onsdag 1 juni 2016

Så oväntat väntat...

Jag tror det har gått fyra månader sedan jag skrev något här
idag har jag fått en hint om att uppdatera
så jag gör ett försök
jag är hemma från jobbet, sjuk, förkyld, orkeslös, sinneströg
men idag börjar tankarna klarna något
och då är det dags att gå tillbaka
för... för många sådana dagar 
ensam med huvudet
är inte bra för mig

Nu är det juni
och jag mår som jag brukar när det drar ihop sig 
till årets mest kravfyllda årstid
men jag ska jobba till jag stupar
och sen
när allting lättar
i september
ska jag vara ledig

Stallet är inbäddat i grönska
ibland bor jag tillräckligt länge på en plats för att se alla årstider
den här gången blir det att jag lämnar innan hösten kommer
jag ska inte så långt
när flyttlass nr 29 har rullat klart
ska jag få möta september inne i stan
och jag längtar efter båda delarna
vårt slit har gett resultat
och så måste en ha lite tur också
i bostadslotteriet
Vi fick en visning 
6 utvalda av 200 sökanden
och lägenheten kändes så rätt
jag flyttade in direkt
och när jag får den känslan brukar det stämma
det har faktiskt aldrig slagit fel
då är det mitt hem
så min förvåning var större än besvikelsen
när vi i torsdags fick "nej"
jag var ju så säker...
Under fredagen ringde det på min mobil
men jag kunde inte svara eftersom jag jobbade
det var två olika Malmö-nr
och jag sa till Stormvinden sen
att tänk om någon ångrat sig
och lägenheten är vår?
Och så kom det ett mail
från fastighetsägaren som mycket riktigt försökt nå mig under dagen
eftersom den som först tilldelats lägenheten 
inte längre var aktuell
och om det var så att vi fortfarande var intresserade
var lägenheten vår

OM?!?

Stallet i våra hjärtan
det blev ändå vårt första gemensamma hem
men allt utom vi har krånglat och gått sönder sedan vi kom hit
så det är med obeskrivlig lycka vi äntligen ser slutet på det
och början på något nytt

När Stormvinden och jag träffades var det inte ett nytt kapitel
det var en helt ny bok
för oss båda
en overklig historia
som är svår att ta in
trots att jag är del av den varje dag
varje dag
känner jag att jag är älskad
för den jag är
och för första gången någonsin
låter jag någon se mig 
precis så som jag är
varje dag
får jag vara i overkliga stunder av förståelse
hon förstår
hon är den klokaste, starkaste och den modigaste människa jag mött
hon lär mig att våga
och jag tror att jag på mitt sätt ger henne mod att våga det hon vill

Mod
När jag ser tillbaka 
har jag inte saknat det
jag har inte tvekat särskilt länge
jag har vunnit mer än jag förlorat
och jag har förlorat några av mina allra närmaste vänner
sådana som alltid skulle finnas där
och jag har funderat över meningen med sådant som bara gör ont
men som jag brukar återkomma till:
"When God closes a door
somewhere he opens a window"

En kväll för några veckor sedan
precis innan vi somande
visade Stormvinden mig ett Instagram-konto som hon följer
en transperson som hon snarare känner till mer än känner
men som hon tänkte att jag skulle kunna få ut något av att följa
och det här har jag inte berättat för Dig
men om Du läser det här
så får Du veta det nu
Dagen efter
verkligen
dagen efter detta
skrev Du till mig
att Du hittat mig genom Stormvindens Instagram
läst min blogg
och ville höra av Dig till mig 
säga att det inte är ovanligt att känna som jag känner
att inte känna tillhörighet 
att vara mittemellan
varken eller
och att Du finns om jag behöver Dig

Det är så märkligt
och ändå inte
för jag tycker om att ha fönstret öppet
Nu kom Du och knackade på
och Du är så välkommen in
jag är glad och stolt över att få lära känna Dig
och att Du hjälper mig förstå
vad som finns bakom den där sista stängda dörren inom mig
det som pockat på min uppmärksamhet ganska länge nu
Min älskade sambo har med sin vishet och kärlek låst upp den
jag vågar mer och mer se vad som finns där
och jag står i det där läget där jag inte bara måste
utan också vill 
och det är så skrämmande och underbart på samma gång
känslan av att kanske
äntligen
bli hel
att helt och hållet 
få vara jag
för den som vågar

först och främst
vågar jag

det är inte en fråga




lördag 20 februari 2016

Mannen och Kvinnan.... och.... jag?

Vindpina och snöblandat regn utanför stallet
det är en dag som gjord för soffa, pläd och laptop
Jag älskar lördagar
verkligen ÄLSKAR lördagar
och jag behöver dagar som just den här
dagar med kravlös hjärnvila

Jag har i långa perioder varit van vid att ha tid över
sköna glotimmar och återuppladdning
nu har jag mindre tid än någonsin
och det gör mig mentalt stressad
det ser inte ut att bli bättre
dygnen utökas inte
jag blir inte piggare
men huvudet är ändå fullt av drömmar
det är så mycket jag vill
sedan jag träffade Stormvinden
har drömmarna blivit fler 
och större

Vardagarna går fort
det är kanske bra
men jag vill så mycket mer
och jag är verkligen inte 25 och har all tid i världen
det 
stressar mig också

Kroppen skriker efter vila
och samtidigt måste jag komma igång med att röra på mig igen
jag har inte tid för något av det
jag tappar kontrollen över mig själv
och det
stressar mig ännu mer

Även om det inte känns så idag 
så är våren och den jävla sommaren på väg
alla som känner mig vet hur jag mår inför den säsongen
och i år känns det om möjligt ännu värre än tidigare
Jag brukar gömma mig på jobbet och komma undan det mesta
men i år kommer det inte att funka

Det finns saker jag konsekvent brukar tacka nej till
allt som har med klädkod att göra t ex
Bröllop eller andra tillställningar 
där det förväntas att jag ska vara "kvinna" 
och klä mig i något som matchar mannens "kavaj" eller "kostym" 
(vilken jävla man förresten?)
hela mitt inre kokar och mår illa och vrids i ångestkramper
JAG KAN INTE
JAG VILL INTE
JAG ÄR INTE SOM NI
JAG HÖR INTE HEMMA I ER VÄRLD

















Tro mig
ni vill inte ha mig där
ett jävla ufo
någon som helt mot sin vilja får alldeles för mycket uppmärksamhet
någon som helst av allt inte vill synas alls
Jag har svårt att känna någon stolthet i att vara den som inte passar in
det var inte något som samlade poäng när jag växte upp
det tog lång tid att hitta sammanhang där jag kände mig någorlunda hemma
och jag har svårt att röra mig utanför mina trygghetszoner
men jag ska försöka
jag ska verkligen försöka
jag är än en gång bjuden på bröllop
och den här gången vill jag av olika skäl vara där
inte minst för att tärnan är min egen drömbrud :-)
och efter desperat googlande fann jag en tröstande sida:


"Eller varför inte en snygg kostym hon också?"
Ja men eller hur
varför inte
TACK
det gör att det ändå känns möjligt
jag slipper bryta mot lagen
och även om jag fortfarande blir ufot som inte passar in
så blir jag i alla fall ett snyggt ufo

Allt som ska fungera i den här världen
det är ett under att någon orkar
eller kanske är det enklare för andra?
jag vet att jag inte är den mest okomplicerade individen 
det hade kanske varit så mycket lättare att vara heterosexuell
någon som aldrig ens reflekterat över sin könsidentitet
någon som inte kunde stava till dysmorfofobi
någon som inte kände efter så mycket
någon som aldrig besökt en psykiatrisk mottagning
någon som nöjde sig med lagom
någon som kände gläjde och trygghet i normer
någon som bara kunde smälta in
men det är inte jag
det kommer aldrig att vara jag
och de människor jag mött som valt mig
för den jag är
hade inte stannat upp om jag hade varit den andra
den enkla den okomplicerade

Jag följer ett par transpersoners berättelse om just transformering
och jag blir starkt berörd
och någonstans avundsjuk
inte för att jag hade velat byta
men jag önskar att jag 
precis som de
hade haft ett alternativ
att det fanns någonting annat att välja
som känts rätt 
något som varit jag
som gjort att jag också hade kunnat känna mig hel och hemma
den där känslan av att hamna rätt med sig själv
den kommer jag aldrig att uppleva
jag får nöja mig med att bara vara kvar
och göra det bästa jag kan av den jag är
och tacka allt och alla som fört mig dit där jag är idag
- så overkligt älskad för den jag ändå är -







lördag 16 januari 2016

Att försöka frysa tiden

Det räcker inte med att jag i grund och botten
är en långsamtgående varelse
ibland är jag extra seg
stillastående
och den som promenerar med mig 
får stå ut med att jag måste pausa
för att jag fått syn på något som tilltalar mig
det finns så mycket som gör mig svag
den här morgonen till exempel
jag vaknar för tidigt egentligen
är långt ifrån så utsövd som jag vill vara
men jag ska köra min kära sambo till stan

Jag vaknar och drar upp rullgardninen
och där blir jag kvar
isblommorna på fönstret
det gamla, det slitna, det frusna, det kristallklara
det nakna syrenträdet utanför
jag måste dokumentera det
jag måste ta in allithop i mina sinnen
jag vill spara, förvara, bevara
och så är det mest hela tiden med mig
En trappa ner den här morgonen
drabbas jag av ljuset från gården
det frusna fönstret i vår ytterdörr
gårdshunden som vaktar oss
och utanför fortsätter det...
det tar tid för mig att göra det som jag kanske borde...













Stormvinden vet ofta när det är på gång
innan jag ens börjar famla efter mobilen
för att jag ser något som jag vill försöka fånga
och allt annat får pausa en stund
och varje gång säger hon "I love you"
och förstärker det ofta med "jag menar det"
när jag med mina ögon ber om ursäkt för att jag bara måste
jag måste ta en bild
hon vet att jag bara måste
för mig är varje enskilt ögonblick så viktigt
och många gånger
för mig
så outsägligt obeskrivligt vackert
jag kan inte förklara det 
jag vill bara spara det
tillsammans med allt runt omkring
där jag är just nu
känslan
relationen
allt samlat i just den där isblomman på det gamla fönstret

Det har nog alltid varit så 
med mig
jag vill fånga med ord
med bild
jag vill spara, förvara, bevara
för mig blir det en förlänging av nuet
jag kan ta mig tillbaka
återuppleva
minnas vilken känsla jag var i då
och jämföra med nu
se förändring
på det bästa sättet
jag dokumenterar och försöker se resan lite utifrån
för att förstå

Jag kan inte måla
jag kan inte skapa musik
två sorger
för ett av de starkaste redskapen i betraktandet 
är just musik

I går lyssnade på jag Stina Nordenstam
"everyone else in the world
would love me by now
would love me from day one
but not you"
Jag kände hur det började krypa av obehag innanför skinnet
kunde inte riktigt stå stilla
NÄR lyssnade jag på den?
Vad är det för minnen som väcks?
Jag brukar inte ha svårt att komma ihåg
soundtrack sitter stenhårt
men jag förstod att det här var något jag inte sparat förvarat bevarat
i något välbesökt rum
och då föll även de bitarna på plats
och jag hör ett citat från samma dag i mitt huvud:
"Jag tror inte att någon sätter sig på dig"
apropå om jag är en mes eller inte
och även om det inte är sant
människor sätter sig fortfarande på mig
men jag bjuder ett visst motstånd
ibland känner jag mig till och med stark
Nordenstam påminde mig om hur många steg jag tagit
från minnet av "Everyone else in the world"

Jag vet att jag är som stråkbestruken cello
ständigt på gränsen att brista 
och jag tycker det är lika fint som jobbigt
men jag accepterar och tillåter mig vara precis som jag är
den som låter sig fångas av ögonblicken
som måste pausa allt annat för att försjunka
på obestämd tid
medan kaffet och brödskivorna i rosten kallnar
och den som lever med mig 
får nog helt enkelt stå ut

söndag 10 januari 2016

Tangenttryckningar från Stallet

I dag behöver jag sätta mig ner
med min laptop i knät
och försöka få kontakt med mig själv
det är första gången sedan vi flyttade till Stallet

Här snurrar hjulen betydligt snabbare än jag är van vid

Det är stor skillnad på att vara timanställd och att jobba heltid
Det är en enorm skillnad på att arbeta som trafiklärare i en stad som jag känner
och en som jag inte känner alls
Att planera lektioner och genomföra dem när jag inte vet vad som händer om jag ber en elev svänga höger i nästa korsning, är det ens tillåtet att svänga höger i nästa kornsing, var hamnar vi, finns det någon som helst mening med att ta höger i nästa korsning när jag letar efter en liten lutning, ett ställe att parkera, vända, en enkelriktad gata, ett perfekt hörn att backa runt...

I Göteborg hade jag sällan fullbokade dagar, och när jag jobbade visste jag exakt var jag befann mig hela tiden och hur jag kunde genomföra en lektion effektivt, var vi hamnade om jag bad eleven svänga, följa skyltar osv... Jag kunde enkelt byta område för att ge precis den uppgift som eleven behövde för stunden. Jag visste var köbildningen var som värst och hur jag skulle ta mig förbi den. Jag kände till lokala fenomen. Jag behövde inte, som nu, vara på helspänn från 8-18. Det är sällan en trafiklärare kopplar av med tanke på att vi är nära döden ungefär hela tiden, men det fanns rutin att vila i. Den finns inte riktigt i en helt främmande stad. Jag längtar efter att helt kunna fokusera på utbildning, när jag blivit vän med geografin, när jag förstått hur allt hänger ihop. Nu är det många gånger lyckliga chanstagningar som tar oss tillbaka till skolan i tid...

Det är en stor omställning 
det är också stor skillnad på att gå från att ha hur mycket tid som helst 
till eftertanke vila återuppladdning
till att inte ha någon tid alls
Enda fördelen med detta är att jag inte hinner sakna mina vänner
de är längre bort än någonsin
och jag förmodar att känslorna kring detta kommer i kapp mig en dag

Jag har sagt det förrut
"jag har aldrig varit så trött"
och nu säger jag det igen
De senaste månaderna har jag varit utmattad
fysiskt
psykiskt
jag går på den kraft jag får av min sambo
denna enastående fantastiska människa som jag har lyckan att dela allting med
som ser till att jag inte fullständigt faller sönder
som ger mig motivation 
och så mycket kärlek att jag faktiskt känner mig trygg
det är en bedrift bortom ord

Det har snart gått tre månader sedan jag flyttade från Dana
jag har inte hunnit tänka tillbaka särskilt mycket
och jag har inte hunnit sakna den gamla bruksbyn
det beror kanske på att det kändes naturligt att avsluta där och då
Dana hade gjort sin plikt
och jag var helt redo att gå vidare

Vi hamnade som bekant i det 200 år gamla Stallet
det har hittills varit ganska intressant...
Gårdens brunn slutade fungera efter två dagar
under en veckas tid hade vi inget vatten alls
20 minuters promenad till närmaste toalett
dusch fanns inte alls
sedan fick vi tack och lov vatten i kranen
även om vi inte vågar dricka det
så är det skönt att kunna diska, duscha, tvätta, spola i toaletten...
sådant som en lätt tar för givet...
För en vecka sedan frös vattnet i ledningarna här
och vi var tillbaka på ruta ett igen
men den gången "bara" för ett dygn

Första veckorna gick även spisen sönder
och strax därpå slutade kyl och frys fungera
då började vi känna oss lätt uppgivna...
Men spisen gick att laga
ny kyl och frys intallerades
och nu är det mest det där med att propparna ryker ganska ofta
så vi upptäcker i bland att kylen är medvetslös
och att det då också är ganska mörkt på toaletten

Trots allt 
så har jag njutit de här senaste tre månaderna 
av att bygga upp det här boet med kvinnan jag älskar
hon som för exakt nio månader sedan stormade rakt in i mitt hjärta
hon som känns så självklar och rätt bredvid mig
hennes känslighet, empati och breda intelligens gör mig gråtfärdig av stolthet
och jag tillåter mig att vara lycklig

Efter alla minor jag trampat på
så vågar jag tro på det vi har
jag vet inte hur hon gör 
men hon lyckas
varje dag
hon får mig att känna mig lycklig
varje dag

Stallet må vara ett hus som Gud tappat bort i sina noteringar
men jag älskar att komma hem till det som är vårt
jag har inte haft mycket tid att lära känna omgivningar
jag har inte sett mycket mer av Malmö än det jag ser från bilen på dagarna
men jag är glad för att vara här
jag tror att jag utvecklas och växer för varje gång jag gör en förändring
byter stad
byter banor
jag tror det gör mig gott
och hur mycket jag än älskar Göteborg
och gläds de stunder jag är där
så tror jag att det är en bra sak att få distans

den staden är minerad
här 
har jag blanka blad
och det gör mig lugn

För ett år sedan såg livet så annorlunda ut
och vem vågar gissa hur det ser ut om ännu ett år
men det är det där med att våga ta steget
och se vad som händer
det kan slita en sönder och samman
men det kan också göra en hel
när det ser som mest omöjligt ut

År 2015
sammanfattar jag just så
och välkomnar 2016 med tillförsikt
jag vet vad det innebär att vara jag
det finns inte ett dygn då det enbart är enkelt
men jag har en vilja
jag vill vara med
och jag vill veta 
vad som händer sen


måndag 19 oktober 2015

Skåne kapitel 4

Från Dana till Stallet
vi gjorde det!!











































Det har varit en mycket intensiv vecka
det är inte svårt att gissa min trötthetsnivå just nu
I dag är min fina sambo iväg några timmar
och jag har fått order om att ta paus från allt
och det gör jag
Efter lång sovmorgon och frukost 
kryper jag ner i den obäddade sängen och plockar fram min laptop
lyssnar på Anna Ternheim
öppnar bloggen
det känns bekant
tryggt
hemma




















Stallet är inte stort
men charmigt
förutom den lilla detaljen att vi inte har något vatten
det slutade fungera natten till lördag
Jag har inte fått duscha sedan jag städade badrummet i Dana i torsdags!!!
Jag som inte är människa utan dusch varje morgon!!
Vi hoppas på ett vvs-mirakel idag
det hade varit fint att kunna gå på toa
duscha
och diska
jag ska aldrig mer klaga över att jag måste diska
jag längtar efter att få diska!

Jag försöker koppla bort hygientankar
och njuta av det som vi faktiskt har...











































Det finns en del humor i att jag bor på en gård
för jag är verkligen ingen lantis
jag har för länge sedan flyttat från skogen
och förälskat mig i stadslivet
Stallet är omringat av motorvägar
och jag känner mig trygg med att höra suset 
och veta att jag inte är alldeles isolerad
att pulsen är nära
och jag vet att jag en dag bor i civilisation igen
där vattnet inte bara försvinner!

Mina föräldrar har hjälpt oss hela vägen hit
och i vanlig ordning varit rena superhjältarna
i går åkte de hem
och vi blev för första gången själva i stallet
det känns så overkligt
det har bara gått ett halvår
sedan jag fick syn på den där snyggingen på dansgolvet
och här sitter vi nu
och spelar kort i den 200 år gamla foderförvaringen
jag är så utmattad
men så väldigt lycklig över att från och med nu
inte behöva känna stressen över att vår tid är så begränsad
att ses en helg då och då
när tiden har skenat alldeles för snabbt mot avsked
att inte veta riktigt när vi ses igen
Nu när vi säger hejdå
vet vi att vi ses snart igen
hemma
vi kommer hem till varandra

Jag var färdig med sambolivet
och tre gånger har jag sagt att jag aldrig mer ska bo i skåne
sen kom du
och jag har nog aldrig kämpat så hårt 
som jag gjort de senaste månaderna
för att förverkliga en dröm

Jag är så trött i kropp och själ
Jag är verkligen jättesmutsig
men hjärtat ler :-)





















torsdag 8 oktober 2015

Sista veckan...












Sitter i sängen och blickar ut över min flyttröra
jag är så trött i kväll
det är alldeles för många känslor i omlopp nu
så många "sista"
sista lektionen med den ena eleven efter den andra
sista pannkakskalaset med personalen och vovven
i morgon är det sista uppkörningen
sista dagen på jobbet där allt känns tryggt och hemma 
sedan 
ja
vad händer sedan?

Det är så många känslor
och tusen tankar som jag inte hinner fånga eller sortera eller förstå
jag längtar till nästa kapitel
men för att kunna skriva det
måste jag avsluta ett annat
sätta punkt
och sedan på kungligt sätt vända blad

Det är inte många dagar kvar att spela på
jag har inte tid att tänka känna förstå så himla mycket
men
när jag hinner känna efter så drabbas jag av separationsångest
det finns människor jag inte vill ha på avstånd
och lilla Tintin kan jag inte ens tänka på just nu....
När jag kör över Röde Orm och ser staden lite från ovan
staden som så väldigt mycket alltid har känts som min
så känns det overkligt att jag än en gång beger mig härifrån
Jag har gjort det här så många gånger
packat lådorna
packat upp
och sedan packat dem igen

Senast jag kände att jag packade upp för att stanna
alltså hade för avsikt att stanna
var 2006
Då flyttade jag in i min fina lägenhet i Frölunda
...och ett år senare hade jag flyttat därifrån...
Sedan dess har jag bott på så många ställen där jag vetat från början
att jag inte ska stanna
den här flytten är inget undantag
jag skulle inte stanna i Dana
jag kommer inte att stanna för alltid i stallet

I dag fick jag frågan var jag känner att jag hör hemma
"Är du göteborgare, eller smålänning eller vad är du, vad känner du dig som?"
jag kunde inte ge något bra svar på det
men jag kommer alltid tillbaka till Göteborg
och det är där jag känner mig mest hemma
Jag har nog aldrig känt mig småländsk 
även om jag tillbringade mina första 17 år där
jag var aldrig hemma
Hur Malmö och stallet kommer att kännas vet jag inte
kanske kommer jag än en gång tillbaka till mitt kära Göteborg
men då har Stormvinden sagt att hon följer med :-)

Jag sålde min TV härom kvällen
innan dess hann jag se Molly Sandén på nyhetsmorgon
och sedan fastnade hennes "Phoenix" i huvudet på mig
inte min musiksmak egentligen
men den tilltalar mig
och Molly Sandén står upp på ett sätt som jag önskar att fler kunde göra
så alla respekt till henne
och "Phoenix" är en symbol jag ofta återkommer till
livet är verkligen så

Min fina sjukgymnast/livscoach/terapeut
som jag hade ett "sista" möte med i går
som inte blir det sista 
eftersom vi tack och lov bestämde oss för att hålla kontakten
hon sa att hon sett mig i alla skepnader
och att hur jobbigt det än har varit så har jag ändå rest mig upp varje gång
och hennes leende när jag berättade om hur lycklig jag är för allt jag har idag
det lyfter mig lite till
att andra människor unnar mig det här
det betyder något
det betyder väldigt mycket
och när jag hinner känna efter 
så är det en också en väldig massa lycka inuti just nu
som en Fenix i sin absoluta glans
och jag flyger inte ensam :-)


Innan jag somnar 
vill jag säga tack för all den fina respons jag fick för mitt förra inlägg
det var så stort och starkt att läsa allt ni skrev till mig
och jag kunde andas ut när responsen började rulla in
och känna att jag gör rätt som öppnar mig
för jag vill ju ge andra en chans att förstå
det går inte om jag är tyst
så jag låter väl händerna återvända till tangenterna då och då
för det kom ett par meddelanden som fick mig att förstå 
att det inte är helt utan mening












fredag 25 september 2015

Mitt modigaste (och längsta) inlägg hittills

Jag har tänkt skriva det här inlägget så många gånger
men det är inte lätt
det är det svåraste jag skrivit
och just därför behöver jag få det gjort
den här bloggen är i första hand en prövning av mitt mod

so here we go

Det handlar om könsidentitet
och det är komplicerat
så jag vet inte var jag hamnar 
men det känns i och för sig symptomatiskt för ämnet

Hur ofta får vi inte fylla i formulär där det endast finns två alternativ
Man
eller
Kvinna
och de flesta reflekterar kanske inte över detta
då det känns alldeles självklart att kalla sig det ena eller andra
men 
det finns även en stor grupp människor 
som inte är hemma i någon av dessa två kategorier
jag är en av dem
så länge jag kan minnas
har jag varit en av dem

När jag var liten var det många som trodde att jag var pojke
en kortklippt unge med byxor
jag hade inga problem med det
tvärtom
när jag blev lite äldre var jag fortfarande kortklippt och bar helst byxor
och jag blev fortsatt ganska ofta tagen för pojke
och det kändes helt okej
så länge ingen upplyste vederbörande om att de hade tagit fel
då blev det pinsamt
jag kunde inte riktigt sätta ord på varför
men det kändes bättre att bli tagen för pojke än flicka
det där med att vara flicka
kunde jag verkligen inte leva upp till
det andra kändes enklare

Okej
sen blev jag ännu äldre
och plötsligt kom det former som jag inte alls ville ha
som fick mig att börja må ganska dåligt
och som det brukar bli när jag inte mår bra psykiskt
så blev det tröstätning
vilket inte gjorde de där formerna mindre 
vilket inte gjorde mitt mående bättre
vilket blev till en ond spiral som jag snurrat runt i ungefär hela mitt liv

Jag har en diagnos som det inte pratas så mycket om
jag pratar sällan om den
men jag läste om den när jag var i 20-årsåldern
och kände igen mig
jag sparade artikeln
två sidor i aftonbladet
och jag tror jag har kvar den någonstans

Dysmorfofobi:

En individ som lider av dysmorfofobi (BDD) är extremt upptagen av en verklig eller föreställd fysisk defekt. Ofta är defekten inte synlig för omgivningen men upplevs som outhärdlig för den drabbade. Den drabbade har en förvrängd bild av sig själv och ser sig själv som ”ful” eller ”grotesk”. Som konsekvens av detta undviker man ofta socialt umgänge, man önskar inte bli sedd. Ibland söker man sig till plastikkirurgen för att förbättra sitt utseende, men upplever då sig oftast missnöjd med resultatet av ingreppet. Inte heller hjälper det att omgivningen försäkrar personen att ”den ser bra ut”.

Jag tror att det till viss del handlar om det jag precis har beskrivit...

ALLT har alltid känts så fel med mig
Framför allt mitt utseende
men också könsidentitet
När jag var i 20-årsåldern träffade jag likasinnade
vad gäller min läggning
jag kunde äntligen vara öppen med så mycket av den jag är 
men det fanns tankar och känslor jag ändå inte kunde dela
som jag fortfarande inte har delat
inte fullt ut
Då hade jag tankar kring könskorrigering
Jag såg dokumentärer, jag läste, jag lyssnade, jag funderade
men jag fann inte något svar
jag ville inte byta kön
inte till det enda alternativ jag kunde finna
Jag ville inte och jag vill fortfarande inte bli man
jag vill vara något annat
inte man
inte kvinna
jag hör hemma mitt emellan
i kryssrutan som oftast inte finns
mellan Man
och Kvinna

En enkel förklaring för den som vill:
http://www.hbtqkojan.se/ordlista

I samband med detta kan jag inte beskriva hur lycklig jag blir
varje gång någon av mina elever använder ordet "hen"
när vi pratar om trafikbeteende eller vad fasen som helst
mitt hjärta jublar
för dessa elever är en del av framtiden 
och det ger mig hopp

Och apropå detta
vi lever i Selfie-eran... 
den är intressant
jag älskar att hata selfies
jag har min egen relation till dem
jag publicerar ansiktsbilder på facebook och instagram
för att jag kan
i dag kan jag
för några år sedan kunde jag inte ens lämna mitt hem
av rädsla för att någon skulle titta på mig
min avsky för mitt yttre 
har gjort mig mycket begränsad
Att publicera en selfie är stort för mig
och vissa dagar måste jag bara göra det
för att slå tillbaka tankar 
om att människor vänder sig bort på gatan för att slippa se mig
att jag i dag arbetar omgiven av speglar
är ganska ofattbart 
för Prins Pia anno 2009
året då jag fick min diagnos
och äntligen började ta emot hjälp

Jag fyller snart 41
Jag vet fortfarande inte exakt var jag hör hemma
hur jag identifierar mig
och jag är inte bekväm med min kropp
jag tycker inte om att se mig själv på bild
men jag har hissat vit flagg 
jag försöker finna fred mellan alla inre konflikter
och vara människan jag vill vara
tillsammans med människor som jag vill vara med

Jag har funnit mig som mest hemma bland mina homosexuella vänner
där har jag känt mig så trygg som jag kan känna mig
i mina kärleksrelationer har jag dock känt mig förvirrad
jag har aldrig presenterat mig muntligt som kvinna
och det finns en anledning till att jag kallar mig för Prins
och inte Prinsessa
det är inte enkelt
för i allmänhet möter jag inte särskilt mycket öppenhet
de flesta har ett för mig något för snävt seende
de flesta tar för givet att jag är heterosexuell
att jag utan några som helst betänkligheter kryssar i "kvinna" i alla formulär
"Det spelar väl ingen roll"
har jag hört
alltför många gånger
och jag är trött på det
FÖR MIG SPELAR DET EN JÄVLA ROLL
men jag vet inte hur jag ska göra 
för att skapa förändring
jag har dock en stark tro på att öppenhet skapar förståelse
och den som måste börja är jag
så det här är en lång bekännelse
från en som hatade att ha kjol på skolavslutningarna
som bytte till byxor så fort det bara var möjligt
som älskade att ärva kläder från min bror
som aldrig har tyckt om färgen rosa
som dagligen har känt mig missförstådd
och utanför
och misslyckad
och fel
på alla tänkbara sätt

Är det konstigt om jag har lite svårt att tro
att någon kan älska mig som jag är?

En alldeles äkta trött och frusen bloggare mitt i natten
50% kaxig 
50% skräckslagen
100% jag

Och min önskan är att ingen tar någonting för givet
vad gäller andra människors läggning eller identitet
att öppna sinnet för att det finns mer
och att det verkligen spelar en roll
för den som inte känner sig hemma någonstans

Tack

(nu återstår bara det darrigaste "publicera"-klicket någonsin!)