i morgon kväll blir det traditionsenlig grekisk middag i Linnéstaden med mina föräldrar och deras vänner.

Som sagt, detta är en av årets absoluta höjdpunkter, och jag fasar alltid för att jag ska bli så där hopplöst förkyld som bara jag kan bli lagom till helgen ;-) I morse vaknade jag med halsont, men det har tack o lov gått över. Jag bara vägrar! Totalt!

När M och jag tömt våra energilager väntar en mysdag på söndag. Pyret lär väl inte direkt slappa på soffan, det vore högst olikt henne, men man kan ju alltid hoppas på att hon inte kommer klampande in till mig före kl sju på morgonen :-) Men... även om hon gör det.... är hon alltid förlåten...

tisdag 21 september 2010

Vik hädan, knäckehäxa!

Jag har upptäckt hur jag kan göra häxprocessen kort.
När jag kommer till jobbet på morgonen står hon oftast på samma plats och ställer alltid samma fråga: "hur är det i dag då?". Hennes ton sänder en tydlig signal. Hon vill ha ett negativt svar, så att hon kan sucka, hålla med och sen hugga in med sitt eget gnäll om hur tråkigt allting är och hur dåligt hon mår av att vara där.

I fredags morse kom jag till jobbet med ovanligt mycket energi. Jag hade tränat dagen innan, var mycket nöjd med mig själv och var på väldigt gott humör.
Frågan kom naturligtvis: "hur är det i dag då?" och jag log glatt och svarade: "Bra!"

Eureka!

Hon blev mållös. Eller ja... hon dröjde lite innan hon kom med sitt standardsvar: "Jaha, jaja" (alltid sagt i mycket forcerad, näst intill irriterad ton), men sen blev det tyst.
Att möta henne med ett leende, att inte ställa sig i gnällfabriken med henne, är det mest effektiva sättet att slippa ha henne i hasorna!
Hon försöker varje dag att få in mig på samma tråkiga spår som hon själv trampar runt i, men jag vägrar. Och eftersom hon inte har något positivt att säga om någonting här i världen så får hon stå där och se sur och förvånad ut samtidigt.
Jag tänker inte göda henne.

Månne detta vara en universalmedicin?

måndag 20 september 2010

En svart dag

Vaknar till en ny istid. Det är om möjligt ännu värre än för fyra år sedan. På den högra sidan har vi nu inte bara det isande blå... där har även dödens nattsvarta skugga sänkt sig över alltsammans.

Om en liten stund ska jag gå till AME. När vi skildes åt i fredags hade vi fortfarande något slags litet hopp om en ljusning... Vi som inte kvalar in, vi som inte klarat pressen, vi som inte har det stora kapitalet, vi som inte kunnat gå över lik för att ta det vi vill ha, vi som hamnar lägst på värdeskalan när borgarna regerar, raljerar, redigerar...

Vad säger man i dag?
Vad säger jag till de, som liksom jag, är långtidssjukskrivna och redan drabbade av den iskalla och totalt omänskliga politik som förts i fyra långa år?
Vad säger jag till deltagare som tvingats fly sitt krigshärjade land, när vi i natt har släppt in den värsta tänkbara ohyran i vår riksdag?

Jag skäms över att vara svensk.
Jag är inte skyldig till det här resultatet, jag gjorde vad jag kunde för ett mänskligare Sverige, men det räckte inte.
Nu sitter rasisterna, nazisterna, precis där de vill vara.

Det djuriska vrålet från deras valvaka fick blodet att frysa i mina ådror...

Jag är ledsen
och jag är rädd
och jag vill inte tro att det här är resultatet av svenska folkets innersta önskan.

Jag vägrar tro det.

söndag 19 september 2010

RÖSTA RÄTT!

Jag är nervös i dag. Valdag. Jag brukar jaga folk med blåslampa med uppmaningen att RÖSTA - jag skiter i vad du röstar på - men rösta. Rösträtt är ingen självklarhet... särskilt inte kvinnlig rösträtt...
Men i dag är jag kluven. Jag skiter inte i vad du röstar på.
I år handlar det inte bara om rösträtt. Det handlar om att rösta rätt....
Jag har ingen förståelse för människor som struntar i solidaritet, som inte bryr sig det minsta om sin nästa, som bara bryr sig om några extra hundralappar i plånboken, som inte har minsta tanke på vad som händer i framtiden då de själva obönhörligen blir gamla, sjuka och i behov av hjälp.
Jag förstår inte.
Jag förstår inte hur man kan välja den isande blå kylan....
Inte för att jag trivs bäst i 40 graders värme, men mitt blod är rött, mitt hjärta sitter till vänster...
Glöden är röd.
Och jag hoppas att framtida skogar ska få vara gröna.
Jag går snart till vallokalen och hoppas att min fis i havet ska bubbla riktigt jävla ordentligt!
Tre röster ska levereras.
Jag röstar olika i dessa tre val.
Men jag röstar rätt.

torsdag 16 september 2010

Häxornas tid...



















Det har landat en äkta knäckehäxa på min arbetsplats. Och hon har utsett mig till sin nya bästis.
Detta är inte något nytt. Detta har hänt förrut.
Jag drar åt mig energitjuvar och saknar förmåga att göra mig av med dem!
Varför tycker de så mycket om just mig?
Antagligen för att jag är så hopplöst mesig, för att jag inte kan sätta några som helst gränser och för att jag alltid vill vara alla till lags.... tyck om mig tyck om mig tyck om mig..... Jag är så jävla snäll och trevlig mot folk oavsett om de förtjänar det eller inte!
Men när det kommer till knäckehäxor..... jag VILL inte att de ska tycka om mig!

Den här kärringen, hon har malt samma fyra-fem meningar om och om igen hela veckan. Repeat. Oavbrutet.
Tyvärr ingår vi i samma team just nu, trädgårdsmästarna, och det är jag som får höra hennes klagolåt om hur meningslöst vårt arbete är, hur långa dagarna är, hur nervärderad hon känner sig och framför allt hur tråkigt allting är. Ingenting ger henne någonting annat än besvär.
Det finns inget ljus.
Det finns inget hopp.
Och hennes obotliga pessimism smittar av sig.
Hela gruppen har rasat samman den här veckan. Alla vill lägga av, lämna in, gå hem och aldrig mer komma tillbaka.
Jag är väl den enda som faktiskt vill, som ändå trivs med det jag får göra, som är glad för att jag har fått chansen...
Men herregud vad hon kan dra ner folk.
Jag blir totalt uttröttad av hennes malande.... och mitt humör sjunker till hennes mungipenivå så fort jag ser henne.... Hur faan kan man vara så negativ?? Hon får ju mig att framstå som rena Mia hejåhå Törnblom (usch, måste bara säga det, USCH!).

Men, i dag hittade jag ett sätt att använda den ilska jag faktiskt känner över att hon drar ner alla andra i sin misär... Jag åkte direkt till gymet när jag hade slutat jobba, och gav järnet i två timmar. Jävla kärring, nåt gott ska hon väl föra med sig. Må vara aggression, men den ska fan användas till något bra!